Denna text är en händelse som har med Chronopia att göra
och den är tänkt att spelas med mellan tre och sex RP. Den
kan vara lite svårspelad, men en skicklig SL klarar nog av det. Den
kan även användas till att läsa mest för nöjes
skull och att använda som inspirationskälla. Texten kan även
berättas av någon sagoberättare på en pub, förutsatt
att RP orkar lyssna...
OBS! Namnen Gillis, CoZin (berättaren), Elter, Bifur och Dingo
är tänkta som spelare. Är du intresserad kan du skicka ett
mail till mig och få
information om de olika karaktärerna.
"Gäsp! Jag är väldigt trött! Jag tror jag tar och lutar mig tillbaka i den här sköna stolen och vilar mina gamla ben lite. Vad säger du, pojk? En saga? Det skall jag väl kunna berätta. Vad sägs om berättelsen om när Gillis Blodsprätt dräpte en drake? Är den gammal? Har ni hört om Amon Draler, Dödens port? Inte? Spetsa öronen nu i så fall...
För länge sedan, i min ungdoms dagar var jag en stor och muskulösk ung man som tillsammans med mina vänner gav mig ut på äventyr. De hette, eller skulle snarare komma att heta, Gillis Blodsprätt, Elter Enöga, Bifur Fallaren och Dingo Kungadräparen. Själv hette jag CoZin Cederstav, det var innan mitt namn ändrades till CoZin Portväktaren. Nåväl, vi var nere vid Chronopias södra hamn, vi stog och tittade på ett stort skepp och när vi såg den stora skattkista som stog på däcket klättrade vi genast upp. Dingo öppnade kistan och det visade sig att den var full med guld. När vi ropade av glädje kom ägaren av kistan, en vädersliten gammal pirat med en stor kroksabel. Han var en marajiputt och med sig hade han sin mulvak, som jag tog över sedan. Ni känner honom ju, ni vet Ginger, han som drog undan mattan undan fötterna å er mor. Han är lite elak ibland, det medger jag, men han är trotts allt för det mesta snäll. Nåja, vi lyckades besegrade piraten men han lyckades kasta en dolk på Elter. Det var så Elter förlorade sitt öga. När han drog ut dolken följde ögat med. Längst ner i kistan upptäckte vi ett pergament med en uråldrig profetia inskriven; ' När Tvåöga blir Enöga skall Cederstav söka efter den gömda porten, bakom de tre bergen. Han sk... '. Resten var utsuddat. Vi blev alla förskräckta, det som profetian talade om hade ju just hänt!!! Det första vi gjorde var att springa, vi sprang i flera timmar innan vi slutligen stannade i Arenastaden. Vi sansade oss och började fråga folk om de kände till något om De tre bergen. Efter tre dagar fick vi napp. Gillis hade fångat en goblin som efter lite trevlig tortyr berättade att De tre bergen var platsen där Loc-Dawn sas finnas. Vi skulle söka där solen går upp, bakom Silvertopp alltså! På Silvertopps baksida var det nästan tommt, det fanns några gamla tempel. Ett av templen hette, eehh, jag tror att jag minns, ja just det, Tirith Ingor Waldes al del Amon Draler. Kan du din gammalalviska? Ja just det, Den Enda Vägen till och från Dödens Port. Vi gick in, trots att vi var livrädda och vi kom fram till ett stort altare där en man stog och bedde. Han vände sig om och såg på oss med en kall blick, usch, jag drömde mardrömmar om den blicken i 2000 år. Han talade med en kall ekande stämma och hans ord kunde bara betyda en sak, ' Tal ella bara. Gil gol der hyrr. Alaberth! ' - Ta det lungt. Allt är inte guld som glimmar. Sök! Sedan gick han upp i rök och försvann. Vi stog stela i flera timma rinnan vi slutligen vände oss om och gick ut genom den välvda porten. Det där templet fanns inte kvar när vi kom tillbaka från vårt äventyr... Vi gick tillbaka ner mot hamnen och där gick vi ombord på ett skepp som fripassagerare. På senare dagar har jag kommit att undra varför vi gjorde det, vi hade ingen anledning att åka någonstans, men ändå gömde vi oss nere bland skeppets last. Där fanns tre kor, en häst, en massa vete och några tunnor billigt öl. Jag skulle tro att det egenligen var hästpink, i alla fall smakade det som sådant. Skeppet åkte till en av Solnedgångens öar och när vi klev iland där möttes vi av en fantastiskt syn, ett palats helt i guld. Vi stod som förstummade och började sedan rusa mot palatset, dragna så som av en osynlig kraft. Palatsets vakter försökte hindras oss från att komma in, men ingenting kunde stoppa oss, vi bara sprang rakt genom dem och fortsatte in i tronsalen. Där satt kejsar Vigor XIIV, även kallad Den gamle kungen. Vi berättade om vårt äventyr och han sade att vi skulle besöka berget Tripopps topp, eftersom den låg efter tre andra berg och att där fanns en uråldrig stenport och ett om