MED HOLGERSSON TILL SYLT

av Ole Lundberg

Vi, Föraren och Färdrådet, är ivriga upptäckare. Våra färder sker med bil som är både färdmedel och bostad. Bilen heter Holgersson. Med Holgersson har vi utforskat Europa, från Nordkap till Brindisi, från Venedig till Marseille. Nedan skildrar vi en bit av en av våra kortare färder till den fängslande ön Sylt i Nordsjön.

Vi hade vistats på sandstranden på Römö i Danmark en halv augustidag. Intresserat hade vi betraktat drakseglarna som susade fram på trehjuliga vagnar dragna av färggranna drakar i den styva vinden som blåste från Nordsjön. Det gick undan, sextio, sjuttio knutar, minst. Römö har fyrtio kilometer sandstrand, Europas bredaste. En gigantisk sandprärie där avlägsna drakseglare nästan försvann under horisonten.

Mätta på drakflygning och milsvida sandfält, parkerade vi i lä bland dynerna och tände spisen. Snart visslade Gunda (kaffepannan) muntert att kaffet var klart. Wienerbröden, köpta hos bagaren i Ribe på morgonen, försvann illa kvickt ur påsen. Den gode bagarn hade sett våra åländska registreringsskyltar genom fönstret när vi anlände. Han trodde först att vi var från Monaco, eftersom han hade sett liknande skyltar där. När vi lämnade bageriet visste han en del om Åland. Under kaffepausen framkastade Färdrådet att Sylt kunde vara vårt mål för dagen vilket godkändes av Föraren. Vi styrde således mot Havnebyen på Römö för att borda färjan till Sylt.

Vi hade brutit läger i Ribe på morgonen och makligt kört mot Römö, som vanligt utan bestämt mål; mera enligt modellen: dit näsan pekar. Det fungerar bra för det mesta, fast lite får man nog planera också. Gamla Ribe, med anor från vikingatid, har en målerisk, ålderdomlig karaktär med krokiga gränder och korsvirkeshus.

Sedan vi för några dagar sedan körde av jättekatamaranen i Frederikshavn hade vi bland annat provat på att stå med vatten upp till knäna, med ena foten i Skagerack och den andra i Kattegatt; det är så man gör uppe på Grenen vid Skagen. Vi hade träffat nittioårige konstnären Axel Lind på Grenens konstmuseum, beundrat hans blånande tavlor föreställande hav och vågor och försökt ana och förstå det gudomliga ljus över Skagen som gör att konstnärer gärna målar här. Hitlers betongbunkrar sätter dock fortfarande ett dystert utropstecken över Danmarks nordligaste udde. Danska västkustens förpinade sanddyner hade skyddat vårt läger under blåsiga nätter. I Thorsminde hade vi ägnat timmar åt att studera skeppsbrotten den fasansfulla julnatten 1811 som krävde fler människors liv än Estonia. Den natten förliste britternas örlogsfartyg St. George och Defence utanför Thorsminde och ettusenfyrhundra sjömän omkom. De döda kropparna spolades iland längs kusten vid Thorsminde. Skeppsbrotten beskrivs fängslande på ett litet museum i samhället.

Någonstans i turistmålet Sylts reklam förekommer orden "billig färjförbindelse till Danmark". Nåja, tio gånger priset vi får betala mellan Eckerö och Grisslehamn, för en knapp timmes färd, kallar vi nu inte billigt. Emellertid befann vi oss ändå i tidig kvällning ombord på färjan från Römö till Sylt. Römö Linie’s färja gör vissa turer en liten säl-safari omväg. Ett hundratal sälar, liggande på en sandbank, kunde studeras och fotograferas medan färjan sakta gled förbi. Under resans gång passerades gränsen mellan Danmark och Tyskland. Väl framme rullade vi iland i hamnen i Tysklands nordligaste stad List. Framför oss låg den sköna ön Sylt och väntade. Sylt är bara 38 kilometer lång och har en yta på 95 kvadratkilometer. Ön tillhör gruppen Nordfrisiska Öarna och är den största av dessa. Klimatet är milt trots det nordliga läget. Ön har tolv byar eller städer med invånarantal från några hundra upp till tiotusen i huvudstaden Westerland. Turism är naturligtvis öns viktigaste födkrok. Här erbjuds allt från ljuvt nattliv i Westerland till lugnt familjeboende i något av de mindre samhällena. Öborna kämpar en ständig kamp mot Nordsjön som försöker ta ifrån dem ön. När ström, vind och vågor anfaller, går öborna till motattack genom att muddra i havet utanför och föra iland sanden. På det sättet försöker man ta tillbaka något av det som havet äter upp. Man bygger också "dikes", fördämningar eller barriärer mot havet för att skydda ön så gott man kan.

