Sommaren går mot sitt slut, men hav förtröstan. Augusti är en mycket trevlig månad -- surströmming, kräftor och den nionde monokeln ser till den saken. Som vanligt domineras vår lilla publikation av material från den gamla goda tiden, denna gång t ex tips på hur man kan ordna en ovanlig kräftskiva, några kloka ord om skägg och mustascher och råd för hur man skall förhålla sig till sitt tjänstefolk. Dessutom finns en lång, informativ och alldeles nyskriven artikel om likörer och hur man bereder sådana i hemmet, skriven och inskickad av en läsare som vill vara anonym. Monokel- redaktionen har provat några av recepten och funnit resultaten synnerligen välsmakande. Vi hoppas att ni skall göra detsamma. Nöjsam läsning! Monokelredaktionen ----------------------- Innehåll 1.......En ovanlig kräftsupé 2.......Skäggväxten av J.L. Saxon 3.......Gatubuller av Dr Henrik Berg 4.......Förhållandet mellan matmödrar och tjänarinnor av A. Carlström 5.......Likörer och deras beredning 6.......Länkar ----------------------- En ovanlig kräftsupé Ur boken "100 bjudningar" (Husmoderns presentbok, Åhlen & Åkerlunds förlag, 1933) Ovanlig ja -- eller vad sägs om dansbar, jazzkapell och cabaret- program i samband med kräftsupé på landet? Alltså: Till tamburen gjordes rocknummer av pappbitar med hål i, som rockvaktmästaren (trädgårdsdrängen) delade ut till gästerna. När gästerna kommo, fördes de av hovmästaren i frack (en ung son i huset) till matsalen, där ett rikligt smörgåsbord var dukat. Även arrang- örerna voro med om smörgåsbordet, men försvunno så småningom till omklädning. Efter smörgåsbordet öppnade hovmästaren dörrarna och de häpna gästerna fördes in i en liten intim lokal med skön belysning och småbord. Av en stor skylt med granna bokstäver fingo de snart veta att baren hette "Mon Paris". Varje bord var numrerat och på varje bord låg en röd lapp "beställt" med t.ex. disponent L. 4 pers. -- eller major M. 6 pers. -- Dessutom låg på varje bord en menu: kräftor, mera kräftor, ännu mera kräftor och en vinlista som upptog öl och snaps. Där lågo även tändsticksaskar, på vilka etiketter klistrats i olika färger och på dem var textat "Mon Paris". Vidare tand- petare, salt och peppar. Borden voro så placerade, att det fanns en "dansrotunda" i mitten. Gästerna fördes till sina platser av hovmästaren, under det att ett negerkapell spelade schlagers. Negerkapellet bestod av 5 personer. Tre spelade piano, banjo och gitarr, en hamrade på en trumma och en dam sjöng texten. De hade lånat ihop frackar, dragit bruna strumpor över hela huvudet, i vilka de klippt hål för ögon och mun -- klistrat målade ringar däromkring! -- och som hår hade de hemvirkade peruker: lockigt brunt garn. När gästerna slagit sig ner och serveringen av kräftor kommit igång, började cabaretprogrammet. De två första numren voro moderna schlagers. I n:o 3 uppträdde den berömda negerdansösen Halihuri Abalamkar i en av sitt hemlands vilda danser. En danskunnig ung dam kom inhoppandes i bastkjol, brun tröja och krullig peruk samt brunmålad (av kakao) och gjorde den vildaste negerdans efter jazzkapellet. I n:r 4 uppträdde två tjusiga frackherrar (damer) och sjöng en populär vals. N:o 5, rysk dans, utfördes av det berömda dansparet "Ravlovnosky" från stora operan i Petrograd. En herre och en dam gjorde en dråplig parodi, iklädda gummistövlar, pälsmössor och allt möjligt "ryskt" som man plockat ihop under det de sjöngo en vansinnig självkomponerad ryska släpigt efter "Bä, bä, vita lamm". Orden Vodka, vodka, Nischni-nov-gor-od- o.s.v. återkom i det oändliga. Till slut sjönk de ända ned till golvet, alltunder det de sparkade "ryskt" åt alla håll. De följande numren utgjordes av musik och sång. I det sista numret uppträdde en "fransk blomsterflicka" med en korg med blommor på armen och delade ut bland gästerna. Slutnumret: spanska dansösen Barbara del Calle del Grado dansade "Jalousie". Under cabaretprogrammen gingo två små utklädda flickor omkring och bjödo cigarretter, serpentiner och lustiga pappershattar. -- Och mellan de olika numren, dansade gästerna efter grammofon. ----------------------- Skäggväxten av J.L. Saxon Ur kapitlet "Kroppsliga defekter och missbildningar" i boken "Umgängeskonst -- levnadskonst" (Saxon och Lindströms förlag, Stockholm, 1934). En normalt utvecklad man har skäggväxt. Den man, som ej har det, är ofullgången, fysiskt defekt. Skäggväxten har sin stora inverkan på den andliga energien. Mannen med normal skäggväxt är av en kraftigare vilja än den skägglöse. I Orienten kan ingen man, som saknar helskägg, bli hövding. Att gå slätrakad är följaktligen att ta till förebild de svagare utvecklade männen. Men det är också okunnighet om den stora gåva mannen fått i skägget. Skägget är ett utsöndringsmedel. Genom varje skäggstrå äger beständigt en avsöndring av kroppsavfall rum. Allt kroppsavfall är trötthetsämnen. Ju närmare