Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Kyl punschen, ta fram favorittofflorna och stoppa pipan -- höstens första Monokel är här! Som vanligt serverar vi uppfriskande, aktuell och beklagligt bortglömd information; denna gång bland annat om amerikansk nervositet, cigarrökning och köttkvarnens välsignelser. Trevlig läsning önskar redaktionen ----------------------- Innehåll 1.......Tolf gyllne reglor för cigarr-rökare av Gerhard och Albert Bonnier 2.......Skodon 3.......Köttkvarnens lov av Mary T. Nathorst 4.......Blanksvärta och våt snö av Sam Arsenius 5.......Snuspistolen 6.......Röjarskivor av Maud Adlerkreutz 7.......Nordamerikanernes nervositet och orsakerna därtill 8.......Länkar ----------------------- Tolf gyllne reglor för cigarr-rökare av Gerhard och Albert Bonnier efter engelsk förlaga (Adolf Bonniers förlag, Stockholm, 1841) Förord Flera år äro redan förflutne, sedan jag först började införa förbättringar i den ädla rök-konsten. Då jag första gången upptog detta föremål till skärskådande, var pluraliteten av våra unga Dandys -- ja! jag vågar påstå, att hundradenittionio -- i en belägenhet av den mest rysliga okunnighet rörande rätta sättet att en vrai fumeur njuta den i våra moderna tider så nödvändiga lyx-artikel -- Cigarren! O I ädla skuggor av en eller annan respektiv rödbrun tatouerad Indian, I som först formade den herrliga idéen, att av några hoprullade tobaksblad formera en cigarr -- I haven säkert icke anat, att det flera tusen år efter eder vackra upptäckt -- så gagneligt för Människoheten och Cigarrfabrikörerna -- ännu kunnat finnas personer, som ej visste att rätt stava Tobak i den behagliga och tjusande form, som nyare tidens genius givit den. "Sigar" var det fasansvärda stavsättet, som dessa personer då nyttjade för Cigarrn, men som nu -- tack vare Labatts, Fribergs och våra egna ansträngningar -- nu äro helt och hållet bort- lagda, och som, med undantag av en och annan antikvarisk skylt utanför någon snusbod på Söder, eller i någon gränd vid Vester- långgatan, visst icke mera skall påträffas i vår så högeligen civiliserade stad. I paranthesis må jag här bemärka, det jag -- besynnerligt nog -- likväl ej ännu förnummit, att någon obelisk eller annat durabelt minnesmärke blivit uppfört till vår ära; dock! en framtid skall ju städse med vördnad nämna våra namn, då våra ben redan längesedan multnat i jordens sköte. Beklagande mina medmänniskors svåra belägenhet, föresatt jag mig att avhjälpa det olyckliga okunnighetstillstånd vari de fram- släpade sig. Jag talade med den rökande avdelningen av mina vänner och bekanta -- vilka icke just äro så fåtaliga -- jag föreställde för dessa beklagansvärda, med några få, men magiska ord, huru de skulle njuta den välsignelse de nu vanvårdade. Jag uppmanade dem, att på det kraftligaste ibland sin omgivning utbreda dessa ljusets ord, som jag för dem förkunnat. Jag lade dem på det ivrigaste på hjärtat denna sak, så gagnelig för det allmänna... ...Och mina bemödanden blevo lönta med framgång, jag såg mina filantropiska önskningar krönta med lyckligt resultat, och jag skulle, utan att gjort något mer för denna sak, nedstigit i min grav, med det stolta medvetande att hava bevisat människo- släktet en pyramidalisk välgärning -- om ej Rökare-publiken och dess leverantörer hade framdragit mig ur den kurbits, där jag vilade i ro, på mina välförvärvade lagrar. Först försökte de, dessa frestare i paletot och bottes-fortes, att traktera mig med komplimanger, sedan med lysande presenter av de delikataste Cigarrer, och då allt detta ej ville hjälpa, uppvaktade de mig en corps såsom fader för Cigarrökarne, och bådo mig att framkomma ur min lyckliga och lugna indraganhet; jag, "så mycket älskad och aktad av alla", och se hur ungdomen ännu behandlade mitt älskade skötebarn -- Cigarren! Jag svarade "i några få, men hjärtliga ordalag", tackade för deras välvilja att uppsöka mig i min ensamhet, men gjorde dem uppmärksamme på det viktiga i detta lärare-kall, vartill de kallade mig. Och om aftonen, under en promenad över Norrbro, gick jag in i Cigarrbutiken vid Basaren, för att närmare betrakta den där- varande publikens "Leben und Treiben". Cigarrökandet av de äldre personer bland köparna -- varibland jag med stolthet igenkände några av mina fordna pupiller -- var sådant som det skulle vara; men det yngre rökarsläktet var på långt när icke på rätta vägen ännu. Jag tillstår, att detta faktum är bedrövligt för mig att bevittna, men mitt samvete säger mig, att jag ingen skuld har däri. Dessa små ung-herrar -- tyvärr tycktes större delen bland dem på sina överläppar odla fält för kommande mustascher, -- vilket lätt kom mig att gissa deras plats inom rangrullan, men huru mycket mera nedslående icke därjämte, att denna den talrikare del av vår stads befolk- ning, skulle vara så litet hemmastadd i sätt... att umgås med cigarrer -- dessa ung-herrar, säger jag, veta ej en gång skilja en god Cigarr från en dålig, och fastän de numera uteslutande skola röka de "långa och smala" och med en föraktlig min bortvisar de mindre långa och mera vanliga, som presenteras dem i Caféen, är jag säker på att ingen av dem har reda på: vilken- dera sorten överträffar den andra i godhet. Vidare gå de åt cigarren på ett "till högsta evidens deducerat", vårdslöst sätt; de krama, knipa, knäcka och tugga de stackars sötungarne, som likväl borde behandlas med lika mycken delikatess som en nyss utsprungen rosenknopp. Några av dem tända i galen ända, andra avbita ogudaktigt, och utan att betänka den förskräckliga synden de därigenom begå, knoppen. De flesta av dem röka tvåtredjedelar av den högra sidan på Cigarren innan en gnista eld har vidrört den vänstra. Detta allt övertygande mig att mitt göromål i världen ännu icke vore slutat; jag satte mig ned i min lännstol, -- ett av Snickare Dumraths tagelstoppade foster -- formerade en ny penna, -- och nerskrev detta litterära testamente: närvarande Gyllene Reglor, som, om ej människoheten väl så fordrat, aldrig skulle ha skådat dagens ljus. Här äro de nu, och det är i synnerhet Er, min unga rökarpublik! jag lägger dem om hjärtat, med begäran att Ni för en stund måtte bortlägga den Paul de Kockska romanen för att skänka mina "Gyllene Reglor" ett ögonkast, vilket jag är viss om skall vara till Eder gagn och fromma. FÖRFATTAREN 1:sta regeln Valet av cigarr Då du väljer en Cigarr, så giv akt på efterföljande före- skrifter: -- försök dess lukt först på din näsas känsliga nerver -- en låda med god Havanna är den mest behagliga blomsterkvast, trots dem som skriva sig från Hr Rosenblads trädgård; förkasta sådana som ha trasiga rockar, och akta dig framför allt, att köpa en cigarr som har förlorat näsan, HOC EST den lilla vridningen vid den smala änden. Undvik dem som kännas mjuka, de äro ej fullastade, det är ingen substans uti dem, de skola ej leva ut tolv starka drag. Akta dig för dem, som kännas ha hårda, stubbiga knölar inom det yttre skinnet -- ty där är stjälkar i dem, som, om du är ung i konsten, skall hindra dig i rökandet. Välj en nätt, frisk vara, som varken är så hård som en käpp, eller så mjuk som ett löv, utan lagom fast, tät och elastisk -- eftergivande något för en liten tryckning med tummen, men motstående i det inre, om du försöker att utplatta den. 2:dra regeln Storlek Små, välrullade Cigarrer ha en större portion blad, och röka behagligare, än många av deras stormagade bröder. Det är med dem fallet som med människorna, bland vilka merendels de små och oansenliga duga till mera, än de stora och "crachanerande". De äkta utländska Cigarrerna äro vanligen obetydligt tjocka; likväl äro de så väl rullade att de leva länge om de nätt hanteras. 3:dje regeln Sammansättningen Ju finare bladen äro till sin sammansättning, ju mjukare och deliciösare skall det kännas för gommen; den svarta, grova Cigarren, som käns liksom om den hade blivit uppgrävd i Hercul- aneum eller Pompeji, har vanligtvis en starkare lukt. Men du måste ej dömma om Cigarrens godhet helt och hållet av dess yttre. -- pärlor av litet värde förvaras ofta i gyllene skrin; de finaste spetsar dölja ibland en skjorta av det grovaste lärft, och vi ha ofta funnit usel tobak i de finaste blad. De respektabla fabrikörerna, som ha någon kredit att förlora, göra sig följaktligen ej skyldiga till sådant bedrägeri; men du vet det finns skurkar i all handel. Veteraner i konsten röka alltid, så vitt de ej äro fullkomligt säkra på sin man, en till prov, innan de köpa lådan, eller dissekera en för att undersöka om något anstötligt skulle vara förborgat i dess inre. Den påstådda förträffligheten av fläckiga Cigarrer, är blott charlataneri. 