När nu sommaren är här och midsommarsillen avklarad, vad passar bättre än lite visdom och underhållning från Monokeln? I detta nummer, det åttonde i ordningen, finns som vanligt något för alla och envar. Vi får lära oss ett och annat om handskar, lite allmänt om kläder och skodon samt en del om luktsnuset, en fantastisk men nästan bortglömd tobaksprodukt. Dock finns det också plats för allvar. Sommaren är inte bara solskenets och krocketspelets tid, det finns annat än champagne- frukostar i det gröna och punsch på verandan; sommaren är också åskvädrens tid. Förskräcks ej över åskans risker, läs Oscar Blochs artikel och våga njuta av sommarvädret. Trevlig sommar önskar redaktionen ----------------------- Innehåll 1.......Hurudana böra mina handskar vara? av A. Carlström 2.......Skor och gång av J.L. Saxon 3.......Arbete av Henrik Berg 4.......Om död af åskslag af Oscar Bloch 5.......Flickors och kvinnors halsar av A. Carlström 6.......Om klädseln och det yttre av baronessan de Fresne 7.......Favoriter på Systembolaget 4: Kinnie 8.......Något om luktsnusets historia av Ferd. Lärn 9.......Länkar ----------------------- Hurudana böra mina handskar vara? av A. Carlström Ur "Oraklet" (Fröléen & comp, Stockholm, 1898), artikel 1917. Hurudana böra mina handskar vara? Du tror kanske, att man icke kan upptäcka, om fingerspetsarna på dina handskar äro sönder- rifna, eller du kan dölja, att det fattas flere knappar i dina handskar, men då misstager du dig säkerligen för det mesta. Handskarna böra alltid vara ljusare än klädningen. Vid högtidliga tillfällen bär man hvita handskar, på visiter ljusa, på promenader mörka och när man har sorg svarta hand- skar. Begagna glacéhandskar om sommaren, tvättskinnshandskar om vintern. Stickade eller pälshandskar nyttjar man blott på resor och promenader till häst eller i vagn. ----------------------- Skor och gång av J.L. Saxon Ur kapitlet "Konsten att kläda sig och vårda sina kläder" i boken "Umgängeskonst -- levnadskonst" (Saxon och Lindströms förlag, Stockholm, 1934). Till de större njutningarna i livet hör att se en människa gå vackert. En vacker gång skall andas hälsa, behag och kraft. Det är vanligt att män gå vackert. Undantag härifrån bilda egentligen blott militärer och präster. Militärernas onaturliga, uppstramade hållning omöjliggör en vacker gång. Den kraft de avse att utveckla blir brutalitet och förtar gångens behag. Ställningsstegen äro kulmen på den militära klumpigheten. Prästens försök att iakttaga en viss värdighet ger honom en annan art av onaturlig hållning med åtföljande släpighet i gången. Men se på en bildad människa utanför dessa bägge yrkesgrupper, en för vilken tillgjordhet är främmande -- se på en student, när han blivit så torr bakom öronen att han förstår att manligheten ej består i att härma gubbarne, som behöva en käpp som reserv åt de sprattliga benen. Se på en ung läkare, en ung tjänsteman. Kraften är parad med en elasticitet av oefterhärmligt behag. Gången andas behag och livsglädje. Tyvärr är det i våra städer regel, att damerna avsagt sig gåendets njutning och därmed gåendets behagutveckling. De ha nämligen förbisett, att en vacker gång icke är möjlig utan en vacker fot. Den vackra foten kräver en sko, som är uttrycket för naturens egen form, naturens egna linjer. Men i det fallet ha damerna böjt sig för ett modeslaveri, som fullständigt tappat kontakten med naturen. Den dummaste yttringen härav är den sko, som till klack har en syl, vilken tillpå köpet är placerad under hålfoten. Avsikten härmed är att foten skall se liten ut -- klackens förläggande under hålfoten i stället för hälen skulle då göra, att foten såge kortare ut. Som vanligt, då man vill dölja något, uppnås det motsatta resultatet. Då en större del av foten ligger där endast hälen skulle ligga, får åskådaren det intrycket, att allt detta är häl och att alltså skons ägarinna är en ryslig klump- maja. Ofta äro också dessa klackar sneda, och man undrar inte på det. En häl av tredubbel storlek skall givetvis ha en tyngd, inför vilken inga klackar kunna stå sig. Den s.k. militärklacken är naturligen något bättre. Men ej mycket. Den måste ge en felaktigt gång eftersom den är för hög -- vad en klack är över två centimeter hög är den estetiskt och -- såsom vi här nedan skola visa -- hygieniskt av ondo. Den vackraste gången får man av en sko, som ej ha någon klack alls, såsom t.ex. de ryska sandalerna. Min ärade unga läsarinna, tillåt mig föreslå dig att i morgon bittida anställa ett litet prov! Så fort du stigit ur sängen drar du på dig strumporna och sätter på skorna. Då detta är gjort, drar du av dig nattlinnet och ställer dig framför spegeln. Vad finner du? Jo, att du har en avskyvärd hållning! Den höga klacken ger inte bara foten utan hela kroppen en onaturlig, d.v.s. ful hållning. Och sådan presenterar du dig å gatan dag ut och dag in även för dem, som du vill tjusa. Man måste tro, att du är dum. Vilket föredrar du? Se själv på en herre och en dam ute å promenad! Han spänstig och upprätt, människans härliga särmärke i varelsekedjan; hon med ryggen i krum. Han går tyst, hennes klackar klappra mot trott- oarstenen på grund av fotens oriktiga ställning. Se bara huru ledigt han för sin fot, huru fult hon -- hon går knäigt, som