dessa äro placerade hjärnan, dess större obehag bereda de oss. Den man, som rakar sig, har berövat sin kropp en av möjligheterna att avlägsna detta kroppsavfall. Skägget är elektriskt ledande. Få ana, vilka oerhörda fysiska livsvärden man har i den elektriska ström, som beständigt omspolar mannen med helskägg. Skägget är skydd för tänderna. Hållas käkar och tandkött varma, äger där en livlig blodcirkulation rum, tänderna bli alltså bättre närda och hålla längre. Men dessutom skyddar skägget för reumatiska affektioner i kindmuskler, käkar och hela tand- trakten. På grund av sin elektriska och värmeledande egenskap är skägget också ett skydd mot nervösa ansiktslidanden (ryckningar, värk o.s.v.). Mannens ömtåligaste organ är struphuvudet. Det är inkörsporten för de flesta hals- och bröstlidanden. Det struphuvud, som är berövat sitt skyddande omhölje i skägget, har aldrig normal värme. Blodcirkulationen är alltså svagare än den borde vara, vilket är ett försvagande av organet. Men därjämte saknar det också det skydd mot bakterier, som möta oss i miljarder i varje spårvagn, varje järnvägskupé, varje kontor eller butik, varje samlingslokal. Har man normal cirkulation i organet, ditför blodet försvarsmedel mot de bakterier, vi aldrig kunna undgå. Kan blodet ej ditföra dessa skyddsmedel, ta bakterierna fäste i struphuvudet och praktisera sig därifrån till de delar av kroppen, där de kunna finna lämpliga angreppspunkter. Men även rent direkt skadas man av att gå med oskyddat struphuvud. Förkylningarna börja ofta just där. Den, som rakar sig, går ständigt omkring med sårig hud. Det borde anses fult, men vanan att se så många män sådana har förslöat iakttagelseförmågan. Den såriga huden är en inkörsport för allehanda bakterier. Om naturen får sköta en blessyr, så förser den densamma med en skyddsskorpa i sårkakan -- läkare och fältskärer bruka för samma ändamål diverse medel, som hindra luftbakterietillförseln; och alla omtänksamma människor gå med ett engelskt plåster i plånboken för att genast stänga dörren för bakterierna, om de skulle få ett sår. Men den skägglöse låter beständigt riva upp såret och går omkring med det och tror till på köpet, att det är fint. Han har sin egen tvålkopp hos skinnskraparen, och tror sig visst vara skyddad för bakterierna därmed! Heliga enfald! Skulle bakterierna i grannens kopp genera sig för att utvandra till hans? Och hans tvålkopp skyddar inte de rakades commune bonum, som utgöres av rakkniven och som nyss skrapat en syfilit, en tuberkulös eller en man med ekzem. Naturen har försett mannen med skägg för att skydda honom för faror, för vilka han på grund av sin fysiska läggning och bestämmelse är särskilt utsatt. Att raka sig är därför att våldföra sig på naturen. Varje försök att korrigera naturen är dömt att misslyckas -- den, som gör det, har gått för bittida från mästaren. Straffet för denna modenyck -- som står i nivå med stubbandet av hästens svans, mopsens klippning som lejon och annan stympning -- kommer ej genast. Men det uteblir aldrig, liksom den ödmjuka lydnaden för hälsolagarna alltid medför sin belöning. Alla normala kvinnor tycka om män med skäggväxt. De känna instinktivt, att blott dessa äro de riktiga karlarne. Det är för kvinnan en stor njutning att få stryka sin lena kind mot mannens skägg. Och hon tycker, som det franska ordspråket säger: "En kyss utan skägg är ett ägg utan salt". ----------------------- Gatubuller av Dr Henrik Berg Ur "Läkarebok" (Kommanditbolaget Chelius & co, Stockholm, 1903). Nervsvagheten är vår tids gissel. I synnerhet i storstäder härjar denna sjukdom oerhördt. En viktig roll i nervsvaghetens uppkomst spelar bullret i storstäderna, såsom af nyare under- sökningar framgår. I synnerhet i Stockholm är gatubullret en verklig plåga. Det är ett obestridt faktum, att Stockholm är den bullersammaste större stad i världen. Trots att rörelsen på gator och torg icke nått längre än till en mycket blygsam utveckling i förhållande till de kontinentala storstädernas gatulif, så medför den ett oväsen, som på mera trafikerade platser åtminstone gör det så godt som omöjligt att föra ett samtal ute. Det behöfs blott, att en af våra järnskodda droskor, för att nu icke tala om våra fruktansvärda arbetsåkdon, kommer körande i full fart öfver den dånande granitbeläggningen, förrän man får ungefär samma förnimmelse, som om man stode midt inne i ett arbetande bessemer- verk. Man hör icke sina egna ord, än mindre andras. När till dessa i stadens centralare delar så att säga kontinuerliga oljud sälla sig de onödigt gälla och onödigt energiska ringningarna med spårvagnsklockorna, det ilskna tjutet från gnisslande vagnbromsar, dånet af de alltmer i bruk kommande arbets- automobilerna o.s.v., o.s.v., då får man snart nog af en promenad på gatan och drar sig inomhus. Men hoppas man där få någon ro för sina utpinade hörselnerver, så