31 Januari

Vi var hos Lena, vår barnmorska. Vi lyssnade på hjärtat och hon kände efter om huvudet hade fixerat sig. Jag kommer ihåg att när hon klämde på magen så sade hon; Nu vill jag snart komma ut!! Hjärtat slog normalt och allt var bara bra. Huvudet var inte helt fixerat, men det var inget ovanligt.
Vi satte oss ner och diskuterade hur vi ville ha förlossningen. Vi pratade om smärtlindring och amning. Hon gav oss telefonnumret till det bvc som ligger närmast oss. Eftersom det bara var två veckor kvar kunde detta vara sista gången vi gick till mvc. Det var en skön tanke, för nu var vi båda verkligen nyfikna, lite nervösa och framför allt otåliga. Vi längtade så efter att få hålla vårt lilla underverk i famnen. Hur såg vår nya lilla Stockhaus ut? Väntan kändes seg. Man önskade att man kunde skruva fram klockan lite.

1 Februari

Mamma:

När jag vaknade var min första tanke; äntligen är det Februari, den månad vi har längtat efter så länge. Jag låg kvar i sängen när Mattias gick upp. Jag vände mig på sida som jag brukade göra för att väcka bebisen. När jag inte fick den reaktionen som jag brukade få skakade jag på magen lite. Jag kände en liten spark, men den var inte alls så stark som de brukade vara.
Telefonen ringde och jag pratade i nästan en timme med en kompis. Under samtalet bytte jag ställning hela tiden bara för att få känna sprattlet som jag brukade känna hela dagarna. Jag fick inte den respons jag brukade få.
Klockan 11 ringde jag till förlossningen för att stilla min oro. Barnmorskan på förlossningen sade att om vi var oroliga så fick vi gärna komma upp så kunde de kolla att allt var bra.

När vi kom upp på förlossningen så gjorde de en CTG för att kolla barnets hjärtrytm. Vi fick sitta själva i ett mottagningsrum och titta på remsan som ritade ut vår bebis hjärtslag. Hjärtslagen var hela tiden jämna, och vi trodde att det var så de skulle se ut. Läkaren som kom in talade om för oss att rytmen skulle variera mer. Hon gjorde ett ultraljud för att se att det fanns tillräckligt med fostervatten, och att allt såg bra ut. När ultraljudet gjordes kunde vi inte låta bli att fråga vad det var för kön. Vi hade hela tiden varit så säkra på att det var en kille, så när läkaren sade att den "nya Stockhaus" var en tjej blev vi väldigt förvånade, men otroligt lyckliga. Vår dotter tillochmed vinkade till oss på skärmen. Det var den bästa dagen i vårt liv.Läkaren tyckte att vi skulle åka hem och äta lite och sedan komma tillbaka igen. Vår dotter kanske bara vilade nu, det är ganska vanligt så sent i graviditeten.

När vi kom hem ringde vi till våra föräldrar för att berätta den glada nyheten att vi visste att det var en dotter som vi snart skulle få bära i våra armar

När vi hade ätit åkte vi tillbaka till sjukhuset och gjorde ännu en CTG. Trots att jag fick dricka iskallt vatten under tiden gav den samma resultat som den förra. Nu blev vi oroliga för vi förstod att någonting var onormalt. Läkaren lugnade oss genom att säga att förvisso var hjärtrytmen onormal, men den stämde inte överrens med någon sjukdom eller något fel som var allvarligt. Det kunde vara så att just detta barn hade en egen hjärtrytm, det hade de sett på flera barn förut. Jag blev inte speciellt lugnad utan bad honom att snälla göra kejsarsnitt iallafall för säkerhets skull. Han sa att det var en stor operation som faktiskt är förenad med risker för mamman. Jag sa att det spelade ingen roll, för jag ville inte bli prioriterad före mitt barn. Han lugnade oss igen och sa att det fanns ingen anledning att tro att det var någon fara med barnet alls.

För att utesluta att det var så att ett blodkärl i moderkakan hade brustit ville han att vi skulle göra en flödesmätning där man ser om barnet får tillbaka lika mycket blod som det pumpas, ut när det skall syresättas.
Flödesmätningen visade att det var ett värde som var lite förhöjt, men det var ändå inom det normala. Han gick också igenom hela hennes lilla kropp för att se att hon inte hade samlat på sig vatten i något organ, vilket isåfall var ett tecken på att hon förlorat blod genom ett brustet blodkärl. Läkaren sade att hon inte visade några sådana tecken.

När flödesmätningen var klar sa han att det var ingen som helst fara med barnet, men eftersom vi var så oroliga fick vi gärna komma tillbaka morgonen efter för att kolla upp allt ännu en gång.
- Åk nu hem och sov så gott, och var inte oroliga sa han.

Vi åkte hem, men oron satt kvar. Hon hade fortfarande inte sparkat ordentligt. Trots att de talat om för oss att det var normalt så här sent i graviditeten så kändes det inte bra.

När vi hade ätit kvällsmat så var jag så orolig att Mattias ringde upp till förlossningen igen. Barnmorskan sa att om vi var oroliga skulle vi komma upp. Vi kände oss nästan dumma när vi kom tillbaka för vi visste vad läkaren sagt, och vi visste att han hade jouren, och fortfarande skulle vara där när vi kom.

