Vintern är en eländig tid. Snö och förkylningar? Usch, inget för oss. Inte ens glögg kan få oss på gott humör när det är kallt och gatubilden domineras av snöglopp och Canada Goose-jackor. Monokeln har därför för vana att, likt björnar och mumintroll, gå i ide när hösten går mot sitt slut. Vår kammartjänare förser oss då dagligen med väl avvägda doser laudanum och med hjälp därav kan vi tillbringa hela vintern i drömmarnas land. Vi brukar somna in strax efter Gustaf Adolfsdagen och vakna lagom till vårdagjämningen, pigga och raska. Solen skiner, växterna börjar visa livstecken och tankarna rör sig kring vårens och sommarens fröjder -- linnekostymer, parasoller, absint i bersån och spännande skäggtennismatcher på stadens uteserveringar. Ack, må sommaren komma snart! I väntan därpå hoppas vi att denna Monokel, den elfte i ordning- en, skall kunna göra er tillvaro mer uthärdlig. Mycket nöje Monokelredaktionen genom Artur Wirigs ----------------------- Innehåll 1.......Olika former för herrkläder 2.......Det moderna klädedräktsförfärdigandet av Sam Arsenius 3.......Näsdukssnobberiet av Georg H. Theslöf 4.......Skodonens slitning av A. Carlström 5.......Långa naglar och hög rang ur Ny Illustrerad Tidning 6.......Restaurangsvenskens dam av Marius Wingård 7.......Länkar ----------------------- Olika former för herrkläder ur "Gentlemannen -- lagbok i god ton" efter utländsk förebild (Fröhlen & co, Stockholm, 1911) Den manliga dräkten har fyra olika grundformer: kavaj, redingot, smoking och frack samt den omtyckta mellanformen jakett. Af dessa grundformer är kavajen utan tvifvel den äldsta, emedan den är den bekvämaste. Såsom vi kunna lära af traditioner i både ord och bild; såsom vi kunna öfvertyga oss om genom egen åskådning hos ännu existerande vilda folkstammar, bestod den ursprungliga dräkten af ett enda stycke. Den frysande urmänniskan drog huden af ett dödadt djur, gjorde hål i den för armar och ben, trädde den på sig och band ihop alltsammans med bast af träd. Det var varmt, men inte bekvämt. Det hindrade betydligt kroppens fria rörelser, och när urmänniskan blef kulturmänniska, fann hennes under tiden mera utvecklade intelligens på att skilja öfver- kroppens beklädnad från underkroppens, och så hade man den första, ännu betydligt primitiva kavajkostymen. Då vi gudskelof inte skrifva något historiskt arbete, kunna vi bespara oss detaljerade, för öfrigt ganska tacksamma öfver- blickar öfver forntidens och renässansens, rokoko- och empire- tidens klädedräkt, så att vi i ett tag komma till urmännisko- dräktens sena afkomma, kavajkostymen. Detta emedan denna ger det vidaste spelrum för dens individualitet, som bär den, och emedan de flesta, som bära den, inte ha någon individualitet i kläd- frågor. Kavajkostymens byxor, väst och rock äro oftast af samma färg och tyg; byxor och rock måste vara det, västen kan ju också vara kulört, men därvidlag måste man råda till försiktighet. Ben- kläderna äro sydda tämligen rymliga -- dock icke alltför vida -- emedan de trånga benkläderna inte äro lämpliga vid ansträng- ningar. Den en- och tvåradiga kavajen knäppes med tre knappar och har tämligen breda slag, så att man ser något, men inte för mycket af västen. Kavajens längd beror af dens figur, som skall begagna den, men får aldrig räcka öfver 4/5 av öfverbenet. Västen är för närvarande enradig och utan uppslag, men särskildt vid den kulörta kavajen utan någon hvit underkant, som fastmera, om den öfver hufvud skall finnas, måste reserveras åt den svarta habiten, där den tjänar till ett behagligt afbrott och tar bort det högtidliga. Det må öfverlämnas åt hvars och ens personliga smak, om man skall ha kavajen rätt vid efter amerikanskt snitt eller mera eller mindre åtsvängd i