Jag hittade ett mysigt café att sitta på häromdagen. Det blev bara jag min
bok och en javligt dyr kopp kaffe. Kaffen var inte mer an vanligt bryggkaffe
heller men det spelade ingen storre roll just dar; for det var som sagt bara
jag min bok och en kopp kaffe alla platinum. Ett par saker som storde mig dock;
jag blev utstirrad som om jag vore Marcus: The Evil Shit-piss man Med
Laserblick och Svettdoft som dopat halva norska skidlandslaget. Jag blev
ganska skraj nar de inte heller ville ge mig kaffen over disken utan pastred
bestamt att de skulle komma ut med den, for du sitter vall pa
uteserveringen, ikke sant?
Ja tro fan att jag nar det personerna inne pa;
serveringen inte hade nagot bättre för sig än att sitta tysta och titta på
den farliga invandraren som säkerligen hade en ultraljudsmaskin och
kirurgiska instrument - som utan tvekan är konstruerade för att plocka ut
något ur deras redan dömda kroppar - gömda någonstans på kroppen. ... Vädret
var underbart också så jag gick ut och tanterna antecknade detta i sina
digitala filofaxar.
Uteserveringen var under en avlång balkong på en trottoar in på en tvärgata
in vid den gamle svenske knugens gata. Med näsan i vädret studerandes
dekoren över mig så anlände kaffen serverad av en söt blond tjej med
onaturligt stora ögon. Precis när jag var påväg att dra fram svärdet och
skära upp blusen samt snitta hårspännet på henne vaknade jag till av att hon
viftade med kortmaskinen i ansiktet på mig och frågade om jag ville göra upp
nu.
Ibland tror jag det är farligt att tänka så. Tänk om jag skulle balla ur
och inte kunna skilja på dikt och verklighet längre? Skulle jag verkligen
bli bra i ..hockey då eller skulle det fortfarande bara vara dagdrömmar?
Tänk om jag hade tagit tillfället i akt och tryckt ett svärd rakt igenom
henne för att hon förgiftade min mästare med sina förföriska samt förgiftade
läppar. Vafan är det frågan om, jag har flera gånger försökt skärpa mig med
att skena iväg i dagdrömmarna men det är svårt att låta bli.
Det är ungefär som när jag hittade en perfekt pinne nere vid fotbollsplan i
Töllsjö och farsan inte lät mig ta med den hem i den nya bilen.. Jag blev
vansinnig för det men av vilken anledning? Jag har glömt av vad pinnen var
för mig men det är kanske däri svaret ligger...

Nej, jag ska ansöka om hypnos. Jag vill veta vad jag tänkte och vad som
hände de där åren 82-89 och varför jag inte blev galen.

En annan sak som just nu blir min död är hockeyn som jag inte har möjlighet
att titta på här där skridskor heter skøyter eller nått.

Jag är även helt omotiverad så det får bli ett slut där.
Motivation & moral är överskattat, det var även det som saknades...
@

Marcus Antonsson, Oslo.

@