Ånger

Om jag kunde göra vissa saker ogjorda skulle jag ta chansen. Jag skulle ta tillbaka alla dumma saker jag någonsin sagt, jag skulle radera alla dumma saker jag någonsin har gjort. Saker som har sårat folk, lögner, svek och hårda ord jag ibland bara skickat iväg utan att tänka. Ett förlåt räcker oftast inte långt, ibland har jag inte ens bettom ursekt endå har mina närmaste aldrig vikit från min sida. Inte ens en sekund. Endå gör jag såhär mot er. Jag tar mitt liv. Dödar mig själv. Varje sekund, hela tiden. Och vad ni än säger kan aldrig få mig ur detta, jag är redan så fast som jag kan bli. Det är mitt eget fel, jag startade det här, allting är mitt fel. Men det kanske inte spelar någon roll för jag är ju bara ännu en människa, en värdelös sådan. Och inget av det jag gör har någon mening. Jag har aldrig gjort något som gynnar mänskligheten, och det kommer jag aldrig att göra heller. Det enda jag gör hela tiden är att såra folk. Människor jag älskar, utan att egentligen bry mig helt utan ånger. Och varje gång jag sitter där så tänker jag på er. Ni har gjort mig illa också. Väldigt illa många gånger, men i oändligheten spelar våra synder ingen roll.

Jag har gjort det förbjudna. Det mest skamliga en människa kan göra mot sig själv, och jag har dragit med mig den personen jag älskar mer än mitt eget liv ner. Eller kanske var det du som drog ner mig? Vi hade ingen skam i kroppen då, jag har det fortfarande inte. Skulle ni veta hur smutsig jag är skulle ni nog häpna. Men det finns många som är värre, jag vet det, men dom har oftast en bra ursekt till det. Hon har en ursekt, hon som jag älskar mer än mitt eget liv har en ursekt. Jag har ingen. Kanske är jag bara helt dum i huvudet, mentalt störd. Men inte ens för det har jag nån ursekt. Och jag vet att jag inte förstör någonting för er när jag ljuger och håller på som jag gör, jag förstör för mig själv. Men kan ni inte se att allt redan har rasat, för länge sen?

Mina drömmar är bortblåsta, det jag förr trodde var någon slags mening med det hela verkar nu betydelselöst. Kanske har jag förlorat allt hopp, för jag kan inte se någonting bortom detta. Allting som existerar är nu. Och hur kan man någonsin förlåta sig själv när man är så blind och inte klarar av att se nåt. Nästan ett år har hon mått dåligt, hon jag älskar mer än mitt eget liv, och ingenting har jag sett. Jag undrar ofta vad jag var så upptagen av, så upptagen att jag inte ens kunde stanna upp och se mig omkring. Svaret blir alltid det samma; mig själv. Jag har varit självupptagen, och jag borde ha förstått tycker jag nu i efterhand, men allting är endå försent nu. Jag önskar att du hade sagt någonting. Men det kanske du gjorde, det kanske var jag som var döv? Eller kanske ville jag varken höra eller se. Och nu är allting slut. Jag har gått över alla tänkbara gränser. Och så har vi honom, han som gjorde mig illa. Ibland vaknar jag upp och tänker att jag antagligen förtjänade det. Jag kanske bad om det till och med. Det vore sjukt, men så kanske det var. Jag är endå inte tom inuti. Hela jag är alldeles fylld utav hat, ånger och ilska. Och även om jag öppnar mig, på vid gavel och bara spyr ut allting så försvinner det inte. Och hela tiden hör jag att jag borde vara tacksam, och hela tiden undra människor; varför gjorde du så? Jag vet inte. Jag har ju ingen ursekt.

Jag trodde att vi skulle ha varandra för evigt. Men jag hade fel om det också. Du behöver mig inte, du klarar dig bättre utan mig, men jag kan inte klara mig utan dig. Inte en sekund till vill jag vara utan dig, du var och är mitt allt. Jag kan inte ändra det. Aldrig.