lifvet. Det amerikanska snittet klär i alla fall blott stora figurer, liksom fallet också är med vida skört. Färgen på kavajen får bero af rockens bestämmelse för arbete eller promenad. Den eleganta promenadkavajen är i alla fall bäst svart, arbetskavajen spräcklig eller med lätt randadt mönster. Man kan inte vara nog omsorgsfull vid valet af färg på tyget till kavajen; man måste noga rätta sig efter sin figur (för Guds skull inte brunt på tjocka personer), efter färgen på hår och ögon (till blondt och blått, kanske grått, till svart brunt) samt efter ansiktshyn. Grönt kunna blott mycket få bära, de som se riktigt friska ut (de friska jägarnas rockar äro gröna). Den, som inte förfar noga vid val af färg, förstör hela effekten. Om sommaren halmhatt eller mjuk filthatt, om vintern öfverrocken och "melonen" (den lågkullade, styfva hatten). Olackerade snörkänger, om sommaren också låga snörskodon med icke för stora knytrosetter. Den svarta kavajen är en broder till den kulörta och hör helt och hållet till sällskapslifvet. Redingoten har uppstått ur den känslan, att kavajkostymen är för ogenerad för festliga tillfällen. Tvåradig, med ett par knappar och tydligt framhållande veka lifvet, är den mestadels svart -- med undantag för den endast på kapplöpningsbanan verkligt förnäma grå redingoten -- och kanske det elegantaste af männens klädespersedlar. Just därför skall den bäras blott vid säll- synta, festliga tillfällen och framför allt inte på gatan eller utan öfverplagg. Redingoten, som inte framhäfver veka lifvet -- som man ofta får se den i filologernas och teologernas smakfulla människoklasser -- är alls inte en redingot, utan en könlös ohygglighet. Till denna redingoten höra under alla förhållanden: cylinderhatt, lackerade knäppkänger, ljusa glacéhandskar. Det egentligen mest smakfulla klädesplagget är jaketten med de starkt afrundade skörten; engelsmannen kallar den "cut-away". Den är mindre ogenerad än kavajen, mindre seriös än redingoten. Starkt åtsittande i lifvet och bakåt med piffigt afskurna skört (hvaraf det engelska namnet), är den för smärta herrar den mest stiliga rocken. Blott svart, är den verkligt förnäm och tillåter mycket väl den ljusa, rätt högt upp tillslutande västen. Låg, styf hatt eller cylinder, grå handskar, svart halfsnörkänger eller höga känger. Till svart kavaj, redingot och jakett: grå byxor. Det elegantaste plagget är fracken, som alltid bäres öppen, med svart eller hvit väst. Obligatorisk för alla officiella och större festligheter, baler m.m. Den fordrar, liksom smokingen, svarta benkläder. Västen djupt utskuren, har tre ā fyra blott hvita eller pärlemorfärgade knappar (icke af guld, icke briljanter). Lackerade skor, hvita handskar och cylinderhatt. Smokingen, en elegantare form av kavaj, för mindre officiella tillfällen än fracken. Svart eller kulört, men icke hvit, djupt utskuren väst, men blott svart halsduksrosett, lackerade skor eller lackerade knäppkängor. Låg, hård, rundkullig eller mjuk svart hatt, svagt grå handskar. Vi finna det alltså vara i hufvudsak ett grunddrag för den modärna herrklädseln, att dräkterna afpassas efter individuella behof och i tyg såväl som form finna sin högsta fulländning jämte sin högsta ändamålsenlighet. Aldrig skulle kavajkostymen ha nått ett så allmänt och obestridt herravälde inom våra dagars herrmod, om den inte på så idealiskt sätt gjorde det möjligt för en hvar att känna sig tillfreds efter sin fason. Det är verklig- en förvånande, huru bekväm och ogenerad den modärna herrdräkten i själva verket är. Det är just ett tecken på, hur synnerligen sanitär den är och hur stora företräden den har framför före- gående tiders moder, som fastställde en enda bestämd form som elegant; densamma klämde