Nu är hela huset upp och ner. Matte har varit alldeles stollig i flera veckor och Denice, den skenheliga birman ni vet, har blivit allt tjockare. Hon skulle ha ungar, sa matte. En kväll i juni hände det. Denice sprang omkring och pep hela dagen för att tillsist lägga sig i mattes och husses nya soffa och klämma fram en ynklig liten unge. Måste säga att det var mycket väsen och ståhej för denna enda lilla krabat. Denice rasfrände Sanna blev förtjust och skulle genast hjälpa till.För egen del måste jag säga att jag inte gillar småungar så värst mycket. Dom luktar konstigt och piper och gnäller. När jag försökte få en titt så fräste och spottade Denice, grinig som bara den. Det är hormonerna, sa matte. Förresten är det inte så mycket att se fast alla människor som kommer hit ojar sig och säger –Han är sååå söt!
Det gick väl an de första veckorna när han låg i kattungeboet med sin mamma men sen blev det slut på husfriden. När jag som bäst ligger och sover min skönhetssömn blir jag överfallen av det lilla odjuret. Han har ingen respekt för oss vuxna. Biter och sliter i mina öron och i mina tassar och för att inte tala om vad han gör med min svans. Ger jag igen så kastar den lilla odågan sig på rygg och skriker hjärtskärande så att morsan kommer springande och matte också ibland. Då får jag bannor för dom tror naturligtvis att jag håller på att ta livet av den lille. Men så fort dom vänder ryggen till så kastar han sig över mig igen. Snacka om att spela teater! Fortsätter han så här kommer han säkert att göra karriär inom show business. Matte kan sälja honom till Hollywood, tycker jag.
Nu lider sommaren mot sitt slut och det blir tid för att kura i favorit fåtöljen mest hela dagarna. Som ni vet har jag fått ströva ganska fritt i sommar vilket ledde till en mycket traumatisk upplevelse för både mig och matte. Jag höll på att komma bort, jag förlorade nog ett av mina nio liv. Jag hade nog förlorat fler om inte matte och lillhusse letat och letat tills dom hittade mig.
Det blev ju lite jobbigt med smått i huset så jag bestämde mig för att tillbringa några ljusa sommarnätter ute i det fria. En kväll hände något förfärligt, så otäckt att jag nästan inte kan prata om det. Jag tog mig som vanligt en kvällspromenad i skogen bakom granngården då något hemskt började jaga mig. Jag fick springa för livet tills jag inte orkade mer och flydde upp i ett träd. Det var en tall, sa matte när hon hittade mig. Där satt jag väldigt högt upp på några smala grenar. Det blev ljust och mörkt flera gånger. Törstig blev jag och magen kurrade och jag längtade hem, till och med hem till kattungen.
Jag försökte klättra ner några gånger men det var väldigt långt ner till marken och det där farliga som ville ha mig till middag kanske kunde komma tillbaka. Så där satt jag alldeles ensam mitt inne i skogen. Jag kände mig så övergiven. Varför kom inte matte och hämtade mig? När solen hade gått upp och ner fyra gånger och jag börjat fundera över om det verkligen är sant det där om att vi katter har nio liv och i så fall hur många jag skulle ha kvar om jag ramlade ner. Då hörde jag någon som ropade mitt namn långt borta i skogen. Det var matte!! Jag jamade så mycket jag orkade till svar och efter en stund stod matte och lillhusse nedanför trädet. Jag blev så glad och matte och lillhusse med. Matte sa att jag skulle komma ner men jag orkade inte klättra och det var fortfarande väldigt högt. 12 meter ungefär var det ner till mattes famn. Nu är det så att min lillhusse är ett modigt människobarn och han är väldigt bra på att klättra, till skillnad från mig kan han klättra både upp och ner, så han kom upp och hämtade mig och bar mig sen ända hem. Så nu har matte bestämt att jag inte får vara ute på kvällarna och det tycker jag är skönt!
Mjau från Maja