4:de regeln Beskaffenhet Låt aldrig övertala dig att köpa våta Cigarrer, de skola -- parole d'honneur! i de flesta fall visa sig skadliga att röka. Det omgivande lövet bör just så mycket vätas av din tunga, som jag i den följande dogm säger; men det inre av en cigarr bör vara, om än friskt, så dock torrt; tiden, dess stora för- bättrare, uppmjukar och torkar, utan att förtorka den. 5:te regeln Viktiga preliminärsatser Antagom nu att du har "fångat din fisk", så vill jag försöka att giva dig en lätt och probat anvisning, hur du skall "fjälla den". Till att börja med uppmjuka cigarren lätt och behagligt med tungan; låt ditt finger sakta passera omkring den -- en cigarr bör behandlas varsamt som en ung duva; upptag dess sömmar med ett, lik en mjuk fruntimmers-hands, behandlingssätt; och om, i den händelse du har köpt ett parti, du träffar på, då och då, en som har ett hål på rocken, fukta den först, och borttag sedan en tillräcklig portion från ett annat ställe, varmed du med tillhjälp av tungan kan stoppa hålet. Men akta dig väl, att du, i ditt försök att stoppa ett hål, gör två andra; med varsamhet kan du lätt avskilja så mycket av de yttre bladen, vid den tjockare ändan, som behövs till att lappa ett hål med, vilket, om det lämnades öppet, skulle hindra din rökning. 6:e regeln Antändning Sedan Cigarren således blivit preparerad för läpparne, så vilja vi säga ett par ord om dess antändning. Låga bör aldrig begagnas för detta ändamål. Vi mena ej att du skall insticka din cigarr mellan eldglövarna och så sveda hälften av livskraften ur dess kropp; utan vi anbefalla dig på det hjärtligaste, om du vill röka med behag, att tända den smala ändan av din cigarr med fnöske, kol, eller något annat av vanliga stadigt brinnande tändningsämnen, som säljas i bodarne, under ett dussin olika namn, för detta ändamål. Om du för en cigarr till lågan, tändes den ofta ojämnt, och skulle, om du ej är en invigd i röknings- konsten, bli trasig eller snedrökt. Detta är fult och alls icke behagligt. En god cigarr på en invigds läppar dör bort till aska i en skön regelmässighet, eldens gång är lika, från det yttre till det inre, och en spets av blek, blå aska utbryter från det yttre bladet, på lika avstånd från rummen runt omkring, så att gränsen emellan de friska och de uppbrända delarna är en väl dragen cirkel. En dålig rökare däremot, bränner ofta upp hjärtat utan att röra skinnet, eller drar elden upp på hälften av den ena sidan av cigarren, lämnande den andra orökt och onyttig. --Det må tillåtas oss att tillägga, det, i vanliga händelser, en oinvigd frågar mycket litet efter hur han tänder sin cigarr. Vi tar oss friheten att undervisa sådane i deras noviciat: -- till och med de mest fullkomnade rökare anse en bit brännande fnöske såsom en nödvändighet. Ännu ett obetydligt tillägg: -- må man komma ihåg, att då vi tala om den sköna regelmässighet varmed en invigd röker sin cigarr, så alludera vi på rökandet i rum; ute i fria luften, i blåst, eller även i lugnt väder på en vagn, skulle det vara omöjligt även för den bäste blossare, att hålla sin eld regelmässig -- den skall alltid lyda vinden och bli ojämn. 7:de regeln Dårskapen att bruka rör Var övertygad om att en cigarr aldrig kan rätt njutas genom halm, penna, eller vad slags rör som helst, -- en sann rökare föraktar allt sådant -- ergo: brukar det aldrig. Om du ej kan tåla -- ja, och njuta -- den herrliga smaken av Havanna på dina läppar, så tro mig, du har ingenting att skaffa med Cigarren ÄNNU: skaffa dig då en bit vass, eller öva dig på en palster- nacka! 8:de regeln Vikten på knoppen Det är en allmän -- en gemen -- en ofantlig dåraktig -- och en förskräckligt dum och löjlig vana, att bita ändan på Cigarren -- näsan eller knoppen, varom vi talat i första regeln. För vår egen del vilja vi ej ge sex styfver för 50 Cigarrer, om deras flätor äro förstörda. Knoppen vid ändan av cigarren är dess nucleus, dess navle, en livsdel som aldrig var ämnad att förstöras. Utom den förlorar din cigarr dess behag, rökningen blir berövad det obeskrivligt ljuva, som är förenat därmed; det yttre bladet blir löst innan ännu varan är helt uppbrukad; i stället för att ha en tät, fast, behaglig spets mellan dina läppar, håller du en otäck, trasig, våt, sugen, oaptitlig liten knippa av blad, och röken stiger till din mun i stora vågor, ofta förande med sig de finare delarna av askan, i stället för att glida i rena, ljuva strömmar ned över den förnöjda gommen. Allt detta undvikes genom det att man behåller knoppen kvar på cigarren. "Men hur skall man få den att draga?" -- ha vi ofta blivit frågade: "genomstinger ni dem med en nål?". Alls inte; det skulle bli lika så galet som att avbita näsan -- vi gör ingenting sådant. Vi varken punktera, riva eller kappa våra cigarrer; vi omvrida deras näsor så tätt som möjligt; vi inandas den välluktande och smakliga ångan, liksom filtrerad från orenligheten, genom bladen, och vi förklara på "parole d'- honneur", att vi sällan träffat en cigarr