sedan in kroppen och pålade den större och mindre tvång. Detta tvång känner det modärna modet icke mera till, och den, som i vår tid känner sig på något vis inklämd i ett klädesplagg, förråder därigenom, att han inte har förstått klädedräktens djupare mening, utan har fått på sig första bästa, något för honom fullkomligt främmande. I allt -- från den vida öfverrocken till den amerikanska kängan -- söka vi förverkliga vår önskan om den mest absoluta ändamålsenlighet som den sanna skönhetens enda riktiga princip. Vi få inte glömma, att äfven den grekiska kulturen uppkommit ur denna världsåskådning. Och den, som klagar öfver det nuvarande herrmodets fulhet, glömmer fullständigt, att här utvecklar sig något nytt: klädedräkten för en helt ny människogeneration, som ledes af alldeles andra principer och önskningar än sina förfäder och som mödosamt, men ärligt kämpar för och sträfvar efter sin kulturella yttersida. Hur ärlig denna kamp i själfva verket är, visar sig redan däri, att de mest olikartade försök att återupplifva döda genera- tioners klädesplagg icke finna någon fruktbar jordmån hos oss, utan efter kortvarig blomstring inom dandykretsar åter för- svinna. ----------------------- Det moderna klädedräktsförfärdigandet av Sam Arsenius ur boken "Mannens klädedräkt", Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1902. Under nuvarande dekadens och symaskinsperiod i Sverige har klädedräktsförfärdigandet inte alls att göra med konsten, det är ett handtverk som står på gränsen till tysk fabriksproduktion "en gros", men det är icke skräddarne själfva som bära skuld till detta, utan i stället de, som använda deras kläder, kunderna som hållit till godo med deras pinoplagg, som icke tvingat dem att utveckla sig, samhället som glömt dem, som icke tagit hand om deras uppfostran, som icke uppmuntrat och belönat deras skicklighet. En renässansperiod måste välla fram och det med väldiga vågor, som kastade in en annan åskådning, som höjde dräktförfärdigandet från handtverk till ett yrke, som tangerade konsten, [...] men först och främst måste dräktförfärdigarne få en inblick i konsthistorien, i lagarne för det sköna och sedermera måste de mera lita till handens arbete än till maskinens. ----------------------- Näsdukssnobberiet av Georg H. Theslöf Hämtad från boken "Bror Bläckströms blandning" (Söderström & c:o förlagsaktiebolag, Helsingfors, 1942) Bak en disk stod i går en väl klädd ung man och slog in ett paket för vår räkning. Ur hans bröstficka stack en brokig silkesnäsduk snobbigt fram sina fyra snibbar. Mitt i den för oss särdeles viktiga förrättningen måste gossen stackare nysa, en i dessa snuviga tider mycket vanlig företeelse. Han avbröt alltså sitt jobb för att som en väluppfostrad man skyndsamt ty till en näsduk -- ett såväl ur konvenansens som ur hygienens synpunkt synnerligen lovvärt företag. Men vad hände! Han förbigick kallt den nära näsan till hands liggande näsduken, stack handen i byxfickan och framdrog ur denna en vanlig näsduk av bomull, med vilken han sedermera framgångsrikt mötte snuv- cyklonen. Denna lilla händelse erinrade oss om att vi för några år sedan sökte övertala den maskulina mänskligheten att avskaffa hela den s.k. näsduksfickan såsom överflödig och framför allt de orna- mentala silkesnäsdukarna, vilka vi präglade som löjliga i funktionalismens tidevarv. Vi framhöllo att det i kristider kan vara nödvändigt att vända en rock; detta går oförmärkt om man inte har en näsduksficka som vid vändningen flyttar över från vänster till höger sida och skriker ut att kostymen är vänd. Vi uttalade också tvivelsmål huruvida näsdukens samhälleliga uppgifter verkligen voro av den höga kvalitet att näsduken vore berättigad till en paradplats på det