Stick i stäv mot m/s Tiden

Sjöfolkets språk är kärnfullt, med bidrag från skilda epoker och streck på kompassrosen. De något äldre termerna har ofta frisiskt eller nederländskt ursprung. Direkt eller via den närbesläktade lågtyskan smög de sig så in i de skandinaviska språken. Under de senaste seklerna har importen oftast skett från brittisk och amerikansk engelska, med åtskilliga inslag som filtrerats genom vårt norska brodersmål. Men sjömansspråket inrymmer också många ord som likt flyttfåglar tagit sig från mera exotiska språkområden, som det arabiska.

Detta kulturarv är omåttligt populärt på landbacken, där man nog är ganska omedveten om uttryckens salta ursprung.

Man har vind i seglen, och om man seglar i medvind åtnjuter man god styrfart där man står vid rodret.

Den försmådde friaren får på båten; måhända han går i däck när han blir lämnad vind för våg och uppmanas att lägga av.

Kanske hamnar man i någons kölvatten. Men vad gör väl det, vi sitter alla i samma båt, vare sig det är ett flaggskepp eller ej.

I en förhandlingssituation kanske förväntningarna inte håller streck. Förhandlingarna strandar, och en konflikt är under uppsegling. Parterna avfyrar verbala bredsidor mot varandra, försöker skjuta varandras argument i sank. Det gäller ju att ta loven av motparten, kanske rentav ge ett avgörande grundskott. Kanske måste en medlare gjuta olja på vågorna så att man tillsammans med honom kan rida ut stormen. Om det inte är heltvattentäta skott mellan parterna kan han gå i land med uppgiften.

Man kan också gå på en mina själv, kanske tvingas stryka flagg eller göra en kovändning för att inte få skamfilat rykte.

Om förhandlaren inte är en galjonsfigur frigör han sig från onödig barlast, förankrar medlarnas slutbud och manövrerarblindskär, så att han på rätt köl kan ro det hela i hamn.

Man måste ju ha viss slagsida åt dem man företräder, pejla stämningarna och ha dem som ledfyr, hur tungrott det än må kännas. Annars kanske man anklagas för att segla under falsk flagg, och i den branschen går det inte att ha några lik i lasten...

Som alla förstår är detta ett tafatt försök att åskådliggöra hur sjöspråket används i land, med till sjöss något föråldrade segelfartygstermer som en röd tråd (jodå, sjöuttryck även det, syftande på den röda tråd i Royal Navy’s tågvirke som markerar att det är Kronans egendom).

I detta landkrabbornas måleriska sjöspråk kan vad som helst – utom fartyg – gå av stapeln. Man kapar förtöjningarna och sätter till alla klutar, kanske genom att sjösätta en ny verksamhetsidé, etc. Sedan gäller det att trimma organisationen, lägga om kursen och gå vidare för fulla segel eller för full maskin, dvs med ångan på topp. Det gäller ju att inte sacka efter i konkurrensen.

Annars löper man risk att gå överstyr eller segla i kvav, kanske rentav lida skeppsbrott eller haverera (ett av sjöspråkets arabiska inslag).

Den enskilde är om det vill sig illa på fallrepet och löper risk att bli akterseglad av utvecklingen. Han kanske får fullborda sina dagar som ett redlöst vrak bland andra vinddrivna existenser, ända till the bitter end. (Det sistnämnda syftar påbitts, tvillingpollaren genom vilken tross eller kätting löper tills det är stopp, the bitter end.)

"Rör på spelet!" (i betydelsen "kvicka på!"), syftar på ankarspelet ombord. Låt gå likaså. Även stå pall eller palla för något anspelar på spel och winschar ombord, försedda med en spärrklinka som gjorde det möjligt att vid behov hålla an. Den landkrabba som ej "pallar" har kanske tacklat av, renaste sjöspråk även det! (Tackling är detsamma som "tackel och tåg", dvs rigg och tågvirke.)

Sjömansuttrycket för gott används fortfarande ombord för något definitivt avslutat, numera dock lika gångbart på landkrabbianska.

Kanske finns det tendenser till att yrkessjömännens levande språk sakta tynar bort. Stopp och belägg, låt oss vara över ens om att språket måste räddas, med yrkessjömännen själva som ledsagare (av isländska leiðsagi, "lots")! Låt oss komma till skott och mönstra sjömansspråket för vidare befordran till dagens och morgondagens nyblivna sjömän. Språkbruket sker ju ofta på lösa boliner, vilket det just sagda är ett exempel på. (Att lossa bolinerna, tåg i råsegel, lär ju vara en normal sjömansmässig åtgärd när vinden ligger på låringen eller tvärs.)

Här följer ett försök till maritim ordlista, som har bäring på upprop i Utkik under 1994 och bearbetning därefter. Tveka inte att kalfatra listan (av arabisk rot, syftade på att med beck driva nåten i trädäck ombord), m.a.o. nagelfara och kritisera densamma. Där finns nog behov av en och annan kurskorrigering eller att stuva om saker och ting.

Säkerligen saknas mycket i listan. T.ex. "hornblåsare", ett bland sjömän traditionellt öknamn på tyskar. Kanske är det mer harmlöst än andra sådana "nationalitetsbeteckningar", som också saknas. "Dago" var t.ex. de brittiska sjömännens öknamn på sina iberiska kollegor; senare en allmänt utbredd nidbeteckning på sydeuropeer och latinamerikaner. Öknamn föds lätt; det räckte att någon "lajmjosare" hörde en katolsk sjöman åkalla helgonet San Diego (Sankt Didacus). "Lajmjosarna" själva finns dock med på listan, eftersom ordet är ett stycke maritim kulturhistoria och dessutom saknar negativ klang. Lite tvetydigt är väl däremot packet rats, "stimbåtsråttor", som var öknamnet på hårdföra irländska sjömän på atlantfarten. De var kända för sin enorma aptit på vin, kvinnor och sång men även för att vara pålitliga sjömän som alltid törnade till i vilket väder som helst. Ett annat ganska godmodigt öknamn är bluenose, som syftar på Nova Scotias saltstänkta invånare. Även "yankee" sägs ha maritim bakgrund. Yangers lär ha varit nederländska köpmäns öknamn på amerikanska skeppare, syftande på deras påstådda grälsjuka. (En annan förklaring är att de nederländska kolonisatörerna i Nieuw Amsterdam kallade sina engelsktalande grannar i Connecticut Jan Kees, "Johan Ost".) Jänkesjömän kunde kvittera med squarehead, "tjockskalle", som ibland syftade på nederländare och tyskar – men ännu oftare på oss skandinaver. I sjömanskretsar begåvades vi även med öknamnen scandihoovian och scowegian…

Men mycket annat kom med, och den som tagit fan i båten får också föra honom iland!

– Välkommen ombord! som man numera säger här på torra land.
Torbjörn Dalnäs

Ur Ett skepp kommer lastat.../Utkik nr 2-3 1998

(Bokförlaget Tre Böcker, oktober 1998)