som vi ej kunde draga, -- ja, och draga behagligt även. Några tobaksfabrikörer och rökare i allmänhet -- vi alludera på mobben -- skola säga er att det är omöjligt att röka en cigarr utan att avbita dess knopp. Tro dem ej -- de äro Ignoranter, hör oss, vi försäkra dig att du skall röka på det sätt vi uppgivit, att du skall njuta dubbelt mer av rökningen än någonsin förut, innan du antagit vårt system. Våra disciplar i den ädla rök- konsten hava alla till en början varit förvånade över denna revolutionerande idé; men efter ett eller två försök hava de ej allenast antagit dess duglighet, utan till och med prisat den för dess förträfflighet. Försök det: -- men överväg först, och hopsamla i din hjärna, vad vi nu gå att i följande sats framlägga, såsom en oumkullstötlig CIGARRLAG. 9:de regeln Sätt att draga När du börar att draga din cigarr, så stick ej blott längden av ett vanligt havrekorn därav i din mun, som om du vore rädd att smaka den: -- utan inför fulla hälften eller tvåtredjedelar därav, sug lustigt några sekunder för att öppna dess porer, och därefter skall du draga med lätthet. Så fort du kan hantera den lätt, drag ut den från det inre av din mun; låt blott omkring en tum därav lätt vila emellan dina läppar, och blossa med nöje. Men kväv för all del ej barnet, kläm det ej så hårt i dess linda att ej någon gnista från dess levande eld kan passera uppåt; stick ej dina tänder däri, men kyss det lätt, utan att tätt trycka dess hals. Att röka och strypa en cigarr, är en himmels- vid åtskillnad; du bör blott hålla dina läppar jämnt så till- slutna, att ej någon luft intränger i din mun, utan genom dess tända ända, och ej mer. 10:de regeln Onyttan av cigarrhållare Många personer begagna ett litet nätt silverinstrument, i stället för handen, att därmed taga cigarren från läpparne; vi finna intet att anmärka mot detta bruk, utan att det synes något inbilskt. För vår egen del, tillstå vi under tysthetslöfte, att vi knappt taga cigarren från våra läppar, förr än dess eld nalkas nära nog att sveda våra mustascher -- om vi ha några. Vi dricka aldrig eller spotta under det vi röka, och ha därför ingen av de två vanliga motiverna att borttaga cigarren. Skulle du likväl vilja taga sötungen från din mun, för det ändamål att tala, låna bort din cigarr till påtändning, eller att göra någonting annat, så om du därvid begagnar dina fingrar, -- och de äro långt bättre än det bästa instrument för detta behov, -- så tumma ej hjärtungen oskickligt, som den oinvigde vanligen gör, utan tag den, MED FLATA HANDEN VÄND MOT DITT ANSIKTE, lätt, runt om medjan, MELLAN DINA FRAM- OCH MELLANFINGER, och åter- ställ den på samma sätt: detta är mer ortodoxt, behagligt och passande, än sättet med tummen och framfingret. 11:te regeln Återantändning En Cigarr bör aldrig tändas två gånger. Om den rökes lätt, behåller den sin livskraft, utan något drag, åtminstone en minut; du har därför ingen ursäkt att förkorta dess tillvaro, -- att tvinga den att dö. Men skulle likväl "din orangefärgade Yarico" -- dina läppars älskarinna, händelsevis utandas sin sista suck, utan att du märker det, så vanhelga ej dess lik, -- var ej någon Vampyr! 12:te regeln Drickande Du kan aldrig bli ansedd som en fullkomnad rök-professor -- du skall aldrig kunna njuta en Cigarr fullkomligt, om du fördärvar dess smak genom onaturligt drickande. Allvarsamt sagt, borde en man aldrig smaka något vått då han röker, men om du uppbrukar ett dussin cigarrer eller två under ett FAR NIENTE och låter en lagom mellantid vara emellan din tredje och fjärde, eller sjätte och sjunde, så är en kopp Mockakaffe, eller ett glas gott Rhenskt, behagligt nog. Skulle det vara dig omöjligt att röka utan att dricka, så tag Kaffe -- lämna punsch, toddy eller annan spirituosa åt dem, som hava sin séjour i rökrummen på källarne, eller kaffehusen, var de endast gå för att dricka -- ej för att röka. ----------------------- Skodon ur "Gentlemannen -- lagbok i god ton" efter utländsk förebild (Fröhlen & co, Stockholm, 1911) Det är tyvärr hos oss mycket vanligt att köpa färdiga skodon och för det tämligen obetydliga belopp, som efter mått tillverkade skodon kosta mera, låta foten förkrympas och hälsan skadas. Detta människans mycket ansträngda och högst känsliga verktyg kräfver en beklädnad, som passar på det noggrannaste, som icke är för stor och icke för trång och som ger tårna fullkomligt fritt spelrum. Då skönheten hos mannens fot icke ligger i dess litenhet, har han ingen orsak att göra onyttigt våld på en af naturen något större fot, hvars