bedrar man sig. Stockholm ligger på sådan grund, att hela husen skälfva och skallra för bullret på gatan; äro husen jämförelsevis nybyggda, så ha de i stället för trossbottnar veritabla resonansbottnar, som säkert och välvilligt fortplanta icke blott alla husets pianoöfningar, dess barnskrik och köksslammer, utan äfven spridda delar af de samtal, som föras af grannarna öfver och under. Och till gårdssidan kan man icke ta sin tillflykt. Där täfla dagen i ända mattpiskande jungfrur och kringvandrande positivspelare att öfverrösta både hvarandra och gatuslamret. De sjuka måste flyttas utanför staden för att få ro, den arbetande befolkningens nerver slitas icke blott af arbetet utan äfven af de nu omnämnda eländiga förhållandena, och icke ens om natten får det välgörande lugnet lägga sig öfver den svenska hufvud- staden. Då är det sopmaskiner, renhållningsåkdon och fram- störtande droskor eller hyrvagnar, som jaga sömnen från natt- lägret, tills i den tidiga morgonstunden bageriers, bryggeriers och andra industriers arbetsåkdon i full karriär störta fram genom gatorna och obönhörligt väcka upp dem, som tilläfventyrs fram på efternatten lyckats somna in. Stockholm är alldeles speciellt den nervösa sömnlöshetens stad. Den nervösa sjuklig- heten i Stockholm skulle sannolikt minskas med hälften, ifall exempelvis granitbeläggningen på gatorna ersattes med ett ljuddämpande gatubeläggningsämne. Theodor Lessing säger: "Då jag summerar ihop all den olust och misstämning, den förspillda energi, den förlorade arbetskraft och spänstighet, den brist på sömn, som i månader satt mig ur stånd att arbeta, alla de tankar och planer, som på ett plågsamt sätt afskurits eller redan i födseln dräpts af det bedöfvande bullret, så tvingas jag att obetingadt underskrifva Schopenhauers och Goethes förbannelser öfver detta buller och deras åsikt att det förvandlat vårt lif till ett helvete." Och likväl kunde ju hvarken Schopenhauer, som lefde i oberoende, rika och lyckliga förhållanden, eller än mindre Goethe som statsminister i det lilla idylliska Weimar, göra sig någon föreställning om det larm, som brusar omkring oss i de moderna storstäderna efter införandet af elektriska spårvagnar, telefoner och automobiler. Alla nervläkare äro ense om att det ständigt växande bullret i storstäderna är en af de kraftigast bidragande orsakerna till det växande antalet nervsjuka. Då den enskilde är maktlös i sin kamp mot detta onda, måste man vädja till lagar och förordningar. Det är de människor som bullra, hvilka måste rätta sig efter de lugna och tysta, och icke tvärtom. Man har därför föreslagit, att exempelvis sångare, yrkesmusiker och starkt musicerande privatfolk, hvilka vilja sjunga eller spela på ett bullersamt instrument mer än 4 timmar om dagen, skola hänvisas till bestämda gator eller bestämda husgrupper på en gata, t.ex. liggande vid dess ändpunkter. Men äfven här skulle musik vara förbjuden under vissa till sömn och hvila bestämda timmar, och fönstren alltid hållas stängda under prestationerna. I Frankfurt a. M. finnes en polisförordning som förbjuder piskning af sängkläder, möbler o.s.v. annat än under vissa timmar (bättre vissa dagar i veckan) -- och i Newyork finnes en lag, som förordnar, att vid transporter på gatan af järnstänger skola stängerna vara lindade med halm eller dylikt, som förtar det öronslitande bullret. Med stort intresse afvaktar jag, hvilka åtgärder Hälsovårds- nämnden i Stockholm ämnar vidtaga mot gatubullret, matt- piskningen, pianoöfningarna och annat, som genom hörselnerverna vill ruinera Stockholmarnas nervsystem. ----------------------- Förhållandet mellan matmödrar och tjänarinnor av A. Carlström Ur "Oraklet" (Fröléen & comp, Stockholm, 1898), artikel 1863. Af största vikt för ett godt förhållande mellan matmödrar och tjänarinnor är, att båda till hvarandra intaga den rätta ställningen. En husmor bör ej betrakta tjänarinnan blott som en betald kraft, hvilken bör nyttjas så mycket möjligt är, till och med öfver förmågan, och tjänarinnan bör ej betrakta matmodern som sin naturliga fiende, hvilken blott tänker på att under- trycka henne. Tyvärr äro icke alla fruar goda husmödrar. Särskildt nygifta fruar begå ofta af alltför stor ifver många fel. Detta kan nu icke undvikas, ty lifvet är för oss alla en ständigt fortgående skola; vi lära ock skola lära, så länge vi andas. Men liksom redan barnen fort märka och begagna sig af föräldrar- nas svagheter så göra äfven tjänarinnorna i förhållande till sina matmödrar; och därför böra dessa senare noga akta sig för att träffa anordningar, som de ej bestämdt veta vara riktiga. Falska befallningar skada auktoriteten och uppväcka motsägelser, som, kanske en gång berättigade, andra gånger upprepas utan berättigande och undergräfva disciplinen. Den, som utställer ett arbete, måste veta hvilken tid arbetet kräfver. Begär man för mycket af tjänarne, så