Dramat om Ungdomsmässan i Kalmar

Lördagen den 18 januari 2003 var det en ungdomsmässa inne i Kalmar Domkyrka. Mycket trevligt tyckte jag!
Jag hade under förmiddagen haft lördagsläsning med Mariagruppen mellan 12-15 och efter det avgick en buss från Ansgarsgården. Vi hade innan haft lite krångel med bussen, eftersom Thomas hade råkat beställa en för liten buss… På något sätt lyckades han i alla fall lösa det så att alla kunde knyckla in sig. Vi var, med ledarna inräknade, 69 personer och bussen rymde 72… Puh… Resan in till Kalmar gick ovanligt snabbt och jag och Jenny satt förstås längst fram och diskuterade påven på skånska… Haha, vi hade väldigt lika åsikter. Vi tyckte att han borde bytas ut, eftersom han var för gammal och att Thomas borde ta hans plats. 
Väl inne blev vi avsläppta på östra sidan av Domkyrkan och blev informerade om att en buss skulle plocka upp oss runt 17:15. Vi kom då plötsligt på att vi hade glömt kameran, så Jenny och jag rusade (och då menar jag rusade) till Pressbyrån för att köpa en engångskamera. ”Med eller utan blixt?” frågade hon som stod i disken. ”Eh… vad är prisskillnaden?” frågade vi, eftersom vi hade rusat iväg utan att kolla hur mycket pengar vi hade med oss. ”Den utan kostar 95 kr och den med kostar 140 kr.” Vi funderade över hur vi skulle göra eftersom jag bara hade 60 kr på mig och Jenny inte hade några alls… Plötsligt låg det 70 kr i Jennys plånbok och vi kom båda fram till att Gud utan tvekan finns. Vi tog då kameran utan blixt, eftersom… ja, vi hade ju inte råd med den andra… Efter det rusade vi tillbaks och gick in i den väldigt stora och vackra kyrkan för att leta platser. Vi hittade två bra platser och satte oss där för att läsa vad det stod på kameran. ”Används utomhus i bra ljus. Ej rekommenderad för inomhusbruk.” Och Jenny och jag vi bara ”Eh… ojdå…” Så vi rådfrågade experterna (Thomas och Mårten…) och de tyckte att vi skulle försöka ta om det var bättre ljus än nu. ”Okej”, tyckte vi. Då började biskopen sitt inledningstal och sa ”Vi kommer att släcka ner fullständigt i kyrkan för tanken är att ni ska lyssna istället för att se.” Typiskt vår otur… men trots att det inte blev så mycket kort var mässan på det hela taget mycket bra och trevlig. Jag fick senare veta av Jenny att några av våra konfirmander inte hade fattat vem biskopen var, trots att han typ stod längst fram med sin mössa och stav… Precis i början fylldes dessutom kyrkan med rök. Jättemysigt… Vi riktigt såg hur röken kom krypande och sen var vi helt plötsligt omgivna av den. Överallt hördes kvävda hostningar och jag var en av dem som hostade. Mycket… trevligt…
I slutet fick jag och Jenny nattvarden av biskopen. Vi tyckte båda att brödet var stenhårt och vinet smakade urk, men… ”Det var ju trots allt biskopen”, tyckte vi.
När mässan väl var slut började problemen. Allt var klart vid ca 17:10 och snart stod hela Nybros konfirmander plus jag, Jenny, Thomas, Mårten, Per, Jonas och Sara ute och frös. Underbart… Bussen skulle kommit runt 17:15, som sagt, men p.g.a. något (jag vet inte vad) kom den inte förrän 17:27. Jag höll under den tiden på att frysa ihjäl, ta kort på konfirmander och bli överkörd av en linjebuss. ”En mycket minnesvärd resa”, som Thomas så fint uttryckte det. När bussen väl kom sa han på ett mycket intressant sätt vad han tyckte om förseningen. Något i stil med: ”Ja, jag antar att det finns ett bra skäl till den här förseningen. Jag fick veta att bussen skulle vara här ungefär 17:15, men sen vet ju inte jag vad det står i dina papper.” Den stackars chaffisen förklarade att han hade varit i Karlskrona och att han hade blivit försenad där och att det faktiskt stod 17:30 i hans papper. Thomas svarade med ett: ”Ja, det får vara hur det vill med det.” i en ton som snarare verkade betyda ”Det tror jag så mycket jag vill på”. Men det är ju förstås bara en tolkning från min sida.
Hur som helst kom vi i alla fall iväg och vi stannade snart utanför McDonald’s där vi i förväg hade beställt mat. När vi väl kom in var restaurangen praktiskt taget proppfylld och det är klart att man började undra lite. Jenny och jag lyckades trots det hitta ett bord. Det visade sig sen att en annan busslast hade kommit oanmäld och snott våra Big Mac!!! Personalen hade självklart trott att det var vi, eftersom den andra bussen kom bara 5-10 minuter innan oss.
Men på nåt vänster kunde vi i alla fall fixa mat. Jenny och jag föregick förstås med gott exempel och väntade till sist tillsammans med de andra ledarna. Fast det var förstås bara det vi gjorde som var ett gott exempel. Vi tog flaggor och viftade med och när vi gjorde det kom en kille fram och frågade om jag ville ha en ballong också, så då fick jag det. Snällt va? Jag tror han hette Johan.
Hur som helst så fick vi vår mat vid 18:00, en kvart innan vår tilltänkta resa tillbaka. Jag kan ju säga som så att vi inte kom iväg riktigt när det var tänkt. Vi blev i alla fall klara med maten, men Jenny och jag tänkte att vi skulle ha en tutti-frutti-milkshake också. Ni kan säkert själva gissa vad som var slut… När jag kom fram till kassan för att beställa frågade Johan (ballong-killen) om jag skulle ha en ballong till.  Men nej, jag skulle ha en McFlurry istället med extra daim. ”Ja, ok. Det blir 100 kr”, sa han och skrattade. Affärer borde verkligen anställa fler roliga personer.
När vi väl hade fått vår glass kände vi oss lite stressade eftersom nästan alla redan var i bussen. Så vi sprang ut och in. (Ut från McDonald’s och in i bussen) På hemvägen satt Jenny och jag och sjöng och försökte komma på valser som ”Rönnedal han skuttar med ett skratt ut sin säng…”, men vi kunde inga. Och jag håller med Thomas som sa: ”Som svensk kan man alltid första raden.”
Men vi kom i alla fall helskinnade hem och Thomas, Mårten, Jonas, Sara, Jenny och jag stod som en liten hej-då-kommitté och vinkade av alla, typ. Sen skulle Jenny och jag få skjuts hem av Thomas, men han skulle fixa nåt i Ansgarsgården först, så vi visade runt Sara lite under tiden. När vi äntligen skulle åka fick vi syn på en bil som stod utanför Ansgarsgården och väntade så Thomas gick och frågade vem han väntade på. Någon som hette Ida. Så då gick Thomas in igen för att kolla om de var där och under tiden kom de. Men det fixade sig det med. Så kunde vi äntligen åka hem.
”En mycket minnesvärd resa.”