form för öfrigt är sund. Vi ha numera lyckligtvis kommit därhän, att äfven den mest utpräglade dandy föredrar en sund form på fotbeklädnaden. Man använder därför den mot spetsen helt långsamt afsmalnande och framtill halfbreda kängan, men helst den s.k. amerikanska modellen, som lånat sina lagar från fotens naturliga byggnad och i sin förnäma skönhet ännu en gång bevisar, att i mannens dräkt det verkligt sköna och det verkligt ändamålsenliga äro sammanfallande begrepp. Den allmänt vanliga kängan är snörkängan, som ger fasthet och stadga åt fotleden och alltid tar sig bra ut. Knäppkängan kommer blott i fråga i det elegantaste utförande för redingot och frack. Mycket vacker, särskildt för sommaren, är den låga snörkängan med bredt band, som tar sig förträffligt ut nedanför en välsydd byxa -- särskildt den uppvikta byxan till den modärna kavajkostymen passar utmärkt härtill. Knäppkängan är nära nog det allra kinkigaste skotyg; om den inte är särdeles väl arbetad och sitter fullkomligt klanderfritt öfver vristen, kan den aldrig ta sig bra ut. Man bär den -- sällan helt och hållet lackerad -- uteslutande till redingot eller frack. Den låga, lackerade skon (s.k. pumps), urskuren och med en fast, bred ögla, bäres uteslutande till frack. Kulörta skodon äro tillåtna blott under sommaren och äfven då fina endast vid badorten, medan de i staden alltid göra ett malplaceradt intryck. Till mörk dräkt äro de alldeles omöjliga. Till kapitlet skodon få vi också föra de lika sunda som smak- fulla damaskerna. De bäras enfärgade och af mjukt läder, passa till hvilken dräkt som helst utom redingot, smoking och frack. De knäppas på yttersidan. Damasker att knäppa på innersidan och som kanske på yttersidan besatta med små knappar får ingen herre med själfaktning bära. Lika förkastligt som dessa brackdamasker är naturligtvis också det monstrum, som kallas för resårskodon. De kunna användas endast till uniform och äfven då blott i det allra bästa utförande, men för den civile måste de vara en fasa, fastän de tyvärr ännu utgöra mången hederlig borgares fotbeklädnad. Det är inte sant, att resårskon är bekvämare än den väl arbetade snörkängan, fast blott bekvämlighet och lättja i fråga om att klä sig ha gjort dess omöjlighet möjlig. ----------------------- Köttkvarnens lov av Mary T. Nathorst Ur boken "Allas hemhjälp", i serien "Husmoderns presentbok" (Åhlén och Åkerlunds förlag, Stockholm, 1936) Köttkvarnens lov skulle jag vilja sjunga i detta sammanhang. Ingen metod kan såsom malningen "maskera" söndagens överblivna stek, tisdagens sillpuddingsrester eller fredagens gädda, för att ta några exempel i högen. Blanda i brödrester, potatis, ris, makaroner, gröt, kort sagt vad ni har till hands, som kan passa ihop. Avsmaka massan med något köttextrakt (eller s.k. växtjäst, som ser ut och smakar som vanligt köttextrakt men är värde- fullare ur vitaminsynpunkt). En rökt fläskskiva är också ett utmärkt smaktillägg bland de saker, som malas, och en ansjovis- filé eller endast några droppar ansjovisspad piggar upp fisk- resterna. Forma sedan avlånga eller runda bullar, platta eller kupiga, precis som det faller er in för tillfället. Stek dem, panerade eller opanerade, i olja eller flottyr. Servera sedan dessa rätter med stuvade morötter eller skärbönor, med makaroner eller ris, med brysselkål eller jordärtskockor. Ingen kommer att känna, att han äter rester från kanske två middagar och tre frukostar. Eller lägg massan i en avlång form samt bädda ned ett par löskokta, (relativt löskokta åtminstone) skalade ägg, eller ett par helkokta morötter eller dylikt i mitten och låt puddingen stå en stund i ugnen och ta färg. Då ni sedan skär den i skivor, har ni en rätt, som både ser aptitlig ut och smakar gott. Köttkvarnen tycker ni förstås i allmänhet är besvärlig för diskningens skull, men det behöver den icke vara. Avsluta alltid malningen med en skiva bröd och låt sedan dessutom ett silkes- papper passera skruven och ni har därefter inte mycket besvär med disken. Papperets användbarhet igen! ----------------------- Blanksvärta och våt snö av Sam Arsenius ur boken "Mannens klädedräkt" (Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1902) Att nedersta delen, d.v.s. afslutningen af våra fortkomst- ledamöter, som i verkligheten göra oss så stor nytta och förskaffa oss så mycket nöje, nästan som regel äro iförda ett omhölje, som bär sorgens dystra, matta färg, har alltid före- fallit mig besynnerligt. Då jag sett den vanställande svärtning, som kimröksblandningen åstadkommer på hästens