 |
|
 |
Dess
stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under
tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade än suckade
i den bleka strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid
mina fötter; men en stålört, en styvmorsblomma bevarade
ännu en senkommen, flyktig fägring. Förgängelse färger
bredde vemod över markerna och skogen. Rönnar som skjutit upp
mellan stenarna, bar på nästan avlövade grenar klasar, som
lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets
blod. Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärda. Men
sägnen förmäler, att den svarta döden lade det öde,
och att det sedan dess var lämnat åt förfallet. Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess ägare, den ena efter den andre sades, att ett ord kostade dem mer än en rundlig allmosa.
|
