Att vara invandrare i Sverige Qamile Aruqaj

 1992 förändrades mitt liv radikalt. Orsaken till förändringen var ett krig som utbröt och skapade oro bland folket. Mina föräldrar tvingades göra ett livsavgörande val. Av rädsla för livet och omtanke om familjen valde de att bryta alla band till hemlandet och bege sig till ett främmande land. Ett land, som skulle visa sig vara väldigt olikt deras eget.

Som barn märker man när allt inte står rätt till. Föräldrarna talar till en med en annan ton och deras ögon lyser inte längre av glädje. Tvärtom. Ögonen, ansiktsuttrycket och kroppsspråket skriker av oro och rädsla. Och med ett barns oskyldiga syn på världen ska man sen försöka förstå orsaken till ett krigsdrabbat land. Och inte blir det mer begripligt när man får höra förklaringen heller. Att få sin oskyldiga syn på världen raserat var otroligt svårt att smälta in. Plötsligt fick man se på världen med en vuxen persons ögon. Tryggheten försvann och besvikelsen trängde in i kroppen.

Att tvingas lämna sitt hemland, sina vänner, skolan, släktingar, barndomsträdet man hade klättrat i oändligt många gånger, inte längre känna doften av nybakat bröd tidigt på morgonen, är en känsla som inte ens går att beskriva i ord. Till och med stenarna tycktes skrika anklagande på en ”Vart tar du vägen”?

Den dagen jag tvingades stänga alla dörrar till mitt förflutna och begav mig i flykt, förlorade jag en mycket viktig del av mitt liv. Jag förlorade min barndom och likaså min identitet.

Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar av Sverige. Jag vet bara att jag trodde det skulle bli en kort resa. Gissa om jag hade fel. Idag, 11 år senare bor jag fortfarande här och har till och med ett pass där det står att jag är svensk.

Jag har lämnat en viktig del av mitt liv i Kosovo men har samtidigt stärkt bandet till mitt nya land.

Det svenska systemet bygger på individen. Skolan fostrar barn till fristående, starka individer. Detta är något som jag känner att jag uppnått. Jag känner mig stark och kan stå för vad och vem jag är. Men tyvärr så vet man inte alltid själv vem man är eller var man hör hemma. Det är en fråga som alla någon gång ställer sig och som invandrare kan den frågan verkligen tära på ens psyke. Man kan känna sig utanför och höra till landet ”Ingenstans”.

Jag är svensk medborgare. I mitt pass står det att jag är svensk. Jag har svenska kompisar. Jag har fått en försvenskad tankegång. Men i mitt hjärta och i infödda svenskars ögon kan jag aldrig bli svensk. Jag kan inte säga att jag känner mig svensk, för även om jag skulle säga det så ljuger i alla fall aldrig spegeln. Mitt utseende skulle avslöja mig. Men jag kan inte säga att jag känner mig albansk heller. Det är svårt att säga vad jag är. I Sverige är jag från Kosovo och i Kosovo är jag från Sverige. Ibland känns det som att man inte hör hemma någonstans. Jag kan inte flytta tillbaka till mitt hemland för jag har mitt liv här nu. Men jag känner även att jag inte vill vara här. Jag vill tillbaka till mitt barndomshem. Det är ju där jag har min grundläggande identitet formad. Jag kan inte känna mig hel någonstans. Ibland kan jag verkligen önska att jag kunde dela på mig, så att jag kunde bo både i Kosovo och i Sverige, för på det sättet skulle jag kunna bli lycklig. Men jag vet att det är en önskan som aldrig kan gå i uppfyllelse därför har jag så gott det gått försökt anpassa mig till det svenska samhället. Det är ju här jag bor nu. Jag går i skolan, umgås med svenskar, talar svenska både hemma och i skolan och jobbar inom äldreomsorgen. Jag kommer i kontakt med svenskar dagligen. Jag respekterar deras sätt att leva även om jag inte alltid kan förstå dem, som en svensk kan. Att anpassa sig är för mig inte att man ska glömma sig själv och ändra på sig. Jag tycker inte att jag behöver fira påsk för att anpassa mig. Och jag behöver inte dansa runt midsommarstången, gå i kyrkan varje söndag eller börja tro på Jesus. Jag tycker inte att det finns någon anledning att byta identitet. Jag behöver inte göra detta. Jag har mina egna traditioner, min egen tro och min egen kultur bakom mig. Att byta identitet för att smälta in är inget annat än en ytlig anpassning. Att anpassa sig för mig är att man känner sig hemma där man bor. Att man känner att man är en del av samhället. För när man känner sig hemma någonstans, då trivs man också och kan även språket och likaså har man accepterat att samhället och folket. Jag tycker att det räcker med att man accepterar ett samhälle för att anpassa sig. Man behöver inte själv börja leva som en svensk och fira deras traditioner. Naturligtvis ska man respektera lagar och så men man behöver inte ändra på sig. Det är viktigt att man bevarar sina traditioner och att man blir accepterad för den man är. Jag vill bli accepterad för den jag är. Jag vill att människor ska se mig som en individ. Men jag vet att det aldrig kommer att gå. Jag känner att jag ständigt blir påmind om vad jag är. En invandrare. Jag har ett osvenskt namn och ett osvenskt utseende. Detta gör att svenskar tror att de vet hur man är och vad för slags liv man lever. Så fort jag nämner att jag är muslim märker jag hur personens inställning till mig förändras. De tittar konstigt på mig, undrar varför jag inte har slöja, frågar om hedersmord och om jag kommer att bli bortgift. De kan vräka ur sig dumma kommentarer, som gör att man skäms å deras vägnar.