gör man dessa ovilliga och ohågade; man bör därför understundom äfven säga ett berömmande eller upp- muntrande ord; där hederskänsla finnes, är detta rätta sporren. Hushållning är en konst; husmodern bör aldrig glömma detta. Vänlighet, mildhet, ett förekommande sätt bör vara hennes utmärkande egenskaper: häftighet och nycker förstöra hemmets frid. Husmodern bör likna en god fältherre, som sedan han i hemlighet utarbetat och uttänkt en stridsplan, ger sina befall- ningar på ett lugnt, vänligt och ett bestämdt sätt; ju osynlig- are för åskådaren de trådar äro, som sätta verket i rörelse, dess mönstergillare blir det. Intet är förskräckligare än ett ständigt springande fram och tillbaka, skrik och slående i dörrarna. I synnerhet i gästers närvaro bör husmodern städse söka bevara ett yttre lugn, ty det pinar hvarje finkänslig besökande att se, att han vållar husmodern besvär och ansträng- ning. Begå tjänarne i främmandes närvaro fel, så ignorerar en klok husmoder dem eller slår bort dem med några skämtande ord. Det är mycket bättre att med lugn min servera en förstörd eller illa tillagad rätt än att ställa till en "scen". Tillrättavisningen gifves sedan mellan fyra ögon; den tillrättavisade medgifver då lättare sitt fel och erkänner tillika med tacksamhet, att hon skonats, medan främmande hörde på. ----------------------- Likörer och deras beredning Likörer? Varför i allsin dar skall vi läsa om likörer? Likör är parfymerat sötsliskigt blask. Det är väl bara käringar som inte tål cognac och fula gubbar som skall blanda saftsmakande drinkar åt småflickor som använder likörer? Det finns många likörer på marknaden. Det finns ännu fler fördomar och felaktiga uppfattningar om dem. Varför? Förmodligen för att en så stor del av de likörer som finns på marknaden inte alls är särskilt bra. Många av dem är gjorda av kolonndestill- erad smaklös sprit som sötats, smaksatts med syntetiska essenser och spätts med vatten till låg alkoholhalt. Att dessa baktalas och avskys är inte konstigt. Än mindre konstigt blir det om man betänker att de ofta blandas med dålig vodka och sötade juicer till sötsliskiga drinkar med fåniga namn. Likörer kan vara sådana, men också något betydligt bättre. Vad är då en likör? Ja, utgår man från vad överheten, i detta fall i form av EU:s förordning EEG-1576/89, säger är det en dryck bestående av någon sorts sprit som smaksatts och sötats så att den innehåller minst 100g socker per liter vätska. Krånglig- are än så är det inte. Åtminstone inte i teorin, i praktiken är det inte fullt så enkelt. I alla fall inte när man skall försöka förena lagens bestämmelser med traditioner och uppfattningar; av ovan nämnda EU-bestämmelse följer att både svensk punsch, vissa absintsorter och flera äldre typer av svenskt kryddat brännvin faktiskt är likörer, men vem kallar dem för det? I fallet kryddat brännvin har sockerhalten i flera sorter sänkts till precis under gränsen för att man på så sätt skall undkomma likörnamnet. Man vill helt enkelt inte att snapsen till sillen plötsligt skall vara ett glas likör och då finns det inget annat att göra än att sänka sockerhalten, även om det innebär att man får ändra på ett sekelgammalt recept. Eftersom likörer säljer dåligt medan kryddat brännvin säljer bra var nog beslutet lätt att ta för brännvinstillverkarna. Söt absint då, och punsch? Tekniskt sett är de naturligtvis likörer, men varken i det allmänna medvetandet eller denna artikel behandlas de som sådana. Det vi skriver om här är söt sprit som dricks till kaffe, efterrätter eller används som smaksättare i drinkar eller desserter. Företrädesvis god sådan. Det är de likörerna som räknas. Ursprungligen var likörerna inte alls tänkta som nöjesdrycker. Deras historia börjar långt tillbaka i tiden, med försök att konservera läkeörter i vin. När destillationskonsten nådde Europa övergick man till att i stället använda sprit. Örter och frukter lades i spriten, både i försök att konservera dem och i försök att extrahera deras verksamma ämnen och på så vis skapa vätskeformiga örtmediciner. Med viss sockertillsatts blev örtmedicinerna godare. I vissa fall så goda att man kunde dricka dem utan att vara sjuk. Att det samtidigt var ett sätt att göra välsmakande drycker av illasmakande sprit minskade säkert inte deras attraktionskraft. Vid denna tid var klostren centra för vetenskap, och flera örtlikörer görs ännu idag av munkar. De mest kända bland dessa är Benedictine som görs av benediktinermunkar i Normandie och Chartreuse som görs av kartusianermunkar norr om Grenoble. Övriga anrika likörtillverkare återfinns ofta i hamnstäder där exotiska kryddor och frukter var förhållandevis lättillgängliga, t ex holländska Bols. Till Sverige kom likörerna ganska sent. Först i mitten av 1700-talet började man dricka likörer, i små mängder i högreståndsmiljöer. Bland folket blev likörer vanliga först på 