En timmes flanerande i List förde oss slutligen till bistro "Jurgen Gosch", en fiskrestaurang känd i hela Tyskland. Ostronen, färska från Nordsjöns sandbotten, smakade förträffligt och tillförde Föraren och Färdrådet nödvändig energi. Det började bli dags att slå läger för natten och nära orten Rantum, på den sydliga delen av ön, fann vi, samtidigt som solen började sjunka i Nordsjön, vad vi sökte: en campingplats bland sanddynerna. "Den är nog bara enstjärnig", sa Färdrådet efter en snabb inspektion. Jo, Föraren medgav att till och med Gröna Udden i Mariehamn kanske var vassare, men ville hon vänligen lyssna till Nordsjöns brus och observera hur enkelt det var att gå ut mellan sanddynerna ifall man blev nödig om natten!

Tryggt parkerade inför natten drog vi för gardinerna i vår enkla, rullande bostad och tände spisen, som heter Origo. Det var dags för middag. Gunther (wok-pannan) fräste och puttrade en stund och maten var färdig. Bruna bönor med sprödfräst bacon och sallad på majs, ärter, tomat, äpple samt en myckenhet vitlök och ett glas rött, stod snart serverat. Sådan spis - och Gamla Nordsjöns brusande bränningar mot stranden, på ett stenkasts avstånd, kan göra den mest överstimulerade bilturist sömnig…

Klockan halv sju följande morgon signalerade Gunda kaffet klart. Nästan kuling slet i dyngräset och bruset från vågorna som hade fri lejd ända från England hade tilltagit sen igår. När Gunda var diskad under en vattenkran som hängde på en sned trästolpe i närheten, brummade Holgersson igång och vi styrde ut på den smala asfaltvägen för att bekanta oss med några av samhällena på ön.

Vi började i Rantum som låg närmast. De flesta hus på Sylt har stråtak. Så även kyrkan i Rantum som byggdes på sextitalet för att ersätta den gamla St. Petri kyrka som halkade ut i havet och begravdes under sand för etthundrafemti år sedan. Här slog Lucifer till med besked! Rester av den drabbade kyrkan kan ännu ses ute i bukten vid låga lågvatten. Den nya kyrkans stråtak är ett under av takläggningskonst; så tjockt, vackert och perfekt välfriserat kring kanterna så man un-drar hur det alls är möjligt. Sådana tak har vi nog aldrig kunnat lägga på Åland, eller ens i Skandi-navien, utom möjligen i Skåne och Danmark, då. Åttionio stod en "dike" färdig som gjorde livet litet lättare för invånarna i Rantum. Innan fördämningen var färdig signalerades "land under" när Nordsjön började klättra över saltslätten mot byn vid oväder. Invånarna fick fly till högre belägna marker. Tidigare var också husen byggda på pålar för att kunna stå med fötterna i vatten. Här vid Rantum är Sylt som smalast, bara knappa åttahundra meter tvärs över. I Rantum finns Sylt Quelle, en källa vars vatten prisas för sitt höga innehåll av jod och mineraler och dricks som hälsodryck. Efter att ha tittat in genom dörrarna på krogarna "Sansibar" och "Samoa" och kunnat konstatera att de höll god klass lämnade vi Rantum och styrde mot Hörnum Odde, den sydligaste spetsen på ön.