det heter. Det var någon, som inbillat dig att du skall se längre ut med hög klack. Varför eftersträvar du att se lång ut? Storvuxenhet är en förmån, om man skall bli gardist, polis eller något dylikt, men av platt ingen betydelse för en flicka. Flertalet män tycka om små kvinnor. En kortväxt man giljar ej gärna till en dam på sex fot och en tvärhand. Den lilla kvinnan har sålunda både de stor- och småvuxna männen att välja på, och statistiken har också ådagalagt, att av de små kvinnorna bli en mycket större procent gifta än av de långa. Det är ej nog med att en skön sko är konstruerad efter fotens form, den måste också vara tillräckligt stor. Får foten ej vidga ut sig tillräckligt, då man stiger ned på densamma, måste tån därvid så att säga draga sig tillbaka i stället för att skjuta fram i hela sin längd, och blir gången oledig redan därav. Ytterligt få människor ha tillfälle att så noga betrakta din fot, att de hinna lägga märke till om du har ett skonummer större eller mindre, men alla märka om du går illa. Allt som är onaturligt, är ej blott fult utan också hälso- vidrigt. Trånga skor åstadkomma stört blodomlopp. Detta betyder ej blott huvudvärk, hjärtklappning, nervositet o.s.v., utan ofta även dålig hy. Hälsosammast är, som sagt, ingen klack alls. Men förekommer dock sådan, måste den vara låg och framför allt sitta under hälen, vars ben stå i förbindelse med den övriga benstommen, och just därför är avsedd att stiga på. Ju högre klacken är, och dess galnare den sitter, dess större skada gör den. Den onaturliga ställningen irriterar nerver, som inte äro avsedda för en sådan påkänning och följaktligen bli överansträngda med allmän nervositet som följd. Varje steg, som en sådan toka tar, ger åt ryggraden en skadlig knyck. När dessa knyckar summerats ihop tillräckligt många år, har ryggmärgen tagit skada. "Det är inte sagt att Gud betalar vid veckans slut, men han betalar", sade drottning Anna av Österrike. Särskilt farlig är den höga klacken för kvinnorna, emedan den därigenom uppkomna onaturliga kroppsställningen förändrar läget å vissa inre organ, varav följa matsmältningsbesvärligheter och underlivslidanden. Det farligaste är att livmodern förändrar läge, varav följden är försvårade, ofta ohyggligt plågsamma förlossningar. Icke blott avstå den vackra foten och den vackra gången utan rent av lägga sig upp med den fula foten, den fula gången, plågan för tillfället och den brutna hälsan i framtiden! Men ej blott de inre organen lida, utan fotens senor misshandlas grundligt. För varje steg en kvinna med en sådan klack tar, jullra fot och ben till ett tag. Vadbenet utsättes för en ytterligt skadlig påfrestning, som i sinom tid kommer att ge vederbörande svåra lidanden. Däremot stiger hon stadigt på en låg och bred klack. De höga klackarne äro en vanlig orsak till korpulens, varför kvinnorna med skäl äro så rädda. Ingenting visar som korpulens- en, att en kvinna ej längre är ung -- en eller annan ung dam kan vara fet, med det beror på sjuklighet eller övergödning, och dessa undantag upphäva ej regeln. En kvinna med höga klackar har svårt för att gå. Sålunda får hon för lite rörelse. Följden därav blir bristande ämnesomsättning och fetma. Fetman är alltid ett tecken på, att man ej är frisk. ----------------------- Arbete av Henrik Berg Ur "Läkarebok" (Kommanditbolaget Chelius & co, Stockholm, 1903). Sedan paradisets dagar har människan vetat att det är hennes skyldighet att arbeta, att "äta sitt bröd i sitt anletes svett". Den vetenskapliga forskningen har lärt oss att arbetet ej är ett straff utan en välsignelse. Arbetet är ett livsvillkor. Genom arbete vinnas följande fördelar: 1) Det befordrar hälsa och välstånd. 2) Det hindrar många tillfällen till synd. 3) Det hjälper oss att emotstå onda begärelser. 4) Det bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången. Detta välsignade stycke i Lindbloms "storkatekes", vilket stycke -- underbart -- ströks av 1878 års katekeskommitté, kunde bliva uppslag till hälsosamma betraktelser i det oändliga. Utrymmet förbjuder mig att här mer än i korthet sjunga arbetets lov. Att hälsan bevaras genom arbete, är ej så underligt. Nervliv, blodomlopp, ämnesomsättning befrämjas genom arbetet så som genom intet annat medel. Dock bör arbetet vara anpassat efter kraft- erna, om möjligt utföras i ren luft, ja, idealet vore att arbetaren skulle arbeta under idealiska förhållanden. Men inom Grottes stätta, i Grottekvarnen är detta ej det stora flertalets lott. Den arbetslöse är olycklig och blir sjuk antingen han tillhör de högsta spetsarna, de rika eller de s.k. rika, eller han tillhör de nödställda. En förlorad hälsa kan i oändligt många fall återvinnas genom och blott genom arbete. Så botas alkoholister. För somliga nervsjuka är trädgårdsarbete många gånger bättre än badresor. John Ericson satte en ära i att vara sin tids största arbetare. Han arbetade tills tre veckor före sin död vid 84 års ålder. Några arbetsregler Vår tid är en brådskans tid, och sölkorfvarna kunna icke gärna påräkna någon större framgång numera. Här nedan återgifvas några regler, som en amerikansk författare nyligen framlagt för allmänheten. De skola enligt hans åsikt minska våra arbetstimmar med ungefär hälften. Och följer man dem, blir man icke uttråkad eller uttröttad af sitt arbete, utan man kan känna sig lika munter när man slutar arbetet som när man börjar det. 1. Gör icke något som ni inte behöfver! Uteslut allt oväsentligt och gör endast det nödvändiga! 