Den 21 juni 1999 fick vi veta att vi var gravida. Vi blev lika förvånade som lyckliga, eftersom vi hade gjort ett negativt graviditetstest bara en vecka tidigare. Pappa Mattias blev så chockad att han lyckades med att köra mot enkelriktat två gånger bara på vägen hem från mödravårdscentralen. Kunde det verkligen vara sant!? Helt plötsligt kändes allt runtomkring oss så obetydligt och oviktigt. Allting bleknade vid tanken på att vi som älskade varandra så mycket skulle få utöka vår familj med en underbar medlem som skulle vara hälften Mattias och hälften Beatrice. Några dagar senare var vi på lasarettet i Kalmar för att ta reda på i vilken graviditetsvecka vi var. Vi fick göra ett ultraljud, och läkaren markerade en liten prick på skärmen. "Pricken" var lite svår att tyda, men nog var den lite vacker ändå. "Pricken" var sex veckor gammal.

I augusti åkte vi hem till Uppsala efter sommarjobb och semester. Den första september var vi åter igen på ultraljud. Vi var nu i vecka 16 och Gertrud var 16 cm lång. Mamma trodde att hon var en pojke, men pappa hade redan från början drömt att hon var en flicka.

Den 21 september var första gången som det kändes sparkar. Det var en underbar känsla, men samtidigt lite overklig. Hela höstterminen gjorde mamma och pappa tappra försök att studera, men av förklarliga skäl var det svårt att tycka att något annat än babykläder, barnvagnar och spjälsängar var intressant.

Hela graviditeten förlöpte helt normalt. Mamma mådde strålande och växte ikapp med magen. Alla kontroller hos barnmorskan Lena visade att både mamma och Gertrud var helt friska och växte som de skulle. Gertrud var väldigt aktiv hela tiden. Det var många kvällar och nätter som mamma fick ligga vaken på grund av att hennes dotter hade disco. Det var en helt underbar tid!