Samhället Hörnum har sedan sextitalet fått leva med att havets attacker mot Hörnum Odde har förvärrats. Det här är det svåraste stället på ön att försvara. Udden och byn är hotade. Bland sanddynerna på Hörnum Odde gömde sig den beryktade piraten Störtebecker mellan sina räder ute på havet. De är vackra, dessa små städer på Sylt med sina traditionsenligt byggda hus. Vi såg flera hus under byggnad där man var i färd med att lägga halmtak. Litet ångrar vi att vi inte fördjupade oss mera i tekniken och materialet.

Från Hörnum styrde vi norrut mot Westerland som ligger ungefär mitt på ön. Westerland är öns "storstad" och uppvisade ett pulserande liv. Naturligtvis finns här casino och spa. Strandpromenaden är sju kilometer lång! Påfallande många bilar som kostar typ egnahemshus sågs på gatorna vilket bevisade, tror vi, att besökarna på Sylt tillhör, om inte grädden, så definitivt det övre skiktet i samhällets mjölkhink. Westerland sägs ha adertontusen gästbäddar att erbjuda folk så några från samhällskrukans lägre skikt kommer nog också. Det är också väl sörjt för nudisterna. Man ståtar med stora nudistplayor både norr och söder om den ordinarie beachen i Westerland. Det är förresten påfallande hur viktigt det förefaller vara att ha en nudiststrand. Städerna på Sylt framför noggrant i sin turistinformation att man har en sådan. Enligt uppgift ska man fara till byn Kampen, belägen bara någon kilometer från Westerland för att möta creme-de-la-creme, de rika och vackra. I Kampen finns bara åttahundrafemtio bofasta men antalet lyxvillor, andrabostäder eller stugor om ni vill, är lika stort. Bilarna på garageuppfarterna kostar som mindre lastfartyg. Det är ett måste för en tysk kändis att visa sitt fejs i Kampen minst en gång om året. I Kampen längs "Whisky Street" finns kända krogar som "Gogärtchen", "Pony" och "Rauchfang". Skandalerna står som spön i backen och skvallerpressens pennor glöder.

Innan det var dags att lämna Sylt (inte med färja utan med tåg, eftersom det finns ett tåg men ingen väg) beslöt vi att ännu besöka byn Wennigstedt för att beskåda krogen som höll på att halka i Nordsjön. Det förhåller sig så att restaurang "Kliffkieker" står på en brant ovanför stranden. Havet tog sig då och då en munsbit av branten och krogen började sakta glida ner. Man upptäckte detta i tid och genom att ankra ett stort mudderverk utanför krogen och pumpa upp sand mot foten av branten, stoppades husets ofrivilliga resa och nu står det stadigt igen. Men proceduren med mudderverket får man göra om vart tredje år för att läget ska förbli stabilt.

Vi ämnade lämna Sylt och rattade Holgersson mot järnvägsstationen i Westerland. Detta, därför att en sjuttio år gammal järnväg är öns enda förbindelse med fastlandet, båt undantaget. Järnvägen löper längs den 11 kilometer långa Hindenburgdamm som är en väg- och brobank över det grunda Wattenzee till fastlandet. Här är det antagligen tufft att åka tåg under sydlig storm. Det fanns hisnande bilder på vykort där stormvågor bokstavligen hängde över tåget. Att borda biltåget fungerade ungefär som att borda en färja. Man stod i bilkö, körde fram, köpte biljett, körde fram och stod i bilkö. Sedan vinkades bilarna fram och man körde upp på öppna järnvägsvagnar och blev sittande i bilen under tågfärden. Det här var hisnande roligt, tyckte vi. Tänk att få sitta med kikaren, eller kameran i handen och fötterna på instrumentbrädan och Holgersson åkte fram ändå!

"Farväl Sylt, sköna ö. När Öresundsbron är färdig ligger du på bara en dryg dags bilresa från Åland, så vi kommer nog tillbaka," sa Färdrådet och Föraren nickade instämmande. Allt för fort var vi framme i staden Niebull i Schleswig-Holstein och körde av tåget. I Niebull tog vi oss oss en funderare och sedan vände vi näsan mot… men det är ju en helt en annan historia.