CTG-remsan visade denna gång hjärtslag som låg konstant på 120. Den visade också att mitt värkarbete hade satt igång.Läkaren sade att nu sover barnet. Han ville göra en gynundersökning, och konstaterade då att jag var öppen tre centimeter. Hon kommer att komma inatt eller imorgon sa han, det är därför hon varit så lugn hela dagen. Han tyckte att det var lika bra att vi stannade kvar över natten. För att vi skulle kunna sova någorlunda lugnt kunde vi göra en CTG klockan ett på natten också.

Vi fick mackor och the och tittade lite på tv. Mattias gick ut för att lägga i pengar så att vi kunde ha bilen parkerad till i morgon , då en kompis skulle komma och hämta den. När han hade gått kom barnmorskan och sa att vi kunde göra CTG:n nu så kunde vi sova ostört sedan.

När jag lagt mig på sängen och hon satte igång apparaten så kunde hon plötsligt inte hitta några bra hjärtljud. Pulsen hon hittade låg på 57. Utan att säga något sprang hon ut ur rummet för att hämta läkaren. Jag låg kvar där själv och försökte förvivlat flytta runt apparaten på magen för att hitta normala hjärtljud. Läkaren kom springande med en ultrljudsapparat och han tittade noga på skärmen sedan sade han; -Nu slår barnets hjärta alldeles för sakta, men hjärtat drar ihop sig fint och ordentligt. Eftersom det har varit en konstig hjärtrytm under dagen måste vi ta ut henne nu!

Efter det gick allt så fort. Det kom in en bår som jag skulle lägga mig på och jag blev tillsagd att ligga på höger sida för då får barnet mest syre. Mattias kom precis tillbaka från bilen, och fick springa brevid båren och hålla mig i handen. Den enda tnke jag hade i mitt huvud var: DET VAR JU INTE SÅ HÄR DET SKULLE BLI!!
På bara några minuter var vi uppe i operationsrummet och Mattias fick sätta på sig gröna kläder, och följa med in. I operationsrummet stod det redan 6-7 personer beredda att sätta igång med operationen. Jag kommer ihåg att narkosläkaren presenterade sig och att de satte in en droppnål och en kateter. Mattias fick hålla en syrgasmask över min mun och näsa. Eftersom jag hade panik så kändes det som om jag inte kunde andas. Jag försökte förmedla det till Mattias som sa det till läkarna, men det lyssnade inte på honom , de visste att det inte var någon fara.
Jag trode att masken i ansiktet innehöll något som jag skulle somna av, och när jag kände att jag inte blev tröttare fick jag panik. Bara de inte började operera innan jag hade somnat. Det sista jag kommer ihåg är att Mattias bad en bön och sade att allt skulle bli bra.

Pappa:

Jag stod vid Beas huvudända när jag hörde narkosläkaren fråga om de skulle söva. "Har ni inte gjort det än!" fick han till svar. Jag blev ombedd att lämna rummet. En undersköterska följde mig till ett rum utanför. Hon lämnade mig ensam. Där fanns en stol och av någon anledning en spegel. Jag satt där på stolen och skakade. Hela tiden bad jag inom mig att allt skulle gå bra. Efter bara några minuter såg jag hur barnmorskan kom med ett grönt knyte, en operationsfilt, i famnen. Jag förstod att i det där gröna knytet fanns min lilla flicka. Men jag hörde inget skrik. Jag hade fått lära mig på föräldrautbildningen att det inte var ovanligt vid kejsarsnitt. Barnet kan ha fostervatten och slem i luftvägarna. Men när det gått några minuter blev jag riktigt orolig. Mitt barn var bara några meter ifrån mig men jag hörde ingenting. Samma undersköterska som följt mig ut kom och sa att det inte såg så bra ut. Tanken som for genom mitt huvud var den att hon behövde ligga i kuvös eller något sådant. Att hon skulle dö var aldrig ens en rimlig tanke. Hon tog med mig till ett litet rum med en värmebänk och monitorer. Jag såg inte min lilla flicka för alla läkare, barnmorskor och sköterskor. Det var 5-6 personer som gjorde allt för att rädda livet på min lilla flicka. De gjorde plats för mig och jag fick se min dotter för första gången. Jag kunde inte tro att det var mitt barn. Hon såg inte ut som en bebis. Hon var så söt. Jag såg på när läkarna gav henne adrenalin, för att förstora blodkärlen tror jag, gav henne hjärtmassage och pumpade in syre i hennes lungor. Jag höll i hennes lilla hand medan de försökte få hennes lilla hjärta att börja slå igen. Hennes bröstkorg rörde sig upp och ner. Den lilla handen jag höll i var alldeles varm och lite klibbig. Det var den finaste hand jag hade sett. Ömsom tittade jag på mitt barn och ömsom på monitorerna. Jag väntade på att strecken skulle börja poppa upp och ned samt att maskinen skulle sluta tjuta. Det gjorde den inte. Efter 23 minuter vände sig läkaren till mig och sa att de gjort all de kunnat för att få hennes hjärta att slå igen. Han frågade om jag ville klippa navelsträngen och av någon anledning sa jag nej. Det ångrar jag varje dag. Jag var så chockad. De kopplade bort alla slangar och mätare och för första gången fick jag hålla i mitt barn. Jag gick omkring med henne och kunde inte fatta att hon var död. Jag kunde heller inte fatta att hon var mitt barn. Hon såg inte ut som jag föreställt mig. Hon var så vacker. Efter en stund satte jag mig ner på en stol och kramade henne, luktade på henne, pussade henne och pratade med henne. Barnmorskan och en sköterska kramade om oss och så sjöng de tryggare kan ingen vara. Jag kunde inte ta in vad som hänt. Det kändes som om någon slagit benen av mig. Jag vet att jag var arg på mig själv för att jag inte grät. Jag försökte, men det fanns ingen gråt. Det var tomt. Det kändes som om jag var utanför mig själv och såg mig och mitt barn uppifrån. Det var så hemskt. När jag suttit en stund kom jag att tänka på Bea. Ingen hade sagt något om henne! Tänk om det hänt henne något! Jag fick veta att allt var bra med henne och att de snart skulle väcka henne. Jag gick runt med Gertrud och kom ut till spegeln där jag suttit tidigare. Jag såg mig och Gertrud samtidigt och då sköljde det över mig så mycket kärlek som jag inte kan beskriva. Jag kände hur mycket jag älskade mitt barn. Jag skulle gjort vad som helst för henne. Kärleken var så stark och jag började äntligen gråta.