af naturen så fint färgade hornbeklädnad på hofven, har det ofta kommit för mig att en illa blankad sko eller en af fukt och väta glansberöfvad sådan visat en stor analogi med hästhofven, ty det osvärtade lädret bär ofta hästhofvens grå eller gula färg. I början på nittiotalet, helt och hållet genom ett misstag, berättas det, stadfästes modeller af gult läder för det svenska kavalleriet i allt, som rörde hästens utrednings-, och delvis karlens utrustningspersedlar, en civilitet som helt och hållet förkrossade de konservative, och om sent, har i alla fall det kontinentala bruket af skodon af gult eller brunt läder, åtminstone sommartid börjat komma i bruk bland de civila. Till vinterplagg äro de gula skodonen ännu mycket sällan sedda och de infödda stockholmare som vågat trotsa opinionen och gå fram i gula skodon öfver stenläggningen, äro mycket lätt räknade, men icke så lätt alla de, som i följande episod kunna finna missöden, för hvilka de själfva varit utsatta. Min betjänt hade med en stor maëstria blanksvärtat mina promen- adkängor, att de se ut som vore de af lackeradt läder, och för att höja effekten af hans skicklighet, tog jag fram ur mitt klädskåp ett par så godt som alldeles ny, mycket "fancy breeches", hvilka jag beslöt att använda för förmiddagsbruket. Klädseln afslutad beger jag mig ut för att få in lite luft före min frukost. Det har snöat, icke så litet, i natten. Snön ligger lös och lätt i den till några grader under fryspunkten angifna kylan. Trottoirerna äro helt provisoriskt befriade från de hvita lagren, gator och promenader icke alls. Efter tio steg äro kängorna belagda med fastnade snöstjärnor, som hastigt smälta till vatten på det af rumstemperaturen ännu varma lädret. O glans, du nyss så strålande glans, i hvilken jag kunde spegla min strax förut rakade haka, hur hastigt svann du ej för att öfvergå i ett upplöst rinnande svartvatten! Jag har den vanan, som det i hästligt tal heter, att stryka mig, och det upplösta blanksmörjlagret börjar afsätta svarta blaskor på de ljusa byxorna. Byxlinningen nedtill började fransas av frusna snö- kanter, jag beslöt därföre att vika upp byxorna, jag hade ej gjort det förut, som min sed oftast är, emedan jag icke hade något behof att samla snö, eller att underlätta gatsoparnes arbete, till hvilket bruk uppvikta byxor i lös snö synnerligen väl lämpa sig, och se, jag går i ljusa byxor med breda sorg- kanter nedtill, ty svärtan hade redan hunnit trycka dessa. Hemkommen var jag hungrig ända till magskrikning, men jag måste först byta mina vanställda byxor och komma i torra skodon, innan jag kunde gå till teet och skinklådan. Efter afdragandet af de nyttjade kängorna är min hand innersids ej olik sotarepojkens, och då jag blifvit af med den handskningen är tvättfatets innehåll svårt att skilja från tusch, och den rena handduken som jag tog till tork se ut, som skulle jag torkat bort en hel kolanläggning från en upptecknad tafla. Ett par byxor halft förstörda, en handduk nedsmutsad, kängorna obrukbara för dagen och själf hårdt antastad af hungerkänslor under den långvariga ombytesakten, hvilket allt hade kunnat undvikas, om jag i stället nyttjat ett par gula kängor af gult och väl behandlat franskt smorläder. En hel del lika angenäma fall vore lätta att anföra, blank- smörjsmetet har milliardstals otrefligheter på sitt konto, dess glans är allt tomt skimmer, dess motståndskraft såpbubblans, dess läderförstörande inflytande kan icke förnekas och dess bibehållande i skodonsskötsel är icke någon rekommendation för det nittonde seklets uppfinningsförmåga på fotbeklädnadens område. ----------------------- Snuspistolen ur Illustrerad tidning 11 april 1863 En person i Devonshire har uppfunnit ett instrument, som han gifvit namn af snuspistol. Den har tio pipor, och då man sätter den till näsan och drar på en tryckpinne, fyller den bägge näsborrarne på en gång med en vanlig qvantitet, som är till- räcklig för hela dagen. Uppfinnaren tänker taga ut patent och alla snushanar äro i förtjusning. Så berättar en engelsk tidning. ----------------------- Röjarskivor av Maud Adlerkreutz ur "Visst går det an -- en etiketthandbok" (Bokförlaget Forum, Stockholm, 1952) Röjarskivor har på senaste tid spritt skräck och förstämning bland föräldrar i Stockholm, framför allt i förorterna. Så snart man hör talas om en ungdomsbjudning kommer oinbjudna i stora skaror, tränger sig in, äter och dricker och bär sig illa åt. En orsak till att oskicket överhuvudtaget kunnat frodas är nog den allt vanligare seden med f.f.