2. Tveka inte! Börja med ens! När ni är färdig, håll då upp en stund och börja med något annat! 3. Var inte noga med hvar ni börjar! Hugg i med hvad som först kommer för er och fortsätt med det som kommer därnäst! 4. Håll inte upp för länge mellan det ena och det andra! 5. Spring inte från det ena arbetet till det andra förrän det första är riktigt färdigt! Gör en sak åt gången! Det tar tid att ändra mening också. 6. Tänk medan ni arbetar! Och tänk på det ni har för händer! 7. Om ni har biträden, så använd dem! Gör till en början hvad de icke kunna göra och hjälp dem sedan med deras arbete! 8. Gör inte om något! Därigenom nödgas ni göra er sak bra redan första gången. 9. Lägg inte ner ett verktyg utan att taga upp ett annat! 10. Låt bli att titta ut genom fönstren! Gör ni det, så mister ni arbetslusten och kommer att tänka på något annat. 11. Uppskjut inte något som skall göras! Gör det då ni kommer ihåg det! 12. Haf viljan med er, så har ni äfven tankarna med er! Och då kan ni göra hvad som hälst dubbelt bättre än annars. ----------------------- Om död af åskslag af Oscar Bloch ur "Döden -- populär framställning" (Wahlström & Widstrands förlag, Stockholm, 1904) Det är icke så få människor, som omkomma genom att träffas av blixten. I Frankrike dödas i genomsnitt öfver 100 personer om året däraf, hos oss händer det jemförelsevis sällan. På tal om åskslag, berättas ju ofta högst märkvärdiga saker. Man vore frestad att kalla det synnerligen nyckfullt, ty än far det genom rummet och tar blott knappen ur en rock eller sliter skosulan af foten, än dödas den, som det träffar, på ett ögonblick, "blixtsnabbt". Man har berättelser om, att när en rad af människor eller djur träffas, så äro den första och sista i raden mest utsatta för fara. Sålunda hände det i Schweiz år 1808, att åskan slog ned i ett rum, där 5 barn sutto på en bänk bredvid hvarandra och läste, hvarvid den första och den sista i raden dödades, medan de 3 mellersta blott slogo sig litet, genom att de föllo omkull. Dr. Jack kom (1857) 4 timmar efter, sedan åskan slagit ned i en församling på 300 personer; 6 af dem voro dödade, omkring 100 sårade, de andra hade nästan alla blifvit kullkastade och visade högst olikartade skador. Dr. Fridet berättar om en diligens, som träffades af blixten; 5 hästar dödades, kusken fick ett brännsår i pannan och låg afsvimmad i tre kvarts timme, men de resande, som sutto inuti diligensen, hade alls ingenting känt. Denna och andra pålitliga berättelser anses som stöd för riktigheten af, hvad redan Plinius säger, att djur äro mera utsatta för att dödas af blixten än människor ("Unum animal, hominem, non semper extinguit, cetera illico"). Vi äro mera böjda för att tro, att det härvidlag också är fråga om blixtens "nycker". Blixten kan, utan att träffa direkt, dock inverka på människan. En ung man blef på så vis kastad ut ur en kyrka öfver huvudena på de omgifvande; vid ett mycket omtaladt tillfälle, då åskan slog ned på Rhenbron vid Strassburg (år 1869) och träffade flera personer, föll en man, som stod några steg framom dessa, i detsamma omkull, men reste sig strax igen utan att befinna sig illa, och en annan ung man, som var 450 fot från stallet, föll omkull jämte sin hund samt kände sig illamående någon tid därefter -- och så vidare. Redan af dessa korta anmärkningar är det klart, att de människ- or, som dödas af blixten, kunna finna döden på olika sätt. Låt oss då också strax betona, att det jämförelsevis sällan händer, att de, som icke dödas däraf, sedermera dö däraf. Blixtens inverkan på människor sker genom elektricitetens kraft, och i själfva verket är den ju en mycket stor elektrisk gnista. Genom experiment har man därför kunnat studera dess verkningar, och af dessa synes framgå, att det särskildt är ryggmärgens öfversta parti, där "lifsknuten" har sitt säte, som måste vara utgångspunkten för de symtom, som man iakttar beträffande andning och blodomlopp. Men blixten frambringar ju tillika mera lokala verkningar, hvaraf särskildt brännsåren med sina egen- domliga teckningar, ss. träd, blommor, bokstäfver, ha väckt stor uppmärksamhet. Man talar t.o.m. om fotoelektriska bilder, och som ett godt exempel på sådana anföres en iakttagelse af Franklin (1786): en man, som såg blixten slå ned i ett träd, fick bilden af detta träd inbränd i huden på sitt bröst. Dessa brännsår kunna vara så svåra, att de sedermera medföra döden, liksom vi funnit beträffande andra brännsår. Detta är dock sällsynt, liksom det också sällan händer, att döden är en följd af, att blixten bortsliter delar af kroppen. Vi vilja dock icke uppehålla oss vid dessa mera lokala skador, utan i korthet beskriva symtomen hos dem, som träffas af blixten och öfverlefva det. Här liksom öfverallt, där det gäller att bilda sig en mening om, huruvida de, som dött plötsligt, plågats mycket däraf, är ju studiet af de öfverlefvande och deras berättelser en övärderlig hjälp. Det första, som sker, när en person träffas av blixten är att han förlorar medvetandet och faller omkull. Han faller