manliga bröstet. Borde den inte snarast gömmas någonstans? Men ingen är profet i sitt eget land. Våra djuptänkta ord föllo på Finlands hälleberg -- mannen bakom disken prålar alltfort med en silkestrasa i en ficka på bröstet, ehuru han snyter sig med en ur byxfickan framdragen veritabel näsduk. Vi bära denna motgång i hemlandet med lugn, ty vi finna att de av oss utkastade samhällsförskönande tankarna spritt sig över världen och där bli mötta med aktning och sympati. Självaste Times har upplåtit sina spalter för en diskussion i frågan och avslutat den med en ledare i lättare stil. Då vi drista oss tro att denna näsduksfråga är av mondial betydelse och måste intressera den maskulina allmänheten i alla världens länder, skola vi i korthet återgiva londonopinionen. Först spörjer en herre vadan folk skall som ornament bruka en dressartikel som är avsedd för ett så lågt och uselt ändamål som näsans putsande. Detta förklarar herr Cecil Chapman med att kung Georg IV (död 1830), "the First Gentleman in Europe", jämte hela hovet plägade snyta sig med tillhjälp av tummen och pekfingret, vilket var farligt för den närmaste omgivningen. Men när näsdukar kommo i bruk plägade deras innehavare breda ut dem i en bröstficka för att annonsera för vänner att inga faror förelågo för näsdusch. Härtill anmärkes från annat håll att hr Chapmans förklaringar äro fullkomligt oriktiga. Näsdukar förekommo redan på 1600- talet. Och källor anföras. I Les Lois de Gallanterie, 1644, föreskrevs att man i vissa fall skulle draga fram sin näsduk och spela med den, mera för att förevisa dess storlek och skönhet än för snytning av näsan. I "Rules of Civility", 1685, säges att man inte bör erbjuda sin näsduk till bruk av andra, huru ren den än månde vara, annan än om sådant uttryckligen krävdes. I "Elements de Politesse", 1766, föreskrevs att man inte vid snytning skall spela trumpet. Däremot bör vid snytning näsduk användas. Härtill kan fogas att den historiskt kunnige Ingberg på Svenska teatern alltid vid framställning av franska högheter från det 18:de seklet putsar bort snuset från sina sidenfrackar med rödblommiga snabeldukar. Alltså, näsduken är betydligt äldre än vad hr Chapman tror. Men trots vår vördnad för näsdukens ärorika traditioner och dess nyttiga uppgifter, måste vi på ovan anförda grunder protestera mot dess placering på frontplats hos gentlemän samt mot dess utnyttjande i ornamentala syften. Behöva våra unga män andra ornament än klara ögon och frisk hy, så hänvisa vi till de billiga gardinstångsringar, som den moderna metallindustrin frambringar. En sådan ring i näsan är betydligt mera klädsam än en brokig silkesnäsduk i bröstfickan. ----------------------- Skodonens slitning av A. Carlström Ur "Oraklet" (Fröléen & comp, Stockholm, 1898), artikel 2395. Om klackar och sulor slitits jämnt, är den, som begagnat skodonen, en beslutsam och pålitlig människa med redigt hufvud. Äro sulorna snedgångna utåt, så är ägaren eller ägarinnan af ett äfventyrligt eller ombytligt och nyckfullt lynne. Äro de snedgångna inåt, tyder detta på villrådighet och karaktärs- svaghet hos mannen, saktmodighet och beskedlighet hos kvinnan. ----------------------- Långa naglar och hög rang ur Ny Illustrerad Tidning, 31 1890 Resande, som färdas genom Österlandets fjärran belägna riken, lägga snart märke till, att naglarnas form ständigt och noggrant angifver vederbörandes rang och stånd, och de europeiska främ- lingarne känna sig mycket öfverraskade öfver, att det kan finnas människor, hvilka, för att alltid kunna bära vittnesbörd om sin börd och sin rang, vilja underkasta sig allt det obehag en dylik "utmärkelse" medför. Alla hafva vi hört omtalas det märkvärdiga sätt, hvarpå kines- iskorna ända från barnaåren