Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

Spridningsbiologi

Spridningsenheter

Spridningsenheterna hos växter kallas diasporer och kan vara sexuellt eller asexuellt bildade.

Sexuellt bildade förökningsenheter utvecklas från befruktade äggceller. Ett embryo och obland även upplagsnäring, frövita, ryms i det färdiga fröet. Vissa växter, som t ex körsbär, producerar bara ett enda frö för varje frukt medan andra kan producera tusentals. Orkidéer har de minsta av alla frön, inte mycket större än pollenkorn. Jungfru Marie Nycklar har ca 6200 frön i varje kapsel. Då en enda planta kan ha runt 30 frökapslar kan alltså upp till 186000 frön bildas. Växter som producerar stora mängder av pollen och frön är oftast vindpollinerade och utnyttjar även vinden för transport av frön.

Exempel på asexuellt bildade diasporer är groddknoppar, som bland annat finns hos svalört och backlök, samt övervintringsknoppar som bildas hos t ex vissa natearter. En annan typ av asexuella diasporer uppstår genom fragmentering. Fragmentering innebär att delar av moderplantan lossnar och växer till självständigt. Den typen av spridning är vanlig hos vattenväxter och hos växter med krypande växtsätt. Förmågan till förökning genom skott som frigörs från moderplantan utnyttjar vi ofta när vi vill föröka våra krukväxter. Spridning genom tillväxt sker också genom att underjordiska stammar (rhizom) skjuter upp nya skott. Det är visserligen en spridningsmetod som till största delen har lokal betydelse, men vem har inte beundrat de bländande vitsippshaven eller undrat över hur snabbt vass egentligen kan täcka en vik.


Vitsippor sprids genom tillväxt

Spridning av diasporer

I likhet med pollen kan diasporer spridas med hjälp av vind, vatten och djur. Dessutom förekommer ytterligare en metod, nämligen självspridning.

Självspridning

Självspridning kan vara aktiv eller passiv. Aktiv självspridning innebär vanligen att växten har en mekanism som orsakar spänningar i fruktväggens vävnad. Hos vissa arter bildas denna spänning vid uttorkning, hos andra uppstår den av saftspänning. Frukterna spricker upp, med ibland rent explosiv kraft, och fröna slungas ut. Näva, bräsma och flera ärtväxter har någon form av sådan självspridning.

Hos vallmo, gullviva, tjärblomster m fl är självspridningen passiv. Frukterna är öppna upptill och när vinden får fruktskaften att svänga kastas fröna ut.

Vindspridning

Vindspridning är relativt vanligt bland fröväxter. I sin enklaste form består anpassningen till vindspridning av att växten producerar mängder av små, lätta frön. Flertalet orkidéer prids på det sättet. En elegant typ av anpassning är förekomsten av flyganordningar. Maskrosen håller sig med skaftade penslar som håller fröet svävande i luften. Hos några av våra lövträd, t ex lönn och lind, har diasporerna istället tunna, membranlika utskott, vingar.
Läs även om vindpollinering

Vattenspridning

Vid vattenspridning transporteras fröna med vattendrag och i vissa fall, t ex hos kabbelekan, med regnvatten. Spridning i havsvatten är mindre vanlig eftersom frönas grobarhet påverkas negativt vid längre tids exponering. Vattentransport kan ske utmed ytan eller nere i vattnet. Små och vattenfrånstötande frön kan hålla sig flytande med hjälp av ytspänning medan andra förlitar sig på olika typer av flytorgan som luftrum eller korkvävnad.
Läs även om vattenpollinering

Djurspridning

Diasporer kan spridas med djur genom att fastna på olika sätt, insamlas eller ätas upp. Till en ökande typ av djurspridning får också räknas den spridning som sker genom vår egen arts olika verksamheter inom jordbruk, handel och transport. Det kan gälla t ex spridning från ett odlingområde till ett annat när frön följer med redskap och utsäde men också spridning av vattenväxter som följer med båtar som påväxt på skroven.
Diasporer som är anpassade för att fastna på djur är ofta utrustade med hakar eller hullingar. Snärjmåra, hundtunga och humleblomster är några exempel. De små, mer ospecialiserade diasporerna kan bakas in i fuktig jord och helt enkelt fastna på djurens fötter. Grobladets frön är klibbiga och fastnar därför lätt.
Många däggdjur, men även en del fåglar och myror, har för vana att samla på sig vinterförråd. Blommor som sprids med myror, tex viol och vårlök, har ofta frön som lockar insekterna med mat i form av ett fettrikt bihang. Frön som äts upp av djuren är ofta så anpassade till sin spridningsmetod att passagen genom tarmkanalen ökar grobarheten. Andra växter har ett välsmakande fruktkött men giftiga, hårda eller illasmakande frön som djuren därför spottar ut. Fågelspridda frukter är ofta starkt färgade eftersom fåglarna har dåligt luktsinne och förlitar sig på synintryck.
Läs även om djurpollinering