utan att ha märkt, att det är blixten, som har träffat honom, utan att ha hört den åskknall, som följer. Rätt ofta förlorar han minnet af händelsen, ja till och med af hvad, som föregått densamma -- alldeles som vi förut lärt känna vid olycksfall och andra tillfällen, där hjärnan är lidande. Att dessa personer alltså icke plågas, om de dö utaf de första verkningarna af åskslaget, är själfklart. Särskildt är det de, som träffas i kroppens öfre delar, hvilka så hastigt förlora medvetandet, men det är ju också dessa, som äro mest utsatta för att dö. Träffas en människa på benet eller länden, så kan det också visa sig tecken på, att hjärnan lider. Så var t.ex. förhållandet med en person, som råkade ut för det ofvan omtalade åskslaget på Rhenbron 1869. Han föll, kom hastigt till sans igen och såg, att han låg vid sidan af sina kamrater, som han kort förut talat med. Han visste icke, att blixten träffat honom, hade icke hört åskan, kände sig beklämd, hade hufvudvärk och öronsusning samt några brännsår och kontusioner. Följande natt kunde han icke sofva, den därpå följande plågades han af obehagliga drömmar -- men sedan blef han frisk. Man ser sålunda, att denne man, som dock var så nära att dö, icke hade några plågor. Det är ingalunda sällsynt, att de, som öfverlefva katastrofen, kunna ligga som skendöda utan medvetande i flera timmar, ja i dagar; dö de under denna period, så är det ju också utan att känna det. De, som öfverlefva åskslagets verkningar och få klarhet om, hvad de varit utsatta för, skola ofta bli ett byte för sinnesrörelser af rätt obehaglig natur. Nervsystemet i sin helhet är påverkadt, och de lida af sömnlöshet; när de sedermera kunna sofva, störes sömnen af drömmar, som röra sig om åskslag. De få hufvudvärk, öronsusning m.m. -- de kunna få hallucinationer och sinnes- sjukdomar. Om de dö, så är det efter att ha genomgått många lidanden, som bero på blixtens verkningar. Men de äro ju i själfva verket likställda med så många andra sjuka, som icke påverkats av blixten, och döden, som kan blifva en följd af olika omständigheter, är densamma, som vi känna från våra berättelser om död genom sjukdom. Oftast är det under vanmakt eller asfyxi, som slutet i så fall inträder, och intetdera fallet är det, som vi ju sett, någon plågsam död. Med det sagda i minnet kan läsaren väl tänka sig, att den, som hastigt dör, träffad af blixten, omöjligt kan lida några plågor. Han märker icke, att det är blixten, som träffar honom, han står kanske och beundrar den storslagna anblicken -- och i samma ögonblick är han död. Att döden verkligen kan inträda ögonblickligt i ordets egentliga bemärkelse, kan man finna däraf, att man stundom ser de döda stelnade i ställningar, som visa, hvad de företagit sig i det ögonblick, som de träffats af blixten, [...] t.ex. om en präst, som kom ridande hem, och tydligen var död, fastän han satt upprätt på hästen, om en kvinna, som träffas af blixten, just som hon plockar en blomma, och hvars lik man finner i upprätt ställning, litet framåtböjdt, med en blomma i handen. I lägret vid Châlons, där ett åskslag anställde stor skada (1819), anträffades en kapten död i sitt tält; med högra handen höll han i en ljusstake, som han tryckte mot bröstet; ljusstaken var af metall, men oskadd. Man har också sett djur intaga sådana egendomliga ställningar: en get, som anträffades död, stod på bakbenen med en grön gren i munnen. -- Äfven om det är sällan, som man finner sådana bevis på, att döden har inträdt ögon- blickligt, så kan läsaren dock vara öfvertygad om, att den, som dödas af blixten, dör hastigt utan att fatta, hvad som försig- går. Undersökas liken, finner man också bekräftelse härpå. Om icke vanmakt måste anses som dödsorsak, hvilket är sällsynt, så äro organen och däribland också hjärnan öfverfyllda med blod. Häruti få vi åter ett bevis för, att den döende icke har kunnat känna de skador, som blixten stundom orsakar i hans kropp, t.ex. bristningar eller sår i inre organ, lika så litet som han har kunnat känna de brännsår, som hans yttre hud bär märke efter. Återigen se vi här, att den, som är vittne till den ohyggliga synen, att se en person falla död omkull, träffad af blixten, kan vållas mera lidanden än den, som själf drabbas af olyckan. ----------------------- Flickors och kvinnors halsar av A. Carlström Ur "Oraklet" (Fröléen & comp, Stockholm, 1898), artikel 2634. För att få en vacker hals böra småflickorna begagna klänningar, som lämna hals och skuldror bara; endast vid starkt solsken böra de höljas med något tunt och lätt tyg. Formerna utveckla sig härigenom kraftigt och fylligt, så att axlarna kunna hålla sig vackra och nacken fyllig till och med sedan ägarinnan nått de femtionde året. Flitiga och regelbundna tvättningar med kallt vatten äro också ett förträffligt medel att hindra halsen från att bli rynkig och gul, detta första ålderdomstecken hos kvinnan. ----------------------- Om klädseln och det yttre av baronessan de Fresne Ur boken "Sällskapslifvets grundlagar" (Sigfrid Flodins förlag, Stockholm, 1879). I sin egen boning kan man behålla nattrocken på, när man ej väntar något besök; dock blir en allt för vårdslös och i synnerhet osnygg klädsel alltid förkastlig. Går man ut, så får man ej försmå eller försumma att