förkrympa sina fötter, hvilka de vid vuxen ålder föga eller intet kunna använda, emedan deras "fötter" knappt äro mer än svaga antydningar till hvad de skulle vara. I Kina låta både kvinnor och män af de högre klasserna sina naglar växa, till dess de uppnått en i våra ögon oerhörd längd. Kinesiska damers och sprättars naglar stå därför ofta ut en hel tum från fingerspetsarna, och dessa obehagliga bihang klippas och vårdas med den största omsorg och betraktas med stolthet och tillfredsställelse af sina lyckliga ägare. Men detta kinesiska nagel-mod är ett intet mot det som råder i Siam, Annam och Kokinkina. I Annam t.ex. låta förnäma personer sina naglar växa ut till den grad, att händerna bliva fullkomligt obrukbara till hvarje praktiskt göromål. Naglarna på långfingret, ringfingret och lillfingret äro ofta fyra till fem tum långa. De är raka, med en lätt böjning inåt, och se ut som ofantliga klor, hvilka bestämdt skulle utgöra lämpliga verktyg för en skogsmänniska till att gräfva i jorden efter rötter, men som hvarken kunna anses vara till nytta eller prydnad för en vanlig dödlig. Tummens nagel får ej blifva så lång som de andra fingrarnas. Nageln på pekfingret växer rakt ut, äfven den med tendens till en svag böjning inåt, men antager så småningom formen af en lång spiral och hindrar därigenom absolut användandet af tummen till hvarje slags grepp eller utförandet af någon af alla dessa små handlingar, hvilka tillsammans så mycket bidraga till vår trefnad. Understundom tillåtas naglarna blifva omåttligt långa, såsom tecken på att vederbörande för ett strängt religiöst lif och en gång för alla afsagt sig allt arbete och all världslighet. Handen på en kinesisk asket, hvilken för ett sådant indolent och dådlöst lif, erbjuder en högst märklig syn. Liksom hos in- födingen i Annam är nageln på pekfingret ej längre än att fingret kan användas till arbete. De öfriga fingrarna åter vanprydas af omåttligt långa, hornartade utväxter, hvilka knappast kunna kallas naglar, och som nå den enorma längden af sexton till aderton tum. Dessa fula utväxter äro icke, såsom förhållandet är med annamiternes naglar, formade raka eller såsom klor, utan hafva en sällsam, oregelbunden spiralböjning, och naglarna på de två längsta fingrarna äro flätade på ett underligt, fult sätt. Nageln på lillfingret är först utväxt ett stycke rakt ut, med en liten böjning uppåt och därpå böjer den sig plötsligt nedåt och sträcker sig i en regelbunden krökning öfver naglarna på de båda på sidorna därom belägna fingrarna. Tummen är försedd med en nästan flat nagel, som är spiralformad ända från den punkt, där den förenas med själfva tummen. Denna märkliga utveckling af naglarna frambringas antagligen genom hypertrofi af den hornaktiga cellväfnaden, hvilken otvifvelaktigt framkallas genom ett eller annat särskildt medel eller genom en mekanisk irritering, afsedd att åstadkomma en rikare afsöndring af hornämnet. Att det i något land kan betraktas såsom en dygd att göra sina händer fullkomligt oanvändbara för allt slags arbete, kan emellertid endast förvåna dem, hvilka icke förut gjort bekant- skap med slika förvända plägseder. På halfön på bortre sidan om floden Ganges äro t.ex. långa naglar ett så nödvändigt tecken på förnämhet, att siamesiska skådespelare, när de spela "bättre" damer och herrar, gärna uppträda med långa hornformade prydnader af silver, fästa vid fingerspetsarna, icke för att på sådant sätt framställa själfva de aristokratiska naglarna, utan de långa silfverfodral, med hvilka landets finare damer och elegantare herrar antingen skydda sina långa naglar eller att dölja saknaden af tillräckligt långa sådana. Som sagdt: det är i Siam och dess grannstater, som långa naglar allra högst