1800-talet. Det var då främst något som dracks i städernas schweizerier (konditorier med likör- och ibland tobaksservering) men hittade så småningom även in i bättre bemedlade hem och likörframställning i hemmet blev vanligt. Under 1900-talet minskade likörernas status och betydelse kraftigt. Från att ha varit den självklara avslutningen på en bättre måltid till att ses som simpel käringdricka; undanträngd som kaffetillbehör av framför allt whisky och cognac, även för damer. Så här i början av det tjugoförsta århundradet för alltså likörerna i Sverige en tynande tillvaro. Detta är av flera skäl beklagligt, framför allt för att välgjorda likörer är goda och förtjänar att drickas. Kaffe med passande nötlikör är delikat, likaså en bit mörk choklad med ett glas jordgubbslikör eller en fruktsallad spetsad med lite citruslikör. Dessutom är likör- tillverkning av skogens och trädgårdens frukter och bär en fin gammal svensk tradition som inte får falla i glömska; det var en gång en självklarhet för varje husmor och bör bli det igen. Att dricka sina egna likörer är ett utmärkt sätt att njuta av sommarens frukters och blommors smaker hela året, ofta betydligt bättre än att äta djupfrysta och upptinade blaskiga bär. Hemgjorda likörer kan man också göra precis så söta och smak- starka som man själv vill -- man kan få likörer som passar till aperitif eller till kaffe. Slutligen är hemgjorda likörer i vackra flaskor personliga och uppskattade presenter. Komplettera med lämpligt tilltugg, som mörk choklad eller exotiska nötter, till den stora högtidsdagen. Varför har då bruket försvunnit? Det finns säkert flera skäl till det; den moderna tiden har inneburit en minskning av intresset för konservering, syltning och saftning och likör- tillverkningen har väl åkt med av bara farten. Säkert är det också så att den rådande spritprissättningen har minskat intresset, då så stor del av spritpriset är skatt finns det inga stora pengar att spara på att göra sin egen likör. Dessutom är det säkert så att flera av de som vill göra likörer använder de vidriga essenser som saluförs i turbojästbutiker och är effektiv- ast möjliga sätt att göra bra sprit odrickbar. Gör riktiga likörer i stället! Det är godare, billigare och roligare. Likörtillverkning Principen för att göra en fruktlikör är i regel mycket enkel. Lägg frukt i en burk. Häll på sprit så att det täcker. Förvara burken i rumstemperatur i några veckor, skaka den då och då under tiden. Sila bort frukten. Blanda i socker och späd med mer sprit om smaken är för stark. Färdigt. Svårare än så behöver det inte vara. Denna metod kallas macerering eller infusion och lämpar sig väl för att göra relativt alkoholsvaga frukt- och örtlikörer (ca 15-30% alkohol för frukt resp 25-35% för krydd- och örtlikörer). Det är en metod som är lätt att använda i hemmet och också används för likörtillverkning i stor skala. Vid industriell likörframställning används givetvis även andra metoder. En av dessa är perkolering som innebär att man låter sprit droppa eller rinna genom smakämnen som placerats på ett filter, samma princip som vid vanlig kaffebryggning. Båda dessa metoder kan användas i kombination med omdestillation. Man smaksätter ren sprit (ca 95%) varvid alkoholhalten sjunker då spriten späds ut av fruktsaften. Därefter destillerar man igen. Man använder då högre destillationstemperatur än vid vanlig spritframställning så att man förutom etanolen (alkoholen) får med de fenoler och estrar som ger önskad smak. Den så erhållna spriten är relativt alkoholstark, färglös och har rätt smak. Den kan sedan sötas eller smaksättas för att eventuellt destilleras om igen osv. En annan metod är att helt enkelt smaksätta billig sprit med kemiskt framställda essenser. Så gör man många av de billiga, men föga välsmakande, tyska stormarknadslikörerna. Inget för finsmakaren. Att göra egen likör är alltså relativt enkelt och kräver ingen dyr utrustning. Med vägledning av recepten nedan är det lätt att åstadkomma bra resultat och det är inga större problem att konstruera egna recept med ledning av de existerande. Experiment- era! Kanske kan din likör bli en smaksuccé i paritet med Chartreuse eller Kahlúa. Skicka gärna dina lyckade likörrecept till Monokeln. Råvaror Se till att frukter och kryddor är färska. Frysta varor går ofta att använda, men ger normalt svagare smak och större utspädning. Burkkonserverade frukter är helt oanvändbara vid likörtillverk- ning. Spriten som används är normalt ren sprit utan särskild smak, dvs brännvin eller vodka. Som extra smakaccent kan man byta ut en del av denna mot ex rom eller arrak (passar bra till citrus- likörer), cognac eller eau de vie (passar till många kryddor som kanel och kryddnejlikor) eller tequila (ger fruktlikörerna en behaglig rivighet och avlägsnar definitivt deras käringstämpel). I de allra flesta fall innebär smaksättning, utspädning