idag när ja gikk hem. lr natt då iaf. så gömde ja mei under mitt trasia paraply. ja hade dålit samvete för när ja vaknade i mårse letade ja inte efter den trasia smala påiken. ja åkte med nån till ett rökit cafe. svikare är jag. så ja gömde mei. ja var bara lite rädd då. men så kom ett ljud som ja inte tykkte om o så stelnade ja som is :som precis blivit is. &så ropade nån på mei men ja såg ingen. eftersom de inte var nån där. men så skrek nån på mei. så ja blev tvungen att sätta mei ner med händerna mot öronen. &då klappade den smala långa påiken mei på armen. ja för det var han som skrek. &han ville trösta. men jag slog bara mot han &missade såklart för han är som ingenting nu. han är så trasi så man inte kan se han. bara jag. för det är mitt fel. &han skrek mera då. &ja sprang &rammla i vatten som låg på gäsmattan vid gungorna &så skrek ja &han skrek &ja kände hur han försökte dra mei upp. hjelpa. men jag slog han så hårt ja kunde &sprang in. i det äkklia huset. de trasia paraplyet ligger där ivattnet. där ja rammlade. &nu skriker han sånna där hemska skrin för han vill att ja ska komma ut &hjelpa honom. men ja kan inte så länge han skriker. han gråter inte längre. han ler inte heller. han skriker bara. imårrn finns han nog inte mer. kanske best så. han var så trasi. det är mitt fel. för ja är rädd för hans skrik. mitt fel att han är trasi &att han kanske är borta imårrn. den smala långa påiken. han sitter utanför mitt fönster. han skriker: och det är bara jag som hör. <<.