värderas, men detta faktum hindrar icke att sådana äro comme il faut äfven på många andra ställen här i världen. Förnäma engelska och franska dagdrifvare äro ofta stolta öfver sina långa och väl ansade naglar, medan det i Orienten är mod att låta en eller flera naglar få en abnorm längd. Sålunda har man här i Europa ofta sett att ambassadörer och andra högre gäster från Asien burit en omåttligt lång nagel på lillfingret. Och huru obehaglig en sådan syn än ter sig för oss européer, böra vi dock ej glömma, att den för anatomer och fysiologer icke saknar sitt stora intresse. Af dylika starkt utvecklade naglar framgår nämligen vissa nagelformer, hvilka här fordom ansågos såsom abnorma och sällsamma, i verkligheten visa naglarnas normala växt, sådan den är, då de obehindradt få utveckla sig. Det kan emellertid naturligtvis icke gärna vara naturens mening, att naglarna på våra händer och fötter skola nå en sådan längd, och det är endast genom att göra sig helt och hållet beroende af andras tjänster, som aristokraterne i Österlandets "civil- iserade" länder kunna visa en mycket löjlig öfverlägsenhet öfver sina medmänniskor. ----------------------- Restaurangsvenskens dam av Marius Wingård Ur kapitlet "Restaurangsvensken" i boken "Lasternas bok -- våra kulturfel" av Gustaf Lundgren (red) (Natur och kultur, Stockholm, 1946) Den svenska restaurangkvinnan förekommer i två varianter: matmodern och restaurangsmycket. Matmodern är kritiskt inställd. Det är hon, som tvärt emot vad som plägar anses vara god ton, rycker till sig matsedeln och lägger sig i beställningen. Hon är långt mera sakförståndig än sin manliga omgivning och vet på pricken hur kotletten bör vara beskaffad. Hon underrättar sig om ställets möjligheter och frågar, om steksåsen innehåller buljong. Hon vill veta, om potatisen stekes i margarin eller olja. Hon tycker, att priset verkar avskräckande och föreslår någonting annat. Sedan man väl fått henne ense om beställningen och fått den på bordet, övergår hon till kritik av maten. Hon kan laga lika bra mat. Hon vet, att det fattas en nypa salt och undrar hur någon egentligen kan sätta värde på så seg höna som serverats. Vinet undandrar sig i allmänhet hennes bedömande. Men de starkare dryckerna skjuter hon behändigt över till kavaljeren, försåvitt hon inte är alldeles främmande för att hon blivit medtagen till utdrygande av ransonen. Efter anrättningarna riktar den matmodersbetonade restaurang- svenskan sin kritik mot medgästerna. I motsats till restaurang- svensken känner hon ingen enda i lokalen och låtsas inte ens göra det. Däremot upptäcker hon mycket snart en förskräcklig hatt eller någon mycket konstig person och berättar allt vad hon känner härom samt något till. Den rödbrusige herrn vid pelaren har hon upptäckt mycket snart och gör en liten historia om honom. Servitrisens manschetter ge upphov till utläggningar och hon säger sig ämna lägga på minnet, att det ligger en pappers- servett under senapsburken. Taklampan ådrager sig hennes ogillande. Salladsremouladen kan hon göra bättre själv. Hon tycker det är tråkigt, att tavlan på väggen skall hänga en smula på sned. Men påhittet att garnera osten med endiveblad har hennes högsta gillande och hon vill göra det själv någon gång. I ett sällskap är det som regel den matmoderliga restaurang- svenskan, som först av alla upptäcker, att det är tråkigt. Helt plötsligt gör hon denna upptäckt i ett ögonblick, då allting ser ut att arta sig som bäst med kaffe på bordet och utsikter till nypåfyllda glas. Det går sällan att förmå henne med mutor i form av löfte om annan likör. Hon har bestämt sig för att det är tråkigt och skall gå. Varför skall man egentligen sitta kvar längre? Det blir inte roligare för den skull! Man