och sötning att eventuella smakdefekter i spriten döljs mycket effektivt. Det går med andra ord utmärkt att använda såväl hembränd sprit som polsk smuggelvodka. Observera dock att likörtillverkningsprocessen inte gör spriten nyttigare; var den hälsovådlig i dunken kommer den att vara det i flaskorna också, trots sockertillsats och god smak. I recepten nedan förutsätts sprit med ca 40% alkoholhalt eftersom det är den som är lättast att få tag i. Om man har tillgång till starkare sprit kan man givetvis använda den, extraktionstiderna blir då kortare och smakerna kan i vissa fall bli annorlunda eftersom fler smakämnen löses ut ur frukterna. Slutresultatet blir naturligtvis också starkare. Som nämnts ovan innehåller alla likörer socker i någon form. I de flesta recept nedan används vanligt strösocker, som är ett utmärkt universalsötningsmedel. Bra fungerar också vit sirap, som inte är något annat än extremt koncentrerad sockerlag. Honung är också ett trevligt sötningsmedel som passar bra till många kryddblandningar. Florsocker och farinsocker innehåller stärkelse i form av maltodextrin för att göra dem mindre klumpbenägna. Tyvärr gör detta också att likörer som sötats med dem blir oaptitligt grumliga. De är därför i princip bara användbara i grädd- och ägglikörer som av naturliga skäl är grumliga i alla fall. Flaskor och deras förslutning Inom likörvärlden finns en lång tradition av att använda märkligt färgade och formade flaskor, se t ex på den extremt höga koniska Galliano-flaskan, eller den bocksbeutel-liknande Benedictine-buteljen. Detta är en tradition som är trevlig och lätt att följa även i hemmet. Flaskor i ovanliga former finns att köpa i essens- och turbojästbutikerna. Dessutom finns det ofta underligt formade flaskor egentligen avsedda för olja, vinäger och liknande att köpa i butiker för torkade blommor och teburkar prydda med änglar och gråtande barn. Dessa är utmärkta att ha likör i, förutsatt att man byter kork. De flesta köpeflaskor har konisk kork, som är lätt att sätta i och ta ur men inte är särskilt tät. Dessa kan vara användbara om likören skall drickas omgående, men förödande om den skall lagras längre tid. För långtidslagring, som sker i stående flaskor, rekommenderas skruvkapsyl eller en riktig vinkork. Riktiga vinkorkar utmärks av att de är cylindriska och sluter tätt genom att expandera då de tryckts ner i flaskhalsen. När de väl dragits ur (med korkskruv) kan de inte tryckas i igen. Riktiga vinkorkar och utrustningen som krävs för att trycka i dem finns att köpa i turbojästaffären. Den verkligt ambitiöse lackar korkarna. En bra medelväg är att använda de gummikorkar som säljs för att återförsluta halvdruckna vinbuteljer med. Till dessa hör en pump med hjälp av vilken man skapar ett undertryck i flaskan som gör att korken sluter tätt och sitter som berget. Klarning Den färdiga likören är ofta grumlig. Frestas inte att försöka göra den klar genom att använda klarningsmedel avsedda för hemgjort vin. Förutom att de är oskäligt dyra fungerar de oftast inte till likörer. I stället bör du antingen hälla över likören på en flaska och låta den stå till en bottensats bildats. Man häller då över den klara vätskan till ett annat kärl, låter bottensatsen sjunka igen, häller av den klara vätskan osv så länge tålamodet medger. Under denna tid bör flaskorna inte stå i kylskåp eftersom vibrationerna från kylskåpets kompressor kan göra att ingen bottensats bildas. I regel är det inget fel på den grumliga bottensatsens smak; drick den i mörker eller smaksätt glass eller konfekt med den. En annan metod är att filtrera likören genom ex ett kaffefilter av papper eller nylon. Detta fungerar ofta bra, men kan göra att likören tappar smak. Dessutom tar det vansinnigt lång tid. Om du vill filtrera, skölj igenom filtret ordentligt med rent vatten först. Lagring När all smaksättning är klar mår de flesta likörer bra av att vila en tid innan de dricks så att de ingående smakerna kan förenas. I en alldeles färsk likör kan man ofta känna flera smaker efter varandra, först den vassa spritsmaken, sedan frukten och sist kryddorna. Efter en tids lagring har dessa förenats till en enda smak och likören är serveringsklar. Likörers hållbarhet är i hög grad beroende av deras alkoholhalt, men även av vilka smakämnen som ingår. Alkoholstarka örtlikörer håller i många år. Frukt och bärlikörer blir ofta märkbart sämre efter något år. Grädd- och ägglikörer håller i några månader. Blomlikörer (där färska blommor eller fått dra i sprit) bör drickas inom några veckor efter tillredningen. Färdig likör bör alltid förvaras mörkt och svalt (grädd- och ägglikörer kallt). Att servera likörer Som nämnts ovan kan likörer serveras i många sammanhang. Till kaffe, te och varm choklad passar ofta krydd- eller nötlikörer bäst. Många fruktlikörer kan blandas med kylt vitt vin till läskande aperitifer (den