möjligt ännu äldre tempel. Templets dörr var förseglat med någon bortglömd magi, faktiskt min egen specialitet, och det sades att de som gått genom porten mött en fasansfull död. Som tack stack Dingo sitt svärd genom hans bröst. Det var så han fick sitt namn. Vi gav oss genast av för att söka efter porten, men palatsets vakter började jaga oss och vi tvingades gömma oss i en källare till ett värdshus. Det stank nere i källaren, som av ett ruttet as, och när vi kom upp igen spydde alla utom Gillis som alltid hade varit motståndskraftig mot de fyra elementen. Jag minns en gång många år senare när han gick över en 400 meter lång gång full med glödande kol, utan att så mycket som säga ' AJ! '. När vi nådde Tripopps fot så rastade vi och under rasten blev vi anfallna av ett gäng ylande vargar. Det var nära att jag miste livet, men bara Gillis orubbliga kallhetet, smidighet, skicklighet och oerhörda sinnesnärvaro räddade mig. Han voltade ner från ett träd, samtidigt som han i luften laddade sin båge och sköt vargen nedanför sig. När han landade snurrade han runt och slog ett löst knytnäve slag på en särskild punkt under halsen på en av vargarna. Vargen föll ihop död. Jag har sett honom gör det slaget många gånger. Jag minns slaget vid Wy Mabrim, där slog han ihjäl en eldsdjävul med ett sådant slag. Det var strax innan vi belönades med evigt liv av Kaleb, omrking år 567. Vi forsatte i alla fall uppför bergstoppen och när vi nått trädgränsen tappade Bifur balansen och föll med huvudet förre ner mot marken, 1500 m längre ner. Jag samlade all min kraft och lyckades ta upp honom igen. Nu hade Bifur fått ett nytt namn. Nu var det bara jag och Gillis kvar. När vi tre dagar senare nådde bergets topp såg vi en stor stenport, hundra meter hög och hundra meter bred. Brevid den fanns ett enormt tempel med en stor port som skimmrade i blå och gula färger. Vi såg en varg som på något sätt hade lyckats ta sig upp dit och när han fick syn på Gillis lade han svansen mellan benen och sprang sedan in i porten. När han kommit genom porten vände han plötsligt och kastade sig ut från klippkanten. Bifur rös. Dingo var alldeles tyst. Elter kliade sig i huvudet, Gillis jonglerade med en dolk och själv stog jag bara där och glodde. Vi gick bort till templet. Jag försökte med några gamla öppnelsebesvärjelser men ingen lyckades. Då började plötsligt Dingo att sparka på dörren och plötlsligt for den upp. Jag förhörde honom i tre månader efteråt men han svarade aldrig på varför han gjorde just så. Vi gick in i templet och såg ett mörkt klot stort som en melon omgett av ett rött kraftfält som svävade en meter ovanför ett altare. Bifur gick fram och tog klotet i sin hand, han höll i Loc-Dawn. Då hörde vi skrik utifrån. Tustentals gobliner strömmade upp för bergets sidor och alla ropade de ' Loc-Dawn, Loc-Dawn! ' Jag vet inte hur de kom dit, men de gjorde det i alla fall. Jag sprang bort mot porten tillsammans med Gillis, av någon anledning kände vi oss tvingade att skydda porten från de gobliner som började slå, sparka och bita på den. Jag lade en skyddsbesvärjelsen och Gillis började metodiskt döda alla goblinerna. Blodet sprätte åt alla håll. Elter och de andra hjälpte också till. Det var ett ojämt slag. Visserligen var vi bara fem och goblinerna tiotusentals, men vi var mycket mäktigare med Loc-Dawn i våra händer och de var ingen match. Jag samlade min kraft men kände att jag snart inte orkade hålla porten skyddad mer. Då ryckte Gillis åt sig Loc-Dawn och vände den mot goblinerna samtidigt som hans sa ' Amon do Amon Draler ' - Dö vid Dödens port. Alla goblinerna kasatde sig ut för klipporna. Typiskt Gillis. Han hade hela tiden vetat hur vi skulle besegra goblinerna och så hade han inte berättat för oss andra. Nu hade vi alla fått våra nya namn och profetian var uppfylld - trodde vi. Inne i templet fann Elter en avskrift av profetian - hela profetian. Den slutade med ' ... ty när slutet är nära skall Blodsprätt döda draken och då får de den eviga belöningen. ' Vi gav oss ut för att leta reda på draken - den sista uppgiften... "
RP kommer efter en lång kampanj fylld av magi, mystik, gobliner och svettiga strumpor (nä förresten, jag hoppar över strumporna). Draken kommer flera gånger att lura RP, tänk på "allt är inte guld som glimmar" som en man säger i texten... När draken är dödad belönas RP med odödlighet och man får börja om från början med en ny kampanj, med nya karaktärer (det blir ju inte särskilt roligt att spela en halvgud...). Lycka till, önskar