får inte mycket mera till och så börjar det antagligen på att bli sent. Det gives ingen appell längre. Enda anstånd, som kan utverkas är frist för att betala notan. Som den finkänsliga kvinna hon är, låtsas hon icke se, då notan göres upp, men utanför på gatan frågar hon hur mycket den gick löst på och talar om att för det priset hade hon kunnat åstadkomma minst tio liknande måltider. Restaurangsmycket är raka motsatsen. För henne är restaurangen en normal företeelse. Hon har tillägnat sig en del av begreppet om bordet såsom fast punkt i universum och dess innehavande såsom enskild egendom. Beställningen ägnar hon ringa eller ingen uppmärksamhet, ty det har ingått i hennes uppfostran att känna sig såsom gäst, vilken icke blandar sig i håvornas bestämmande. I väskan har hon spegeldosan med puder och stift i högsta alarmberedskap och tvekar inte att plocka fram attiraljen till offentligt begagnande. Men fastän hon tycks ha ögon mera för sin personlighet, försummar hon inte omgivningen, lägger märke till dess förtjänster och förtiger dem samt observerar dess fel och omtalar dem. Anrättningarna ha i allmänhet hennes gillande, de starka dryckerna inger henne ingen förskräckelse och de mildare begriper hon sig inte på men vill gärna instämma i en försäkran om att de är utsökta. Hon röker gärna och har i allmänhet förstånd att göra det med visst behag. Sålunda vet hon, att damer kunna tillåtas röka vid dukat bord. Men det hindrar inte att man kan få se henne rökande i järnvägskupé eller väntsal utan skymten av dukat bord. Besöket på den offentliga näringslokalen är för restaurang- smycket icke en ofrånkomlig nödvändighet (så som matmodern gärna vill se saken) utan ett nöje. Hon har kommit för att roa sig med mat och drycker, kanske med en smula dans och för att prata. Det går så lätt att prata till välfägnad. Sak samma vad man pratar om. Den nya blåsan får välbehövlig vädring och väcker välgörande beundran, icke hos restauransvenskarna men väl bland deras damer. Restaurangsmycket sitter gärna kvar utan jäkt. Det händer alltid så många lustiga saker kring eller vid borden. Man kan få se så mycket folk och göra sina jämförelser. Tids nog kommer vardagen tillbaka utan att ge några intryck av att man är lyxig. Här simmar man dock en liten stund i välbehagliga drömmar, där hovmästare och servitörer buga, kavaljerer ge beundrande ögonkast och den minsta vink blir prompt åtlydd. Det skulle mycket väl låta sig göra att klassificera restaurangsvenskan i ännu flera underavdelningar till begreppen matmoderstyp och restaurangsmycke. Särskilt den senare typen skulle kunna förtjäna en närmare granskning. Men det skulle bli alldeles för modernt och tradigt att lägga ut texten in på områden, där tidens underklass av sexualistiska skribenter redan talat tillräckligt fritt ur vad de kalla för hjärtat. Dråpliga dryckeslag Det finns en egendomlig konstellation av restaurangsvensk med tillhörande dam, som förefaller att av något slags misstag ha råkat i sällskap vid restaurangbordet. Han läser en tidning och hon tittar på luften. Man har anledning till förmodan, att detta par äger beteckningarna lyckligt och äkta. De ha knappast gått ut för att roa sig, ty i så fall torde de ha misslyckats ganska grundligt, så tråkigt som båda ser ut att ha. Nej, de ha nog gått ut för att fritaga henne från matlagningen och disken. Hon ska ha sin lediga dag. Och hon får då sannerligen känna, att hon är underkastad förmånen av en ledig dag. Han läser vidare i sin tidning med dyster trumpenhet. Hon tittar på luften. De få någonting att äta och någonting att dricka. Med hög fart intaga de sin förtäring, han för att återgå till tidningen, hon för att hinna med. Man kan få se en annan egendomlig konstellation: de båda herrarna, som förefalla att vara ett upp och ett i minne. Den som är ett upp känner sig som tingens norm. I storslagen fetlagdhet trampar han andligen ett i minne under breda fot- sulor. Det är restaurangsvensken, som inte tål att gå ut ensam. Han måste ha en skugga i sitt följe, någon att sitta ned och breda ut sig i sina förtjänster inför. Ett saktmodigt svarande eko, som inte tär för mycket på det våta håvorna och känner sig i anden hedrad av att få sitta intill den väldige. Denne hälsar på många bekantingar, han dricker duktigt och pratar stort. När de lyfta från bordet, får den väldige låna en slant till notan och den lille tassar fotledes hem, fylld av tacksamhet över en stund i stora andars närhet. ----------------------- Länkar Ā rebours http://groups.yahoo.com/group/a_rebours/ E-postlista om 1800-talsdekadens och dess mer sentida efter- följare. Diskussionerna är på högst skiftande nivå och har på sistone handlat mycket om Huysmans, Wilde, Waugh, Baudelaire, absint, Ziggy Stardust och huruvida hostmediciner är lämpliga som rusdrycker. Trafikintensiteten är låg, ett dussin med- delanden i veckan är normalt. Bakelitmuseum http://www.bakelitmuseum.de/ Det brinner inte. Det smälter inte. Vi talar om bakelit, ett av få vackra plastmaterial och det enda som bör släppas över tröskeln in i en gentlemans hem. Beercook http://www.beercook.com/ Matlagning med öl. Tips och recept på så vitt skilda saker som amerikanska varianter av porterstek och sjömansbiff till mer udda historier som portersabayone och ölglass med kanel. Home Typist http://www.colorpilot.com/home-typist.html Home Typist får din dator att låta som en mekanisk skrivmaskin. Slut ögonen och dröm att det är en Remington, Underwood eller Clark Nova du hamrar på i stället för en modern plastikhistoria. Programmet fungerar bra och tycks vara virusfritt. Det finns tyvärr bara till Microsoft Windows. Lord Whimsy on Sportswear http://www.lordwhimsy.com/essays/sportswear.html Lord Whimsy (ej att förväxla med romanfiguren lord Wimsey) är dandy, poet, bon vivant och dvärgsamlare. Han har kloka åsikter om mycket, bl a det obehagligt utbredda bruket av sportkläder. The Waistcoat Man http://www.thewaistcoatman.org.uk/ The Waistcoat Man är en privatperson som samlar på västar och tredelade kostymer och låter oss njuta av fotografiska av- bildningar av samlingen. Vett och etikett http://www.mru.se/indexvoe.htm "Vett och etikett" är en ganska heltäckande och samtidigt ganska trist webbplats. Den ansvarige, Mats Danielsson, har anammat samma tråktoleranta folklighet som utmärker de flesta som skriver om etikett i Sverige. Trots vissa tveksamheter och flera rena galenskaper är webbplatsen säkert användbar för vilsna gymnasister och andra barbarer som vill lära sig grundläggande folkvett; de flesta monokelläsare har redan kommit längre. Victorian Hairstyles of Men http://www.flinc.net/vell/articlehairmen.htm Illustrerad artikel om frisyrer och hårvård under den viktorianska eran. ----------------------- Monokeln är ett elektroniskt nyhetsbrev för den moderne gentle- mannen med smak för det goda i livet. Monokeln skickas endast till dess prenumeranter. Om du vill kommentera innehållet, påbörja eller avsluta en prenumeration eller komma i kontakt med redaktionen av annan anledning, vänligen gör detta via e-post till monokeln@hotmail.com. För mer information besök vår webbplats på http://www.angelfire.com/alt/monokeln ----------------------- "What! not religious? You should see, my pet, On every Christmas day how drunk I get! O, I'm a Christian -- not a pious monk Honours the Master with so dead a drunk." Ur artikeln "Christmas" i "The Devil's Dictionary" av Ambrose Bierce (1911) -----------------------