Det är det som upprör mig mest. Alla dessa fördomar mot invandrare som man ser som en klump. Ibland kan jag verkligen undra om det finns en svensk som vet om hur många muslimska kulturer det egentligen finns. När en svensk begår ett brott, så säger man att det var en 35-årig man som igår kväll begick ett brott. Men när en chilenare, alban, bosnier, somalier begår ett brott säger man att det var en person med invandrarbakgrund. Svenskarnas problem beskrivs i media som individproblem, som beror på varje persons åsikter och erfarenheter. Invandrare däremot blir bedömda som en grupp vars beteenden beror på deras kultur, deras traditioner och deras brist på svenskhet.

Idag behandlas människor orättvist, kränks och förnedras på grund av hudfärg, ögonfärg och etnisk tillhörighet. Människor döms efter deras yttre och inte efter deras inre egenskaper. Hur många gånger har man till exempel inte hört myten om att alla invandrare stjäl, att de lever på socialbidrag, tar pengar ifrån oss och begår en massa brott? Dessa myter stämmer naturligtvis inte men när man inte riktigt vet hur folk egentligen är, så bildar man sig lätt föreställningar, som leder till att rykten skapas, sprids och sen byggs de på. Vem har tex inte hört det lilla ”skämtet” om att man aldrig ska köra på en invandrare som är ute och cyklar eftersom det kan vara din cykel.

Ibland kan jag bli riktigt vansinnig över behandlingen av invandrare. På vissa varubutiker blir man genast medveten om sin invandrarbakgrund, så fort man träder in. Expediterna utbyter några blickar med varandra och genast får man en person efter sig, som låtsas städa men tittar oavbrutet efter en. Att gå in i en affär och inte kunna se sig omkring utan att ha en person hängande efter sig får mig ibland att vilja skrika. Jag känner att jag bara vill skrika ut: Jag har kommit i flykt från ett krig. Jag försöker anpassa mig till ert samhälle. Det är ni som tjatar om att invandrare inte anpassar sig. Hur f-n ska man kunna göra det när man blir stämplad direkt? Jag vill inte bli sedd som en tjuv bara för att jag ser osvensk ut. Jag har pengar och även om jag inte skulle ha haft det, så skulle jag aldrig ha sjunkit så lågt. Jag vet vad som är rätt och fel. Jag är inte föräldralös. Jag har inte dumma föräldrar. Jag har inte blivit uppfostrad till en tjuv. SÅ SLUTA STÄMPLA MIG FÖR ATT JAG ÄR INVANDRARE, THANK YOU VERY MUCH!!!!!!!!

Allt det där skulle jag vilja säga de där expediterna, som dömer mig, trots att jag köpt varor hos dem hur många gånger som helst. Ibland kan jag köpa något onödigt bara för att jag vill bevisa för dem att jag inte stjäl. Jag må vara invandrare men jag stjäl inte.