kasta en blick på sin klädsel. "Som man är klädd blir man hädd", säger ordspråket; man behöfver emellertid alldeles icke kläda sig sprättaktigt, utan blott passande och anständigt, och i synner- het måste drägtens olika delar harmoniera med hvar andra. Kläder får man numera i allmänhet ganska billigt, och man kan derför ej gerna göra den öfverdrivna kostnaden till förevändning för en vårdslösad klädsel. Till en vald och sorgfällig drägt fordras oundgängligen, att hår och skägg äro väl skötta samt att man alltid bär handskar. För att gifva sig en ledigare hållning, är det mycket fördelaktigt att begagna en liten käpp, hvilken dock alltid måste synas som en leksak och aldrig som ett stöd. Likväl måste man akta sig för att genera de förbigående genom att slå omkring i luften med käppen eller sätta den under armen med spetsen bakåt. Man bör alltid ihågkomma att bära den så, att den ej kan blifva besvär- lig för någon. Ingenting ser oskickligare eller tafattare ut, än att stoppa händerna i fickorna eller bära dem i kors på ryggen eller bröstet. Kläderna böra vara modernt gjorda och afpassade efter årstiden, dock måste man undvika alla ytterligheter, allt som faller i ögonen. Hvarken hatten eller någon af de öfriga klädespersedlarna får vara af någon sökt originalitet. Bjerta eller icke med hvar andra öfverensstämmande färger måste ovilkorligen undvikas, ty man får aldrig sträfva efter att väcka uppmärksamhet genom sin klädsel, emedan man därigenom skulle förråda dålig smak och följaktligen brist på lefnadsvett. Man får icke bära några juvelringar, icke några tjocka guld- kedjor eller stora berlocker. Alla dessa prydnader låta förmoda en rik uppkomling eller en äfventyrare, hvilken vill skryta med sin rikedom eller förvärfva ett ogrundadt förtroende. En pince-nez är tillåten, emellertid får man icke begagna den på ett sprättigt och i ögongen fallande sätt. Den som har verkligt svag syn, så att han behöfver ett optiskt hjälpmedel, gör bättre i att nyttja glasögon, emedan dessa tillåta honom att betrakta och iakttaga menniskorna utan att förefalla närgången och besvärlig. På gatan vise man ett stadgadt och lugnt väsende; man bör gå med jemna steg samt beredvilligt vika undan för gubbar, fruntimmer och barn. Man får icke hvissla eller gnola mellan tänderna, icke tala högt för sig sjelf och icke gestikulera vare sig med käppen eller händerna om man ej vill bli ansedd för drucken eller tokig. Äfven får man lika litet lorgnettera som följa efter damerna. Möter man en vän eller en bekant, så nöje man sig med en enkel helsning och tillåte sig inga dumma eller i ögonen fallande demonstrationer, genom hvilka man skulle kunna väcka uppseende eller misshag hos de förbigående. Att läsa på gatan är pedantiskt, att tala högt är öfvermodigt. Af det vänskapliga eller snarare broderliga "du" begagne man sig så litet som möjligt i samtal med personer, med hvilka man visserligen är "bror", men till hvilka man för öfrigt ej står i något närmare förhållande. Att dricka brorskål kan man utan förolämpning endast föreslå dem, med hvilka man antingen är obestridligen jämngod, eller hvilka intaga en underordnad ställning. Att proponera brorskål med en öfverordnad, skulle vara den gröfsta försyndelse mot godt lefnadsvett. På gatan bör man undvika alla långa samtal med personer, som man möter, ty gatan är ingen salong, och att der börja en längre konversation, hvarigenom man kanske stänger vägen för andra, är högst oskickligt. Med handtryckningar får man icke slösa. Endast åt vänner räcke man handen. Ville man bjuda den åt en öfverordnad, så vore detta i högsta grad oskickligt och skulle visa total brist på lefnads- vett. Man utsätter sig derigenom för ett kränkande tillbaka- visande. Om modets nytta Modet döljer under sina rosor en allvarlig betydelse. Det är lyxen, som gifver handtverkaren och arbetaren bröd; må man derför lära sig den goda tonens regler, och man skall göra sig nyttig, i det man njuter ett nöje. Ja, att studera den goda tonens lagar, men i synnerhat att föja dem, är att gagna samhället, på samma gång man förskönar sitt eget lif. Hvarje lysande toalett förvandlar sig i ett regn af små guldstycken, hvilket vederqvickande utgjuter sig öfver hundra fattiga små vindskamrar och skänker arbetarefamiljerna dagligt bröd. Hvad skulle det blifva af industrien, om icke modet funnes, hvilket genom sin beständiga omvexling gifver konsterna näring? Förbindelsen mellan de olika folken, hvilken har stegrats genom den snabbhet, med hvilken man nu kan begifva sig från det ena landet till det andra, har gjort det goda lefnadsvettet till en universalegendom. Hos Europas alla folk skola de bildade klasserna snart stå på samma höjd af lyx, och den goda tonen, det fina lefnadsvettet herska lika hos dem alla. ----------------------- Favoriter på Systembolaget 4: Kinnie Först ett varningens ord: Kinnie är alkoholfri. Du läste rätt, Kinnie är verkligen alkoholfri, det är en läskedryck från Malta som säljs på Systembolaget. Varför då köpa läsk på System- bolaget? Jo, det är helt enkelt så att Kinnie är god. Mycket god. Jämfört med de flesta andra läskedrycker är Kinnie torr. Den är vackert bärnstensfärgad och har smak av pomerans, kryddnejlikor och malört. Smaken är elegant och vuxen; en