-bjudningar, det vill säga för- äldrafria. Pappa och mamma går bort och lämnar huset helt och hållet i händerna på ungdomarna och deras gäster. En rundfråga bland pojkar och flickor i gymnasiståldern visar dock att de själva inte alls tycker det är så nödvändigt med f.f. -- föräldrarna får gärna vara hemma bara de har takt och förstånd nog att hålla sig i bakgrunden. Pappa skall inte hela kvällen dansa med de sötaste flickorna och mamma skall inte spela backfisch. Däremot är det ingenting som hindrar att hon står i köket och brer smörgåsar. En naturlig kompromiss är väl att föräldrarna är hemma när gästerna kommer och hälsar på dem och ser till att de får vad de skall ha och sedan drar sig tillbaka, antingen till kök eller sängkammare eller också går på bio. Huvudsaken är att de kommer tillbaka och ser till att uppbrottet sker i hygglig tid och under hyggliga former samt att det inte serveras mer eller starkare drycker än ungdomarna tål. Många föräldrar med barn i de tidigare tonåren önskar att det som förr kunde stå hämtning på bjudningskorten. Det vill säga just det ordet är kanske i omodernaste laget men att det på något vis kungjordes när bjudningen är avsedd att sluta. Nu har oroliga mammor ingen aning om när deras telningar kommer hem och inte heller kan de kontrollera om festen verkligen pågår till långt efter midnatt eller om ungdomarna går och drar på gatorna på hemvägen. Man förvånar sig också över att många föräldrar låter sina barn ha bjudningar som inte slutar förrän både ett och två. 19-24 borde väl räcka tycker man. ----------------------- Nordamerikanernes nervositet och orsakerna därtill ur Ny illustrerad tidning nr 28 1890 Om det gifves något ord, till hvilket en läkare med förkärlek tager sin tillflykt, när han står rådlös inför uppräknandet af en mängd sjukdomssymptom, så är det ordet: nervositet. Nord- amerikanernes nervositet är nästan vorden en stående fras, och folk är ofta benäget att tillägga den en helt annan betydelse än den som annars gäller om denna sjukdom. Det talas i själfva verket icke gärna om svensk, engelsk, fransk eller tysk nervositet, och dock är det svårt att finna någon utpräglad skillnad mellan amerikanernes och andra nationers nervositet. Erkännas måste dock att, om än de allmänna kännetecknen på ett nervöst temperament äro ungefär desamma i Sverige, England, Frankrike, Tyskland och Amerika och om än samma orsaker i skilda fall föreligga, vissa klimatiska förutsättningar i Amerika finnas, hvilka hafva inflytande på nervsystemet. En nordamerikan förvånas ofta öfver att han i England kan förtära öl och spirituosa i betydligt större kvantiteter än i sitt hemland, under det att en engelsman, hvilken uppehåller sig i Amerika, snart kommer under fund med att öfvermått i mat och dryck där verkar långt starkare på kroppens lifsfunktioner än i Englands fuktiga klimat. Ja, engelsmannen är mindre nervös än sin amerikanske frände, icke därför att han iakttager större måttlighet i mat och dryck, utan helt enkelt därför att öfver- drift häri är mindre skadlig under Englands luftstreck än i Amerika. Man har försökt förneka att nordamerikanerne utgöra en specielt nervös ras och som skäl för denna åsikt har man anfört den mängd arbete de utföra. Emellertid är denna förening af nervositet och andlig arbetskraft alls icke egendomlig för någon viss ras, ty många storverk här i världen hafva utförts af mycket nervösa personer. George Eliot, Darwin, Herbert Spencer, Heine, Kant, Schiller, Montaigne, Rousseau m.fl. äro exempel på att man icke endast kan lefva utan äfven producera värdefullt arbete äfven med svaga krafter. Denna förening af nervositet och andlig arbetskraft visar sig, ehuru det låter som en vetenskaplig paradox, vid närmare granskning mycket naturlig. "Människans kropp", har man med rätta anmärkt, "är en kraftreservoar, som ständigt tömmes och ständigt åter fylles från det stora kraft- centrum -- solen." En frisk och stark människa har alltid en viss kvantitet nervstyrka i reserv, och denna reservfond uttömmes icke så synnerligen ofta, nej icke ens på långt när äfven då krafterna hårdt och strängt anlitas. En nervsjuk människa åter har endast föga nervstyrka i reserv, och den uttömmes därför både ofta och lätt. En sådan person har endast helt litet att draga växel på, ja, hans nervstyrka står honom för tillfället icke länge bi, hvarken vid sinnesrörelse eller vid andligt och kroppsligt arbete. Men det är likväl med honom på samma sätt som med den starkare: krafterna förnyas utifrån, genom föda och hvila, så att den svage