mest kända är kir som består av crême de cassis [svartvinbärslikör] och vin, men många blandningar går bra) eller drickas kylda till desserter eller söta bakverk. Olika likörer kräver olika serveringstemperatur. Följande tumregler fungerar oftast bra: Grädd- och ägglikörer serveras kylskåpskalla (ev med isbit i glaset), frukt- och bärlikörer samt nöt- och kärnlikörer vid 10-12 grader Celsius och ört- likörer vid 15-17 grader eller ännu något varmare för de allra kryddigaste sorterna. Av tradition serveras likörer i glas på hög fot med liten kupa (4-7 cl). Eftersom så få människor dricker likör idag kan man ofta på auktioner och i lumpbodar komma över likörglas och dito karaffer av bra kvalitet mycket billigt, framför allt om man inte kräver hela dussin. Blanda gärna olika sorters likörglas, det kan se mycket vackert ut. I brist på likörglas kan punsch- muggar, starkvinsglas eller (i nödfall) snapsglas användas. När likörer serveras bör alltid vatten serveras samtidigt så att de som vill skölja bort den sockerkladdiga eftersmaken ur munnen kan göra det. Vidare är det trevligt om man samtidigt ställer fram basspriten, alltså den sprit som likören är gjord av, så att den som vill ha svagare smak kan blanda ut den. Detta gäller både om man serverar hemgjord likör och köpt, många vill gärna slå en skvätt whisky i sin Drambuie eller lite cognac i sin Benedictine. Skål! Recept Anis- och malörtslikör (ca 0,35 liter) 35 cl sprit 5 stjärnanis 1 msk torkad malört 1 dl honung Häll sprit och anis i en burk. Vänta en vecka. Tillsätt mal- örten. Vänta ett dygn. Sila bort kryddorna och tillsätt honung. Lagra minst en månad. En besk och frisk likör som passar bra till frukost eller som aperitif. Direkt olämplig till kaffe. Om man halverar honungsmängden får man i stället en snaps som passar bra till söta sillinläggningar. Apelsin- och saffranslikör (ca 0,9 liter) 4 apelsiner 35 cl renat 3 dl socker 0,5 g saffran 2 bitar muskotblomma 3 kryddnejlikor 1 kanelstång Riv apelsinskalen. Ta bara med den yttersta oranga delen av skalen. Pressa saften ur apelsinerna och blanda med de rivna skalen. Blanda alltihop i en burk och rör om väl. Sila bort skal och kryddor efter tre veckor. Låt stå i minst en månad och dekantera bort bottensatsen. Bottensatsen är grumlig och ful men smakar bra, piffa upp en fruktsallad med den eller smaksätt en milkshake. Jordgubbs- och kardemummalikör (ca 0,7 liter) 1 l jordgubbar 35 cl sprit 1,5 dl socker 1 tsk kardemummafrön Lägg avsköljda, torra och snoppade jordgubbar i en burk. Lös sockret i spriten och häll på. Vänta två veckor, skaka burken dagligen. Tillsätt kardemumman och låt stå i ytterligare två veckor. Sila bort frukt och kryddor. Låt stå i en månad och bilda bottensats. Dekantera. Både de grådaskiga och sladdriga jordgubbarna och den grumliga bottensatsen ser förskräckliga ut men smakar bra. Jordgubbs och kardemummalikören passar utmärkt till bitter choklad. Blandad med torrt mousserande vin blir den en annor- lunda och trevlig sommaraperitif. Jullikör (ca 0,35 liter) 0,5 g saffran 10 kryddnejlikor 2 kanelstänger 3 svartpepparkorn 0,5 tsk kumminfrön det rivna skalet av en citron (endast det gula) 1 dl socker 35 cl sprit Krossa kryddorna lätt och blanda dem och sockret i spriten. Låt dra i två veckor och tillsätt citronskalen. Lagra ytterligare en vecka och sila sedan. Lagra i en månad och häll bort botten- satsen. Lagra minst tre månader för att smakerna skall hinna smälta samman. Den olagrade likören smakar mest kryddnejlika, efter lagringen blir saffranssmaken mer påtaglig. Ett trevligt alternativ till glöggen i adventstid. Kaffelikör (ca 0,35 liter) 35 cl sprit 15 kaffemått bryggkaffe 0,5 dl socker Lägg kaffet i ett kaffefilter i en filterhållare och låt spriten rinna igenom. Lös sockret i kaffespriten. Lagra i minst tre månader. Körsbärslikör (ca 0,7 liter) 250 g körsbär vatten 35 cl sprit 200 g socker 0,5 vaniljstång 2 kryddnejlikor 3 krossade körsbärskärnor Lägg körsbären i en bunke och häll på kallt vatten så att det täcker. Låt stå över natten. Lös sockret i spriten och häll detta över körsbären. Blanda i de krossade kärnorna. Låt stå i tre veckor och sila sedan bort bär, kärnor och kryddor. Lagra i minst två månader. Lime- och enbärslikör (ca 0,5 liter) 30 cl sprit 1 msk enbär, lätt krossade 3 lime 5 kryddnejlikor, krossade 1 dl socker Lägg kryddnejlikor och enbär i spriten. Låt stå två veckor. Sila. Tillsätt rivet skal från limefrukterna, endast det gröna. Pressa limefrukterna och blanda i juicen. Lös sockret. Låt stå i tre veckor och sila bort skalen. Dekantera bort bottensatsen efter en månad och lagra ytterligare en månad före förtäring. Pga sin ringa sötma lämplig som aperitif. Passar utmärkt till grogg med tonic water. Päron- och ingefärslikör (ca 0,7 liter) 2 päron 5 krossade kryddnejlikor 2 bitar ingefära 1 dl socker 2 dl vatten Skala och kärna