aperitif snarare än en dessert. Bjud Kinnie som alkoholfri aperitif vid nästa fest i stället för den låtsascider (kolsyrad äppelsaft) som är legio på svenska bjudningar. Bjud Kinnie till absolutister och chaufförer som sitter med vid groggbordet. Erbjud Kinnie som alternativ till glöggen som dryck till pepparkakorna i advent. Använd Kinnie som groggvirke och drinkingrediens. Monokelredaktionen dricker gärna drinken Maltese Falcon, uppkallad efter en välkänd film. Maltese Falcon 4 cl gin 4 stänk Angostura Bitter 10 cl Kinnie Servera i tumbler med apelsinskiva och rikligt med is. Tillverkarens webbplats: http://www.kinnie.com Kinnie hos Systembolaget: http://www.systembolaget.se/pris/owa/xdisplay?p_varunr=1998 Filmen "Maltese Falcon" med Humphrey Bogart hos IMBD: http://us.imdb.com/Title?0033870 ----------------------- Något om luktsnusets historia av Ferd. Lärn Häfte utgivet av Rundqvists förlag (Stockholm, 1972). Min vän Henry Haner har bett mig göra en betraktelse om lukt- snuset. Uppgiften är angenäm, ty den är lätt, och snus ger så angenäma tankar. Poudre de la Reine -- så kallades snuset, när 1500-talets Frankrike tog detta resultat av Columbus bekanta seglats i bruk. Drottningen i fråga var Katarina av Medici. Hon led av migrän, men lyckligtvis fick franske ambassadören i Lissabon Jean Nicot kännedom om en från Nya världen inplanterad ört, vars blad rådde bot på snart sagt all världens sjukdomar. Både plantor och frön bragtes till Paris, och småningom fick drottningens näsa pröva på de till pulver malda torkade bladen. Hon snusade och nös i fjorton dagar och -- huvudvärken försvann. Med det gjorde inte snuset. Drottningen fortsatte med denna goda medicin, och det gjorde hela hennes hov, där hovdamerna med eller utan migrän gått i spetsen, när det gällde att följa det höga föredömet. Snart snusade hela aristokratin och småningom hela riket. Tobakens förkämpe Nicot fick sitt namn förevigat i släktet Nicotiana och efter ett par sekler i giftet nikotin. Frankrike var snusets högborg med alltmer befästa ställningar. De flyende hugenotterna förde inte bara sin tro utan även snuset med till Tyskland, och från landsflykten återvändande kung Charles II med följeslagare chockerade pipans England med snusning ā la Paris. Victoria & Albert Museum bevarar en förtjusande liten snusdosa, som kungen gav sin berömda älskarinna Nell Gwyn. Ludvig XIV, kung Sol, gillade inte snus, men hans döttrar gjorde det. Ludvig XV var en glad snusare och hans madame de Pompadour lät blanda sig en egen snussort, som hon kallade Essence du Tabac de Pompadour pour corriger la Mémoire. 1700-talet, rokokon, var snusets stora tid. Och snusdosornas. Inte för inte talar man om Le sičcle de la tabatičre. Ordet är en förvanskning av ett ursprungligt mera begripligt tabaquičre. Det var ingen måtta på utsmyckning man gav snusets hölje. Underbara gulddosor med miniatyrer på vit emalj av tidens stora konstnärer, till överdåd smyckade med kostbara inläggningar och ädla stenar. Parmas ambassadör i Paris markis de Scotti fick vid sin avgång av kungen en guldsnusdosa, som utom Ludvig XV:s miniatyrporträtt målat av Jean Baptiste Massé var prydd med 42 briljanter och 15 rosenstenar. Pris 130,000 livres, i runt tal en kvarts miljon kronor i dagens [1972] mynt. Snusdosor blev den vanliga presenten, när kungar ville visa sin erkänsla. Fredrik den store hedrade sina officerare med snusdosor. Kejsarinnan Maria Theresia av Österrike, som själv snusade, brukade i stor omfattning snusdosor som gåvor. Vid engelske kungen Georg IV:s kröning fick de utländska diplomaterna guldsnusdosor för sammanlagt 8.000 pund. Från svenskt 1700-tal finns bevarade kung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas elfenbenssnusdosor, svarvade av kungen själv. Snusning var hovets och överklassens givna njutningsmedel; vi hade över huvud franska vanor. Dessa var i fråga om snuset något av en skön konst. En hel ritual av sirlighet och grace. (Engels- männen talade rått om The Exercise of the Snuffbox) Kavaljeren bjöd sin tabatičre med en gest, som visade hans ringar, hans spetsmanschetter och hans däri instuckna broderade näsduk. Dosan, hållen på det rätta sättet, frestade den som blev bjuden att ta en pris. I dag tänker inte mången på att ordet är franskt -- priser = snusa. Den bjudne, om en dam, exponerade vid armrörelsen sina juveler och sin arms, sin handleds smidiga skönhet. Ett ögonblicks pausering före prisens tagande, med konversation ägnad det erbjudna snusets förträfflighet och en kommentar om dosan. Efter att även givaren tagit en pris följde dosans stängning, locket slogs till med något av militär precision. Interfolierad med diskreta nysningar i de små eleganta näsdukarna kunde konversationen därefter fortsätta i normala pikanta former. Aristokratiens vanor blev i Sverige liksom en gång i Frankrike allt folkets. Och till skillnad från pipan, varmed vi på 1600-talet började vårt tobaksbruk, visste snuset icke av någon könsdiskriminering. Bland kända kvinnliga snusare var Anna Maria Lenngren. I sin ungdom gillade hon dock inte snus. Den första kyssen av sedermera kommerserådet Lenngren grumlades av snus på ynglingens överläpp. Han förmåddes att för framtiden avstå från detta njutningsmedel och kastade till