Mamma: När jag vaknade var min första fråga; hur gick det!? En barnmorska brevid mig svarade att "det gick inte så bra". Vad innebar det? Låg hon i kuvös, var hon sjuk, var var min dotter! Det gick inte så bra alls sade hon sedan, och jag kommer bara ihåg att jag sade ; Nej, nej, nej, nej...Vill du se flickan frågade en annan kvinna. Vad pratade de om det är väl klart att jag vill se min dotter. En barnmorska kom in med henne och jag trodde inte att det var sant att hon var min, för hon var vackrare än någonting jag förut sett. Jag var fortfarande väldigt groggy och somnade och vaknade om vart annat. Mattias kom in och jag frågade honom om det verkligen var sant att hon inte levde hon såg ju bara ut som att hon sov. Det var sant. Min förut så livliga älskling levde inte längre. Jag var för trött för att bli hysterisk, tårarna bara rann. Jag fick ha henne på magen en liten stund, men sedan var Mattias och jag tvungna att åka till uppvaket och vi fick lämna vår dotter till en barnmorska.
På uppvaket fick vi vara i två timmar utan vår snutta.När vi precis kom dit frågade Mattias mig vad jag tyckte att hon skulle heta. Det visste jag redan. Hon skall heta Gertrud sade jag. Vi hade haft det namnet på förslag redan tidigare, men nu när vi fick se henne var det så självklart att det var hennes namn. Hjärtebarnet Gertrud.

När vi äntligen fick komma ner till förlossningen och få tillbaka Gertrud så talade läkaren om att anledningen till att hon hade dött var att ett blodkärl i moderkakan hade brustit. Varje gång som Gertruds hjärta pumpade ut sitt blod via navelsträngen till moderkakan för att det skulle syresättas så fick hon mindre tillbaka. Det var därför hennes CTG-kurvor hade varit så konstiga, och läkaren (har vi fått veta i efterhand) borde ha förstått det. Gertrud var helt frisk, och blod kärlet i moderkakan hade hon klarat sig utan så fort hon hade kommit ut.(vilket hon alltså hade gjort dagen efter) Hade de gjort kejsarsnitt på förmiddagen när jag bad dem, så hade hon varit levande hos oss nu.

Allt detta hände på en enda dag. Den 31 januari var vi hos barnmorskan och allt var bra.1 februari brast blodkärlet hon hade klarat sig utan den 2 februari eftersom förlossningen redan hade satt igång.Blodkärlet höll alltså alla dagar utom den sista. Meningslösheten går inte att beskriva med ord.

Vi stannade kvar på förlossningen i fyra dagar och vi fick ha Gertrud hos oss mycket under den tiden. Det var total lycka och gränslös sorg samtidigt. Total lycka för att vi äntligen fick träffa henne. För att hon var så vacker, och för att hon var vår. Gränslös sorg för att ett litet hål i ett blodkärl gjort att vår friska, fina och efterläntade dotter inte fick stanna hos oss. Vi gosade med henneoch klädde på henne hennes "åka hem kläder". Vi sjöng för henne, luktade på henne och tog kort på henne. Vi skrev upp i en bok hur hon såg ut. Vad hon hade ärvt av pappa och vad hon ärvt av mamma. Även om dessa dagar var så fyllda med sorg så var de också de lyckligaste i våra liv. Dagarna då vi fick träffa, krama och hålla vår älskade dotter.

Den 7 februari åkte vi hem, med trasiga själar och ett hjärta som kändes som om det var sprängt i tusen bitar.
VI SAKNAR DIG VÅR ÄLSKLING!!