Publicerad i Tassen nr 1/2004 Hälsingekattens klubbtidning.
En utställningsbetraktelse
Nu pratas det om utställning igen. Matte kör racer med symaskinen och syr ett nytt burskynke. Jag får äggula och vitaminer flera gånger i veckan för pälsens skull. Huu!!
Man skulle ju tro att jag som är huskatt skulle slippa detta ståhej. Men inte då! För egen del tycker jag att det räcker att nippertippan Denice, min kompis som är av rasen (sken-) helig birma med stamtavla och allt, kan vara med om allt detta men det tycker inte matte och lillhusse. Nej, här görs ingen skillnad på katterna. Huskatten ska också ställas ut. Tre gånger har dom dragit med mig på dessa evenemang. Innan vi åker ska pälsen borstas, klorna klippas och tror ni inte att matte tittar mig i öronen också. Fast öronen tvättar Denice åt mig så dom är alltid rena och fina.
Gissa sen hur roligt det är att stoppas in i transportburen och få tillbringa flera timmar i en skakig, brummande och illaluktande bil. När jag till slut har vant mig vid bilåkandet, så är vi framme och då börjar eländet.
Först får vi stå i kö och då försöker jag alltid att kika ut genom burgallret för att kolla in konkurrenterna. En och annan siames vrålar så man önskar att man kunde stoppa tassarna i öronen. Sen öppnas buren och jag kliver glatt ur och tror att jag ska få komma ut i friheten, men nej, då står där en veterinär som ska kika mig i munnen och - tro det eller ej - under svansen, maken till fräckhet får man leta efter. Undrar just vad matte skulle tycka om att bli behandlad på ett sådant sätt? När veterinären är klar med sitt klämmande och kännande så säger han eller hon att det är okey och jag åker tillbaka in i buren.
Nu ska ni få höra vad som händer efter denna nesliga behandling. Matte packar upp tygskynken som hon sätter upp i en bur som är något större än min transportbur. I den nya buren sätter hon upp en hylla, lägger i en myskudde, några leksaker, min kiss- och bajslåda och sist mig.
I buren får jag sedan sitta hela dagen. Fast det är ganska skönt att krypa ihop och sova en stund. Om man nu kan få någon ro för alla skrikande siameser. Nu är det inte bara siameserna som väsnas, en och annan skenhelig birma kan också få en stackars huskatt att bli nervös. Senast hade jag faktiskt en granne som inte alls kunde uppföra sig. Han, för det var en han naturligtvis, rev och slet i tyget hans matte satt upp med stort besvär och han förde ett herrans oväsen i flera timmar.
Ni ska inte tro att jag får ligga i allsköns ro i buren hela tiden. Efter ett tag plockar matte fram borsten och borstar och gnider på min päls så jag blir uppladdad som ett elektricitetsverk. Snacka om att man förvandlas till en alternativ energikälla. Pälsen ska bli blank och fin säger matte fast släcker dom lyset så lyser jag och sprakar som ett tomtebloss. Sen bärs jag fram till DOMAREN och då blir det värre än hos veterinären. Domaren vänder och vrider på min stackars kropp och klämmer och känner överallt. Inte en tum av min lekamen bli outforskad.
En gång när jag tyckte att domaren blev allt för närgången fräste jag men det var tydligen inte bra för då fick matte sätta tillbaka mig i buren. Fast senaste gången var det en annan katt som fräste och då fick jag stanna kvar. Sen fick jag en rosett som det stod nummer 1 på och då blev matte och lillhusse väldigt glada och jag fick tonfisk när jag kom tillbaka till buren.
Tänk vad vi katter står ut med för att göra våra människor glada!
Mjau från Maja