yttermera visso sin snusdosa i Fyrisån. Några decennier därefter, då paret Lenngren bevistade en konsert i Riddarhuset, tappade Anna Maria sin -- snusdosa. Med en mörk blick tog kommerserådet upp och räckte henne den. Deras äktenskap blev sedan, sägs det, icke vad det varit. Snusets dominans vek småningom för andra tobaksnjutningens former. En del hängivna snusares berömmelse gav dock länge sitt stöd åt dosans vänner bland finare kretsar. Carl XV snusade till sin död. Kung Frederik IX bär alltid på sig sin enkla silver- snusdosa med inlagt blå emalj och C i spegelmonogram, ett arv från far. Som snusare har han haft sällskap med kungl. skåde- spelaren Poul Reumert, Danmarks mest lysande teaternamn. I Sverige höll sig länge vid liv en stam förnäma gamla riddare av dosan och silversnusskeden, medan vår livligt snusande allmoge från mitten av 1800-talet alltmer övergav prisen till förmån för pajen. Ännu vid vårt sekels början hade snusarna-pristagarna en massa sorter att välja emellan, vartill kom möjligheten att få en blandning till personligt behag. Man kunde ha recept på sin blandning förvarat i tobaksbutiken. Det var naturligtvis en stor förväntans njutning att se den önskade produkten blandas till med en hornsked på ett alltmer tunnslitet skinn på disken. En del blandningar rönte en sådan allmän uppskattning och efter- frågan i butiken, att denna fann anledning tillhandahålla dem som färdigblandad vara. Synnerligen populär i Göteborg och länge bestående var Söderhjelms blandning med Prippbryggeriets Philip Söderhjelm som upphovsman. Till fint snus hörde även i sen tid fina dosor. Sparbanks- direktören Hjalmar Estberg i Göteborg hade en dosa av guld från Falu gruva. Förfäders silversnusdosor, ofta med mynt på locket, finns bevarade i många hem. I det sammanhanget vill jag inte underlåta berätta om den högst märkliga trohet mot sin ägare, som visades av en vacker silver- snusdosa tillhörig gamle huvudkassören i Göteborgs Handelsbank Carl Appelberg. Han hade tappat den i en park. En ärlig upp- hittare bragte den åter -- namnet stod ingraverat. Så begav det sig att han gav bort dosan som ersättning för gjorda tjänster. Han ångrade sig bittert och återlöste den. Märklig på gränsen till under var emellertid tredje resan. Dosan hade fallit ur fickan vid ett toalettbesök och försvunnit i avloppssystemet. För evigt skulle man tro. Men nej! Åratal efter kom en man, som deltagit i muddring i hamnen långt ute vid Arendal. Mudderverket hade gjort ett silverfynd: Carl Appelbergs snusdosa. Efter det bar han aldrig den trogna snusdosan på sig. Klenoden pryder nu salongsbordet i hans dotters hem. Snusandets oförarglighet jämfört med rökning fastslogs i London av författaroraklet doktor Samuel Johnson: "To be sure, it is a chocking thing, blowing smoak out of our mouths into other peoples mouths, eyes and noses, and having the same thing done to us." Det var en 1700-talets gravskrift över rökningen, om vilken Samuel Johnson konstaterade: "Smoaking has gone out". Det hade den nu inte. Dess nya vapen i framryckningen var efter Napoleonkrigen cigarren, vars första erövring blev snusbastionen Frankrike, och efter Krimkriget cigarretten. (Pipan hade bragts till Sverige av från 30-åriga kriget hemvändande soldater; de stora krigen var de sammankomster förr i tiden, då man lärde sig lite av varje. Turistresandet i övrigt var föga utvecklat) I motsats till snuset blev cigarren förbehållen herrarna och beträffande cigarretten hade kvinnan en lång kamp att genomgå, innan ett gott stycke in på detta sekel full jämlikhet med männen uppnåddes. När min svärfar Tage Stiberg 1907 skulle upprätta filialer åt den av hans fader grundade tobaksfirman Axel Stiberg & Co lät han sin förste disponenet Harald Jerndal notera trafikintensiteten på tänkbara ställen. Jerndal stod med klockan i näven och räknade antalet promenerande herrar. Det fanns ingen anledning att i detta sammanhang ägna damerna någon som helst uppmärksamhet. Om icke i större omfattning dock klart iakttagbart har i sen tid det anrika luktsnuset fått en renässans. Svenska Tobaks AB har funnit anledning 1967 att återuppta tillverkningen av luktsnus; Butlers Snuff. Fabriken på Hultmans Holme -- landets enda snusfabrik -- producerar dock inte mer än 15 kg i månaden av den mentoldoftande varan. Jämför 2,5 ton matsnus per år! Efter en lång tids tillbakagång har siffran i år stigit. Det ökande antalet arbetsplatser, där rökning för brandriskens skull förbjudes har säkert medverkat härtill. Även om vi med hänsyn till folkmängden har världsrekord i läppasnus har Hultmans Holme ingalunda världens största fabrik för denna vara. Den ligger i Chicago, tryggt grundad på de skandinaviska immigranternas snusvanor. Det gamla språket försvinner liksom minnet av det gamla landet. Mullbänken är det kulturarv, som blir kvar. Naturligtvis görs det vid andra fabriker i Amerika även luktsnus i stora kvantiteter, men luktsnuslandet par préference är det traditionsbundna England. Framför allt därifrån kommer snus- importen i Sverige. Snusandet är närmast ett muntrande mellanspel till cigarrett- rökningen bland the happy few, damer såväl som herrar. Men av rokokons graciösa turer kommer nog föga åter. --Jo, ett moment har levt kvar: sedan