MFF - DIF 02


Datumet var som bekant den åttonde april och vi var fler än vanligt på denna resa, med var: Jocke, Fjölen/Laban/Klas-Ragnar/Raggarn o.s.v. ... (i folkmun: Kalle), König, Tobbe, Micke, Heimer, Kalles komis Love, Mange,

Och så jag, alltså nio fotbollstörstande grabbar. Laddad är man ju alltid inför premiärer och framförallt jag denna gång eftersom jag missade både borta- och hemmapremiären förra säsongen (dåligt!). Nåväl, tåget fick bära oss ner till den grötdanska staden där ett stycke allsvensk fotboll med djurgårdsdebutanten Kim <> Källström, 2500 supportrar, Bosse Lunkan och några andra väntade. Framme var vi vid 14 på dagen om inte jag minns helt fel. Där intogs snabbt en av de abbonerade pubarna och något skabbigt käk-hak nere på en av gatorna i centrala Malmö. (Känner förresten redan nu att denna rapport kommer bli den kortaste och sämsta jag skrivit hitentills.)

Vi flummade väl mest runt där nere och slapp i alla fall Glorias innan matchen. Vad mer finns det att sägas? Aja, vi var ruskigt heta i alla fall. Jo, just det! Polisen uppträdde faktiskt på ett korrekt sätt av vad jag såg och upplevde. Det var första gången för mig som varit där samtliga möten sedan Superettansäsongen 2000. Tredje gången gilt heter det ju.

Sen kom vi in på Malmö Stadion och intog skönt nog ett gäng betydligt mer frekventa sittplatser än de vi tilldelades föregående säsong. Runt 2 500 fans var som sagt på plats varav kanske 2000 valde att stå på bortaståplatsen. Helt obegripligt då den är helt Sämst (!).

DIF inledde matchen förkastligt får jag faktiskt säga utan att vara för kritisk. Det var långbollar hit och långbollar dit, över mittfältet skulle de tydligen slås i första halvlek. Alla som har någorlunda kunnande i fotboll vet förstås att detta sätt att spela fotboll på är helt värdelöst... Om man inte är IFK Göteborgare förstås och har för vana att se ett lag som använder sig av sådant spel som sportslig ideologi och dessutom kan komma 4:a i en allsvensk tabell genom att agera så. Helt sjukt... Men med Djurgår´n och alla andra lag av modern karraktär fungerar det givetvis inte. Dock var det ändå vad som bjöds på i första halvlek i spelväg. Nu kanske man inte ska ta det allt för hårt då det ju faktiskt var allsvensk premiär och sådana tillställningar brukar bjuda på mediokert spel. Men! och detta är ett stort MEN! Någonting stort fick vi ändå att glädja oss åt i första halvlek. För när 31:e minuter av matchen var spelade drämde ingen mindre än LOLO CHANKO in Djurgårdens och matchens första mål. Vilken känsla! Ni som sett målet vet att den går nästan rakt in i krysset på motsatt sida av Lolo. Nu var det där förmodligen egentligen ett <>, det vill säga ett misslyckat inlägg som blir mål men snyggt var det ju ändå. Annars inträdde inga andra mål i första halvlek som alltså slutade med 1 mål för DIF och 0 för Malmö FF.

Bättre blev spelet i den andra halvleken då premiärnerverna avtog beskådligt och vi kunde få se DIF helt överlägset briljera på planen på det vis vi är vana med numer. Nu spelades bollen längst marken och genom mittfältet som DIF ska spela. Och efter några returer på en målchans kom så vad vi alla väntat på. KIM <> KÄLLSTRÖM klipper in det blårandiga lagets andra mål för kvällen. Detta i matchens 55:e minut. Glädjen visste inga gränser. Visserligen kunde Malmö FF reducera med ett 1-2 mål i 87:e minuten genom Niklas Skoog (som jag pessemistiskt tippade skulle göra 5 mål innan matchen) men mer än så från Malmö blir det inte. Så när matchen är slut står vi som segrare igen. Total segeryra utspelade sig bland supportrar och spelare och mest hyllades förstås vår nye kelgris från det lilla samhället Hisingen i Kono - Kimpa Källström. Vi fans stod kvar en halvtimme efter match och hyllade de dansande spelarna nere på Malmö Stadions löparbanor.