lika väl som den starke kan fortsätta att arbeta ända till sin död, som ofta inträffar senare än den starkes. Ty fastän nervositet gör lifvet surt och ständigt irriterar den sjuke, förkortar den icke med nödvändighet lifvet och gör icke människan oduglig till arbete. Öfver-civilisationen i och för sig och med allt hvad däri innefattas -- järnvägar, telegraf, telefon o.s.v. -- är den hufvudsakliga orsaken till nervositet- ens oupphörliga tillväxt i Nordamerika. Dessa civilisationens följder existera dock i Europa lika väl som i Amerika, och eggar på bägge ställena på tusen olika sätt hjärnan till flitigt arbete och verksamhet. Överdrifter i mat och dryck, öfvermått i bruk af tobak och alkohol samt alla möjliga utsväfningar förekomma i Amerika ej i högre grad än annanstädes, och man måste därför med andra skäl besvara spörsmålet: Hvarför äro nordamerikanerne mer nervösa än andra människor? Såsom förut anmärkts, är den hufvudsakliga orsaken att söka i Amerikas torra luft, dess ytterligt starka hetta och dess skarpa köld. Bevis för den starka hettan äro nordamerkanernes torra och stripiga hår och deras magerhet i jämförelse med t.ex. engels- männen och tyskarne. Luften bokstafligen förtorkar en i Nord- amerika. I nordvästra Amerika yttrar sig detta ännu starkare än i östern, hvilket bland framgår af den hastighet, hvarmed kött, som hänger ute i fria luften, där torkar och konserveras. Men, frågas det, blifva alla de människor nervösa, som leva i ett klimat, hvilket gör en mottaglig för nervositet? Visst icke! Man kan motstå klimatets inflytande, man kan lämpa sitt lefnad- sätt efter de klimatiska växlingarna, så att krafterna hållas uppe och kroppen bevarar sin spänstighet. ----------------------- Länkar Conelrad: All Things Atomic http://www.conelrad.com/ Skrämmande och kärleksfullt ironisk skildring av det kalla krigets atomkultur. Skyddsrum, skyddsinstruktioner, atom- cocktails, atomunderkläder etc. The Gentleman's Page -- A Practical Guide for the 19th Century American Man http://www.lahacal.org/gentleman/index.html Den amerikanske gentlemannen, finns han? Enligt denna webbplats gör han det. Monokeln är något mer tveksam. Beundra de fina kravatterna och skratta åt jänkarnas barbariska bordsskick. Gentlemän? Tja... Internet Museum of Safety Razors http://www.creekstone.net/razors/ Historiska rakhyvlar på längden och tvären. Molecular Expressions http://micro.magnet.fsu.edu/cocktails/ Drinkar och spritdrycker avbildade med hjälp fotomikrografi, en typ av fotografering genom mikroskop. Framför allt likörerna bildar vackert psykedeliska mönster. Obscene Interiors http://www.justinspace.com/obscene/oi1intro.html Studier av heminredningen i ett antal amatörinspelade porn- ografiska filmer. Allt oanständigt är bortretuscherat, detta är blodigt allvar och inte någon ursäkt för att visa oanständig- heter. Oxygenée's Absinthe and Absinthiana http://www.oxygenee.com/ Absintianasamlaren "Oxygenée" visar upp sin formidabla samling. Här finns absintskedar, dito glas, gamla etiketter, reklam- skyltar, böcker mm. Bl a finns delar av böcker om absintism från förra sekelskiftet att ladda hem i PDF-format. Silent Ladies and Gents http://www.silent-movies.com/Ladies/Ladies.html Bildgalleri över stumfilmsstjärnor organiserat i kategorier som "flappers", "sheiks", "rogues", "divas" och "nudes". Det finns något för var och en. Vackra kläder och vackra frisyrer i vackert svartvitt. Tequilaville http://www.tequilaville.com/ Världens mest mytomspunna spritdryck är förmodligen absint, men tequila kommer inte långt efter. Många tror fortfarande att tequila är ett kaktusbrännvin med maskar i flaskorna. I Tequila- ville finns svaren på de vanligaste tequilafrågorna. Vintage Skivvies http://www.vintageskivvies.com/ Amerikanskt företag som säljer nytillverkade underkläder i fyrtio- och femtiotalsmodell. Låt er inte skrämmas av annons- erna, utan njut av bilderna och de initierade texterna om underklädeshistoria. ----------------------- Monokeln är ett elektroniskt nyhetsbrev för den moderne gentle- mannen med smak för det goda i livet. Monokeln skickas endast till dess prenumeranter. Om du vill kommentera innehållet, påbörja eller avsluta en prenumeration eller komma i kontakt med redaktionen av annan anledning, vänligen gör detta via e-post till monokeln@hotmail.com. För mer information besök vår webbplats på http://www.angelfire.com/alt/monokeln ----------------------- "I have taken more good from alcohol than alcohol has taken from me." Winston Churchill -----------------------