Jag tycker svenskar är så rädda för förändringar. De sätter en gräns och vill inte öppna sig. Många känner att svenskheten är hotad, när det finns så många invandrare men ingen kan väl på allvar tro att invandrare kan hindra svenskar från att behålla sina traditioner. Det är inte därför man kommit hit. Jag kan inte tala för alla men många invandrare kommer inte hit i aggressiva avsikter utan för att få ett bättre liv. De har drömt om en enklare tillvaro i det nya landet och hoppats på att bli väl omhändertagna. Så vad de människorna behöver är stöd och trygghet. De behöver känna sig välkomna och inte som främlingar. Hur ska man som invandrare kunna anpassa sig till det svenska samhället när man hela tiden får höra att man hotar svenskheten? Det är inte konstigt att många invandrare isolerar sig och inte vill ta del av samhället. Att tvingas fly från sitt hemland kan vara jobbigt nog. Att sen känna sig som en främling i det nya landet är fruktansvärt. Samhället måste förändras. Synen på människorna måste ändras. Jag har bott här i 11 år. Jag tycker det räcker med att jag känner mig så kluven inom mig och inte vet var jag hör hemma. Jag vill inte gå runt och känna mig stämplad också. Jag behöver inte vara svensk för att älska Sverige. När någon säger invandrare får det ordet en så negativ klang. Man får inget värde. Man känner sig som ett paket.

Svenskar glömmer ofta att se oss invandrare som individer. Det de inte förstår är att detta slår tillbaka på dem själva. Hur ska invandrare kunna respektera svenskar och se dem som individer, när de inte får någonting tillbaka? Det blir en ond cirkel. Svenskar ser inte invandrare som individer, vilket leder till att invandrare inte heller vill se svenskar som individer.

Jag vill varken ses som svensk eller invandrare. Jag vill ses som en individ

Att vara invandrare i Sverige   Keijo Karvosenoja

Man kan ju inte direkt säga att man har anpassat sig till Sverige, för man har blivit tvingat att lära sig svenska språket och olika traditioner som finns i Sverige men det är inte stor skillnad mellan Sveriges och Finlands traditioner nästan inga kan man säga för Finland och Sverige är ju grannländer och Finland var svenskt förr i tiden. Det har kommit mer traditioner från USA till exempel Haloween men jag undrar varför vi har kunnat ta in den helgen så enkelt när vi avvisar Ramadan, kanske för att vi ser bilder från USA så mycket att vi är vana vid det.

När jag började på lågstadiet så fick jag gå i en finsk klass men de finns inte kvar längre på grund av nedskärningar och för lite finska familjer. Det var jättesvårt att veta vad svenskläraren sa för jag kunde inte så mycket svenska på grund av att jag pratade finska hemma och med mina finska klasskamrater som gick i samma årskurs som mig. Men när man gick där ett tag så började man lära sig mer och mer svenska och det var bra för min nuvarande framtid. Det jobbiga var när jag fick byta skola, på grund av att bussar inte körde dit längre och för att den finska klassen hade lagts ner. När jag började i 5 fick jag gå i en svensk klass och det är svårt att anpassa sig direkt för man inte kan så bra svenska med en finsk dialekt. Jag hade inga vänner eller kände någon även om jag hade bott nära dem i hela mitt liv. Vi åkte bara buss med varandra men pratade aldrig. Men tiden gick och man fick vänner ”svenska kompisar” och man lärde sig svenska bra. Jag har nog anpassat mig bra till det svenska samhället. Och det känns bra att bo här i Sverige, där jag har mina närmaste vänner och familj. Jag är ju uppvuxen här och har fått lära mig det svenska språket

Det fanns flera gånger då man inte kände sig svensk och bara ville hem för att man är finne med ett finskt namn som de flesta inte ens kan uttala första gången de träffar mig och frågar vad jag heter. Mobbare har alla väl varit med om men de mobbar bara för att de har för lite fakta om personen eller om de har fått lära sig att mobbning inte är något dåligt. Rasism vad är det för dig? Är det hat mot mörkhyade eller är det för alla utlänningar, jag tycker att rasism är mot alla som inte har far- eller mor föräldrar som härstammar från det land man bor i. Det finns inte så många som skriker glåpord till mig längre om det är det så är det ju bara på skoj sånt ska man inte ta på för allvarligt för annars kan det ju bli dåligt för hälsan. Mest nu känner jag mig hemma här i Sverige med mina kompisar och min familj som bor här men det känns som jag tillhör Finland ändå. Jag skulle kunna flytta tillbaks till Finland, det kanske jag gör när jag blir äldre för där befinner början på mitt släktträd.