snusdosan, som framtagits med höger hand, överförts till vänster hand, ett par lätta slag med högra fingertopparna på locket för att befria dess undersida från snus. Den klassiska metoden för snusets införande i näsan är faktiskt inte direkttransport utan en mellanlandning av prisen på vänstra handens baksida i tumrotens fördjupning. Denna s k tabatičre anatomique framträder, då tummen kröks. Sedan dosan stängts med höger hand och stoppats ner, föres handen med prisen i sidled tätt upp under näsan utan att röra densamma. Snusa först med höger, sedan med vänster näsborre, så att inget snus blir kvar, och erfar sanningen i den gamla snusdoseversen: "Mången vis tar en pris -- den muntrar sinnet, ökar minnet -- -- --". Madame de Pompadours uppfattning om snusets minnesstimulerande effekt har icke glömts. Prästerskapet har hört till snuset hängivna dyrkare. Det gick ju inte an att bolma i templen. Bland snusande påvar nyttjade Leo XIII t o m Ljunglöfs Ettan, som introducerats av påvlige kammarherren Claes Lagergren. Bland svenska storsnusande prelater märks Viktor Rundgren, död som biskop i Visby 1936, på sin tid kyrkoherde i Oskar Fredriks församling. Han hade sin röda snusfana hängande lätt åtkomlig på predikstolen. Rundgren led av huvudvärk. Likt Katarina av Medici kan han ha sökt lindring i snuset. Det synes framgå av en dröm en natt i Visby. "Jag drömde", berättade han, enligt Theodor Freeman, "att jag var sjuk och skulle opereras på sjukhuset. De hade tagit av mig huvudet och höll på att arbeta med det. Men så tyckte jag, att jag måste ha tillbaka mitt huvud. De undrade, om de inte kunde få ha det lite till. Men jag svarade: Nej nu vill jag ha det, för jag måste ha en pris snus". Snusa eller icke snusa var föremål för ett tankeutbyte en dag på pastorsexpeditionen i Annedals församling, där kyrkoherde Albin Holm välkomnat en frikyrkopräst med att bjuda på en pris snus. Han fick ett oväntat nej tack med orden "Herren har frälst mig från snuset." -- "Jaså", sa Albin Holm. "Det är märkvärdigt, för det har han inte gjort med mig. Men han frälsar ju så olika." Det klerikala snusandet hade anor ända från tobakens hemland, där medicinmännen-prästerna i dyrkan av Den store anden snusade till nära nog medvetslöshet. Inte så underligt då, att snus- ceremonielet alltjämt slutar med ett religiöst moment. Den diskret i näsduken utförda med icke desto mindre befriande nysningen beledsagas av medagerandes eller blott kringståendes goda önskan Gud hjälp! ----------------------- Länkar The Chap Magazine http://www.artfink.demon.co.uk/chap "Revolutionary etiquette for the modern gentleman". The Chap är visdom. The Chap är humor. The Chap är gentlemannens bästa vän. The Chap borde vara obligatorisk läsning i skolor och på regementen. Dry Drunk http://www.nypl.org/research/chss/spe/art/print/exhibits/drydrunk/intro.htm Tobaksbruk i Europa under 1600- och 1700-talen. Många reproduk- tioner av bilder från tiden. Gin and Vodka Association http://www.ginvodka.org The Gin and Vodka Association är en samarbetsorganisation för producenter och importörer av gin och vodka verksamma i Stor- britannien. Webbplatsen innehåller förutom information om medlemsföretagen recept på gamla och nya gin- och vodkadrinkar och mat med gin och/eller vodka i. Prova gin och tonic-sorbet eller ginmarinerade räkor med martiniaioli. Annorlunda och gott. Grönköpings veckoblad http://www.gronkoping.nu Det anrika veckobladet finns naturligtvis på Nätet. Deras webbplats innehåller ett flertal artiklar och ett interaktivt dataspel. The Internet Moustache Database http://moustache-database.freeservers.com Mustascher i politiken. Mustascher på film. Mustascher i verkligheten. En skönhetsupplevelse för varje mustaschälskare. The Internet Yodel Course http://www.yodelcourse.com Lär dig joddla på tio lektioner. Komplett med ljudfiler och förklarande texter. Das Lederhosen Museum http://www.lederhosenmuseum.de Lederhosen på längden och tvären. Ett snyggt plagg som passar bra till mustasch. Librarians in Pornography http://www.riverofdata.com/librariana/porn/ Hur bibliotekarier skildrats i amerikansk pornografisk littera- tur mellan 1978 och 1988. Make mine a 007 http://home.earthlink.net/~atomic_rom/007/ Förteckning över vad James Bond dricker i de olika filmerna och böckerna, komplett med recept. Det är långt ifrån bara vodka martinis. Tiki News http://www.tikinews.com/ Det mesta man kan vilja veta om amerikansk kitschsöderhavs- kultur. Stormönstrade skjortor, paraplydrinkar, släpig steel guitar-musik och grovhuggna gudabilder. Drömmen om paradiset blir sann! ----------------------- Monokeln är ett elektroniskt nyhetsbrev för den moderne gentle- mannen med smak för det goda i livet. Monokeln skickas endast till dess prenumeranter. Om du vill kommentera innehållet, påbörja eller avsluta en prenumeration eller komma i kontakt med redaktionen av annan anledning, vänligen gör detta via e-post till monokeln@hotmail.com. För mer information besök vår webbplats på http://www.angelfire.com/alt/monokeln ----------------------- "A cigarette is the perfect type of a perfect pleasure. It is exquisite, and it leaves one unsatisfied. What more can one want?" Oscar Wilde (ur The Picture of Dorian Gray) -----------------------