utanpå innuti

innuti skriker jag efter dei.
hela min skapelse kvider.

utanpå har jag klistrat fast ett leende.
ingen ser att jag bara lånar det.

ingen kommer nånsin få veta det.

radion spelar kärleks musik.
teven visar filmer med lykkliga slut.

jag är trött på allt som förskönar.
trött på allt som ser ut att vara perfekt.

jag vill slippa behöva lossas.

hela mitt liv kommer jag se efter dei.
men jag vet redan nu: du kommer aldrig se mei.




som sanning.

som små vingar spelar dina fingrar över halsen.
ingen kunde veta att just du skulle bli av med det.
det som fick dei att spela.
jag undrar var du gör om du fikk veta.
om du fikk se den vita sidan av det. för första gången blir det då. ensam som innan. fast ödsligare skulle marken se ut.
musiken skulle du inte höra igen och blommans färg blir svart.
försvinner jag om du blir hel. du får veta allt tillslut.




plåga av henne själv.

hon vet att hon inte borde. men endå sätter hon sei där.
slår på den musiken hon fick lära sei att lyssna på.
hon lyssnar egentligen inte. hon hör bara ljuden från de stora högtalarna som spelar något i andras öron vakkert.
hon sitter där. hon väntar. som så många gånger förr.
när halva skivan spelats vet hon att nu får hon snart veta. hon väntar och med de sissta orden i den sissta sången faller hennes första tår för i natt.
det är inte den sissta. det vet hon.
därför kämpar hon inte emot mer.
hon vet att hon inte skulle vänta.
hon vet att hon bara får ont. endå sitter hon där snart igen.




untitled.

dina vakkra ögon ser inte glada ur.
din mun ler inte som förr.
ditt sänkta huvud visar vad du fått höra.