Barahir Belegiar är en Noldoralv som föddes i Ost-in-Edhil
i alvsmedernas konungadöme i Eregion (järnekslandet). Han växte
upp i Gwaith-i-Mirdains vackra kungarike, alldeles nedanför Morias
enorma dvärgsalar. Han tyckte mycket om de orädda och hårdföra
dvärgarna och vandrade ofta i de storslagna bergssalarna. Han fick
därför tillnamnet "Dvärgvännen". I slutet av Andra
Åldern, när Saurons trupper marscherade mot huvud- staden Ost-in
Edhil, flydde Barahir och hans mor med Elrond till fristaden i Vattnadal.
När Barahirs mor fick veta att Alvsmedernas Arme hade besegrats och
att huvudstaden hade plundrats bosatte hon sig i Vattnadal
för gott. Barahir, som alltid älskat historier och sånger
från äldre tiden, brukade sitta dagar i sträck och lyssna
på de sagor som berättades i Elrond Halvalvens salar. Han lärde
sig även mycket av en äldre man vid namn Elithraniel som var
väl bevandrad i de gamla lärorna som innefattar brukandet av
helande örter och Magi. Det visade sig snart att Barahir hade en medfödd
begåvning när det gällde att återge gamla berättelser
och sånger. När han bott i Dalen en tid började han längta
efter söderns vidder och Nordens otämjda skogar och beslöt
sig för att ge sig av. Han reste norrut mot Trollskogarna och träffade
snart på en liten Hob och en stolt Dunadanädling som han lärde
känna och beslöt sig för att följa med.
Han är medellång och ganska kraftig för att var Alv.
Han har en otroligt genomträngande blick, som gör de flesta en
aning illa till mods. Hans ögon är grå och de återspeglar
hans skarpsynthet och stora visdom. Han har ett mycket vackert ansikte,
och de flesta som träffar honom finner honom ovanligt stilig. Barahir
är otroligt smidig och även mycket stark, och han behärskar
sina vapen bra, och de som han helst använder är några
gåvor från hans far: En lång, vackert utsmyckad (+15)
alvdolk, som smiddes av Alvsmederna när dessa stod på toppen
av sitt kunnande, och ännu inte vilseletts av Sauron, och en väldigt
fin (+10) Alvlångbåge i brethilbjörk; Ett skickligt
hantverk prytt med olika lyckobringande symboler och Alvrunor. Hans bäste
vän är troligtvis en stor jaktfalk, som följt med honom
på hans resor, ända sedan han räddat den från döden
när den brutit en vinge. Falken brukar sällan visa sig, men den
håller sig alltid inom hörhåll, och kommer när Barahir
visslar på den. Han använder inte sina vapen i onödan,
och tycker mer om att överlista sina fiender, och sedan slå
till när de är som mest sårbara. Han är en mycket
god klättrare och simmare, och tycker om att ströva fritt i de
orörda skogarna väster om Blå Bergen. Ett av hans effektivaste
anfallssätt är att gömma sig uppe i en trädkrona
och sedan dyka ner och sticka svärdet i sina intet ont anande fiender,
oftast Orcher. Barahir är, som de flesta Noldoralver, väldigt
intelligent, och har ett närmast fotografiskt minne. Så ofta
han kommer till en stad brukar han se sig om efter ett bra värdshus
för att få en plats att berätta sina gamla historier på.
Han brukar inte ta särskilt mycket betalt utan ser det som sin skyldighet
att föra de muntliga traditionerna vidare Hans historier blir ofta
mycket omtyckta och på de platser han varit har han ett gott rykte.
Han är mycket gladlynt och skaffar sig lätt nya vänner.
De ända han har förutfattade meningar emot är Orcher, Troll,
Hedlänningar och Dyvättar, alla andra ser han som vänner,
ända tills de gör något som bevisar motsatsen.
