Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

Nästa-->Psykoanalys
Aaahhh - Bläääääääh
 

Sommar- sol, bad, sena grillkvällar, slacka i parken, folköl och arbetslöshet. Det är en äkta svensk sommar, som en äkta svensk sommar ska vara, utan husvagnar, surströmming och blekfeta norrmän. Men nu är det så att den här jävla civilisationen å det ihärdigaste försöker utplåna sig själv och ställa till med en sån jävla oreda för alla att man inte kan ignorera dess särdeles obehagliga sätt att verkställa sina våldsfantasier.

Jag önskar att jag kunde skylla på saker. Saker som inte kan försvara sig själva. Barn, husdjur, grejor och släktingar som bor i andra länder. Men det funkade inte. Kalla det naturens perversitet, lagen om jävlighet, ödet, eller vadfandunuvill, men skiten skulle nu tvunget drabba mig.

Ödet, det är ett jävla påhitt. Att någonting skulle verka genom en tänkt bakomliggande makt som på ett opåverkbart sätt styr alla händelseförlopp i världen är befängt. Det där pissiga substantivet representerar snarare en förutbestämd följd av otäcka onda händelser som du oundvikligen kommer att utsättas för.

Chansen att ödet letar upp dig, och sätter käppar i hjulet för dig, är omvänt proportionell mot tja, hur väldans bra och trevligt du har just nu. Om något kan gå fel, så gör det det. Om det trots allt verkar gå bra, så har du uppenbarligen förbisett något. Om du inser att det finns fyra sätt som något kan gå fel på och du går runt dessa, kommer ett femte sätt, som du är helt oförberedd på, att utvecklas snabbt. Kort sagt: Om du har roligt, så kommer du att få äta upp det snart. Det kan vara svårt att uttrycka den vånda man i egenskap av människa ibland kan känna över att inte till fullo begripa den komplexa sammansättningen hos det som utgör universums innersta väsen och dess mörka komedi, det är helt ok, det är en sjuk värld vi lever i.

Anledningen till min öpprördhet begrundar sig i förra veckans insident när ödet, än en gång, spottade på mig. En bruten hand och helgips i 12 veckor kan göra vemsomhelst upprörd. Med min nyvunna invaliditet har jag ställts inför en rad mycket komplicerade problem, vilka bara för en vecka sedan kändes väldigt avlägsna. Ta det här med dom vanliga morgonbestyren t ex. Kliva upp, duscha, och klä på sig - det brukade gå smidigare och innehålla betydligt färre irriterande moment. Nu håller man istället på att klappa sönder klockradion varje morgon, när 5 kilo gipsad arm med en smäll landar på nattduksbordet. Plasta in armen med en Ica-kasse och eltejp för att kunna duscha, för att sedan kämpa i 10 minuter för att få på sig ett par strumpor.

jag har ganska god självinsikt och allt tjafs i den stilen, och det står faktiskt ganska hyfsat till. Men det räcker förstås inte med det i den här världen. Den gör nämligen ett ganska otrevligt avtryck som är svårt att ignorera.

Ps: Jag hatar Tyskar och neon-rosa midjeväskor oxå: Ds

ICQ:- 153803520

Copyright 2003 - East-O Hackysack Alliance. All rights reserved -