Sexuellt bildade förökningsenheter utvecklas från befruktade äggceller. Ett embryo och obland även upplagsnäring, frövita, ryms i det färdiga fröet. Vissa växter, som t ex körsbär, producerar bara ett enda frö för varje frukt medan andra kan producera tusentals. Orkidéer har de minsta av alla frön, inte mycket större än pollenkorn. Jungfru Marie Nycklar har ca 6200 frön i varje kapsel. Då en enda planta kan ha runt 30 frökapslar kan alltså upp till 186000 frön bildas. Växter som producerar stora mängder av pollen och frön är oftast vindpollinerade och utnyttjar även vinden för transport av frön.
Hos vallmo, gullviva, tjärblomster m fl är självspridningen passiv. Frukterna är öppna upptill och när vinden får fruktskaften att svänga kastas fröna ut.
Vindspridning
Läs även om vindpollinering
Vattenspridning
Läs även om vattenpollinering
Djurspridning
Diasporer som är anpassade för att fastna på djur är ofta utrustade med hakar eller hullingar. Snärjmåra, hundtunga och humleblomster är några exempel. De små, mer ospecialiserade diasporerna kan bakas in i fuktig jord och helt enkelt fastna på djurens fötter. Grobladets frön är klibbiga och fastnar därför lätt.
Många däggdjur, men även en del fåglar och myror, har för vana att samla på sig vinterförråd. Blommor som sprids med myror, tex viol och vårlök, har ofta frön som lockar insekterna med mat i form av ett fettrikt bihang. Frön som äts upp av djuren är ofta så anpassade till sin spridningsmetod att passagen genom tarmkanalen ökar grobarheten. Andra växter har ett välsmakande fruktkött men giftiga, hårda eller illasmakande frön som djuren därför spottar ut. Fågelspridda frukter är ofta starkt färgade eftersom fåglarna har dåligt luktsinne och förlitar sig på synintryck.
Läs även om djurpollinering