ur päronen och riv dem grovt på rivjärn. Lägg päronflisorna i en burk tillsammans med kryddnejlikorna och häll över spriten. Låt stå i tre veckor, skaka burken några gånger per vecka. Lös sockret i vattnet och lägg i de lätt krossade ingefärs- bitarna. Koka tills bara en deciliter vätska återstår. Låt svalna. Sila bort ingefäran. Sila bort frukt och kryddor. Blanda ingefärssockerlagen med päronspriten. Lagra minst två månader. Ägglikör (ca 1 l) 10 äggulor 400 g florsocker 2,5 dl mjölk 0,5 dl vispgrädde 3,5 dl vodka 0,5 dl cognac eller annat vindestillat Smaksättning 1 vaniljstång (traditionellt) eller 2 tsk anisfrön och 1/2 vaniljstång (mindre konventionellt) Snitta vaniljstången och lägg den i mjölken tillsammans med eventulla anisfrön. Koka upp och låt svalna. Ta bort vaniljstång och eventuella frön. Vispa äggulor och florsocker. Rör ner den kalla vaniljmjölken och grädden. Rör till blandningen är slät. Rör långsamt och försiktigt i spriten. Se till att vätskorna är lika kalla, annars kan de skära sig. Likören kan drickas direkt, men färgen blir vackrare (gulare) och smaken rundare efter någon månads lagring. Håller ca nio månader i kylskåp. Äpple- och kanellikör (ca 0,7 liter) 1 stort eller 2 små gröna äpplen 1 kanelstång 3 krossade kryddnejlikor 35 cl sprit 1,5 dl vit sirap Skala och kärna ur äpplena och riv dem grovt på rivjärn. Lägg äppelflisorna i en burk tillsammans med den grovt krossade kanelstången och kryddnejlikorna. Häll på spriten. Låt stå i tre veckor. Sila bort frukt och kryddor. Låt stå i ytterligare två veckor och dekantera bort bottensatsen. Tillsätt sirapen och lagra minst en månad. ----------------------- Länkar Aristasia http://www.aristasia.com Feministgrupp som vill ersätta den nuvarande mansdominerade världen ("the pit") med en vacker och mer glamorös kvinnlig värld. Revolution med balklänningar och juvelbesatta cigarett- munstycken är melodin. Emily Post's Etiquette (1922) http://www.bartleby.com/95/ En stor del av Emily Posts legendariska etikettbok finns upplagd på denna webbplats där den försetts med användbar sökmotor. Standardverket för amerikansk vett och etikett. EU:s bestämmelser om olika sprittyper (EEG 1576/89) http://europa.eu.int/smartapi/cgi/sga_doc? smartapi!celexapi!prod!CELEXnumdoc&lg=SV&numdoc=31989R1576 Vad är egentligen en likör? Vad skiljer genebra från genever? Våra folkvalda vet och presenterar sin visdom i lättläst form. Observera att URL:en är jättelång och delad på två rader, den måste klistras ihop för att fungera. History of Public Toilets http://www.plumbingworld.com/toilethistoryindia.html Allt finns på Internet, även de allmänna toaletternas historia. Söker du ett udda samtalsämne för nästa middagsbjudning finns det här. Into Wine; Enjoying Port http://www.intowine.com/port.html Det mesta om portvin. Speciellt rekommenderas avsnittet "Serving and Storing" som är mycket informativt och underhållande. Kapten Stofil http://www.kaptenstofil.net Kapten Stofil -- världens främste bakåtsträvare. Underhållande och klok tecknad serie för oss som insett att allt var bättre förr. Mostly Italian Coffee http://hem.bredband.net/akeisr/caffe/ Det mesta man kan vilja veta om espresso och dess släktingar. Även recept på mandelskorpor och italiensk glass. På svenska och engelska. Nordisk familjebok, andra upplagan (uggleupplagan) http://www.lysator.liu.se/runeberg/nf/ Den enda svenska uppslagsbok man egentligen behöver. Några favorituppslagsord: Absint http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfba/0044.html Automobil http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfbb/0278.html Hermafrodit http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfbk/0276.html Huysmans, J.K. http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfbk/0721.html Morfin http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfbr/0571.html Negrer http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfbs/0410.html Tobak http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfci/0139.html Wilde, Oscar http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfcl/0248.html Zigenare http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfcm/0418.html Äppelrätter http://www.lysator.liu.se/runeberg/nfcm/0666.html ----------------------- Monokeln är ett elektroniskt nyhetsbrev för den moderne gentle- mannen med smak för det goda i livet. Monokeln skickas endast till dess prenumeranter. Om du vill kommentera innehållet, påbörja eller avsluta en prenumeration eller komma i kontakt med redaktionen av annan anledning, vänligen gör detta via e-post till monokeln@hotmail.com. För mer information besök vår webbplats på http://www.angelfire.com/alt/monokeln ----------------------- "I have taken more good from alcohol than alcohol has taken from me." Winston S. Churchill (1874-1965, brittisk författare och politiker) -----------------------