Expressen sammanfattade det där jäkligt bra i en artikel som kom ut i deras sportbilaga innan 3-4-derbyt några dagar efteråt. Så här stod det:
”Efter 2-1 borta mot Malmö FF blev Kim Källström inropad. Precis som en skådespelare på en teater efter en kanonföreställning, precis som en musiker som blir inropad till extranummer fick Kim Källström komma ut på gräsmattan igen och dansa och göra kullerbyttor. Kim Källström dansade och gjorde kullerbyttor som en nyförälskad som inte kan få nog, som inte vill gå hem, som vill älska och bli älska lite till. Det var faktiskt så att andra Djurgården-spelare fick säga till Kim. - Ta det lugnt, det här är inget speciellt, så här är det alltid, så här är det - varje match. Varje match Kim!”

Så nöjda gick vi ifrån Stadion med den där helt lyriska glädjen i kroppen - i år igen. Glatt var ordet, eller det räcker inte till för att beskriva sådana tillfällen, jag introdecerar: OxToksSuperDuder Glatt!

Jo förresten, jag ska nämna det också innan jag glömmer. Jag träffade Putte från min klass - ”gnagare” och alltid varit, i halvlek och hälsar. Sedan ser jag honom igen, på läktaren efter Kim:s mål. Han såg helt lyrisk ut! Och efter matchen stod han kvar lika länge som vi och instämde högt i nyintrodicerade sången ”Sjung nu högt för Djurgår´n vårat lag”. Visserligen var han jäkligt full, men det där fick min tro på människan väldigt mycket starkare. Kan man gå från AIK:are till djurgårdare - även om detta endast är under väldigt onyktra förhållanden - så ska ni se att det en dag kan bli fred på jorden också.

Nåväl, följande timmar efter matchen upptas av de flesta av oss (hm...) genom att, efter ett kortare besök med fotbollstittande på Glorias, stusa runt i Malmö letandes efter en pub. Dessvärre stängde allt 1 medan vårt tåg skulle åka hem först vid 5. Så det blev att kanna fort, och fort gick det, alldeles för fort, och mycket blev det, alldeles för mycket. Jag ska inte försöka beskriva hur full jag var och förresten vill jag inte försöka dra mig till minnes med det heller.

Dock händer det ibland att även om man är jäääkligt full så kan man träffa på nyktra människor som ändå har betydligt mindre uppe i skallen än en själv. Så hände dessvärre denna gång då vi träffade på ett gäng av tre anabolaladdade, hormonstinnade och illasinnade killar i 30-års ålders vars mödrar gett dem för lite kärlek när de var små. Dessa kom helt plötsligt på att det var väldigt intressant att försöka slå ner ett gäng (och nu var vi bara 3, tror jag, eller 4, minns inte riktigt) betydligt mindre och helt oskyldiga killar som oss. Vi lyckades emellertid slita oss ifrån dem enligt mycket om och men.

Vi hittade i alla fall ett litet matställe som vi kunde sitta och häcka på några timmar tills det var dags att bege sig av till tåget. Sen fick en svarttaxi (trash!) köra oss mot centralen där vi, gaaanska slitna, åkte hem i en iskall vagn.

Nåväl. Denna bortamatch var ändå jäkligt bra, dels på grund av själva matchen förstås men också för att vi var så många. Introdicerar en ranking här som får följa med i kommande rapporter. Nämligen en kultrankning.

Denna bortamatch får: 4 Åland av 5 möjliga.

Däremot blev den här rapporten jäkligt dålig, men jag orkar inte skriva så bra, klockan är runt midnatt så det blir ett havsverk men strunt samma, huvudsaken är att man kan återberätta lite så att man har lite att minnas sen.