Yorkshireterriern är en dvärghund som numera tillhör terriergruppen. Den ska vara kvadratisk, ha en stram hållning och ett högburet huvud och ha en självmedveten uppsyn.Den silkeslena pälsen ska vara lång och rak. Den kammas med en bena som sträcker sig från huvudet till svansspetsen. Yorken har två väl avgränsade färger, stålblå och en gyllene tanfärg.Den stålblå ska sträcka sig från nackknölen till svansspetsen. På huvud, ben och front ska färgen vara en gyllene tanfärg. Huvudets hår ska vara ljusast på hjässan, mörkare på sidorna och mörkast på öronen.
Rasen är konstruerad för drygt 100 år sedan, efter ett hemligt recept.Man kan utgå ifrån att det finns inslag av nord-engelska terrierraser såsom Skye- och Manchesterterrier.Yorken är en pigg, lekfull och nyfiken liten hund, som fullkomligt står på tå för att vara sin ägare till lags - om den får rätt uppfostran. Vikten får enligt standarden vara max 3,2 kg.Yorkshireterriern kräver inga långa promenader i ur och skur, men därmed är det inte sagt att den ogillar att vara ute. Sol och frisk luft är bra för både två och fyrbenta vänner.
Pälsen borstas och kammas varje dag. Ett bad en gång i veckan med ett milt schampo är att rekommendera, eftersom en smutsig päls bryts sönder och ser risig ut. Öronen ska trimmas och tassar rundklippas.Den idealiske yorkägaren kan bo på landet såväl som i staden, ha villa eller lägenhet, vara gammal eller ung. För små barn kan däremot vara ett problem, då yorken själv kan komma till skada på grund av sin litenhet och små barns oförstånd.
Nu gällande standard för Yorkshireterrier
Grupp 3FCI 86 a1989-06-24
SKKs Standardkommitte1994-11-22 e ä
Ursprungsland/hemland : England
Användnings-område : Terrier
FCI-Klassifikation : Grupp3 ,Sektion 4
Bakgrund/ Yorkshireterrier kan sägas vara ett bevis på brittisk uppfödarkonst. Rasen skapades med början under 1850-talet i Yorkshires ulldistrikt. Vävare och ullfabriksarbetare tog som hobby och med all säkerhet som extrainkomst, att föda upp mycket små, mjukhåriga terrier, som blev populära sällskapshundar hos besuttna damer. Den gamla engelska black-and-tan terriern, malteser, dandie dinmont terrier och skyeterrier nämns som mer än troliga ingredienser. Clydesdaleterrier eller som den senare kallades, paisleyterrier nämns även i viss litteratur, men den var av senare datum och hade troligen bl a yorkshireterriern som ursprung, inte tvärtom. Yorkshireterrier ställdes ut redan på 1860-talet, visserligen först som skotsk terrier, men det "drabbade" på den tiden de flesta terriervarianter norr om Midlands. Yorkshireterrier erkändes som ras 1886. Numera är den en av världens populärase sällskapshundar. Den är likaså en mycket populär utställningshund.
Helhetsintryck : Yorkshireterriern skall vara en långpälsad hund. Pälsen skall hänga rakt och jämnt ned efter sidorna. Den skall dela sig i en bena, som sträcker sig från nosen till svansspetsen. Hunden skall vara mycket kompakt och nätt med mycket god resning, som uttrycker självsäkerhet. Den allmänna bilden skall ge intryck av en spänstig och välproportionerlig kropp.
Uppförande& karaktär : Yorkshireterrier skall vara en alert och intelligent dvärgterrier. Den skall vara livlig med ett stabilt sinnelag.
Huvudet skall vara ganska litet och med plan skalle.
Skallen får inte vara för framträdande eller rund..
Nostryffeln skall vara svart.
Nospartiet får inte vara för långt.
Käkar/tänder Perfekt, regelbundet och komplett saxbett. Tänderna skall vara korrekt placerade och käkarna jämna.
Ögonen skall vara medelstora, mörka, tindrande, med ett klart, intelligent uttryck och riktade rakt framåt. De får inte vara framträdande och ögonränderna skall vara mörka..
Öronen skall vara små, v-formade och burna upprättstående och täckta med kort hår. De får inte vara för brett ansatta.
Halsen skall vara tillräckligt lång.
Kroppen skall vara kompakt.
Rygglinjen skall vara plan.
Bröstkorgen skall vara måttligt välvd.
Länden skall vara stark.
Svansen kuperas som regel till medellängd. Den skall bäras något högre än rygglinjen.
FRÅN OCH MED DEN FÖRSTA JANUARI 1989 ÄR SVANSKUPERING FÖRBJUDEN I SVERIGE.
Frambenen skall vara raka.
Skuldrorna skall vara väl tillbakalagda.
Framtassarna skall vara runda med svarta klor.
Bakbenen skall vara raka sedda bakifrån.
Knäleden skall vara måttligt vinklad.
Baktassar, se framtassar.
Pälsen på kroppen skall vara medellång och alldeles rak (inte vågig) glänsande och med struktur som av fint silke (inte ullig). Pälsen på huvudet skall vara lång. Vid öronbasen och nosen skall pälsen vara mycket lång. Fram- och bakben skall vara välpälsade liksom svansen.
Färgen skall vara mörkt stålblå (inte silverblå). Den stålblå färgen sträcker sig från nackknölen till svansroten och färgen får inte vara uppblandad med gula, bronsfärgade eller mörka hår. På bröstet skall tanfärgen vara mättad och klar. Tanfärgen skall vara mörkare i rötterna och sedan tona ut mot ljusare toppar. Pälsen på huvudet skall ha en mättad gyllene tanfärg och med djupare färgton på sidorna av huvudet, ungefär vid öronbasen och på nosen. Tanfärgen på huvudet får inte nå ner på nacken. Tanfärgen får ingenstans ha inblandning av sotiga/mörka hår. Öronen skall ha mycket mörk tanfärg.
Fram- och bakben skall ha djup, gyllene tanfärg, någon ton ljusare i topparna än i botten. Färgen på frambenen skall inte nå högre än till armbågen och på bakbenen inte högre än till knäleden. Svansen skall vara mörkare blå i färgen än övriga kroppen, speciellt på svansspetsen.
Vikt upp till 3,2 kg
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Testiklar Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
