Trettioåriga kriget, 1618-1648. Ett krig som startade som ett litet oskyldigt uppror mot den tyska kejsaren och sedan kom att omfatta så gott som samtliga västeuropeiska länder. Ett krig där 40% av befolkningen i Tyska riket skulle komma att dö. Ett krig som till en början handlade om religion men som i slutändan kom att bli en uppgörelse mellan Frankrike och Habsburg. Ett krig som blev slutet Habsburgs imperiska inflytande över Tyska riket.

Med detta specialarbete vill jag besvara följande frågor; Hur det kunde det bli en sådan konflikt och hur det genomfördes och avslutades. Och jag vill även visa den logiska utvecklingen fram till 30:åriga kriget, som tillsist bekräftade den religiösa splittringen mellan protestanter och katoliker. För att förstå dessa splittringar som kom att urarta i krig måste man söka sig tillbaka. C:a 100 år, till Martin Luther och hans reformation.

Kritiken mot katolska kyrkan började tätna i början av 1500-talet. Man kritiserade påvarnas lyxliv och ickekristna levende (vissa påvar hade öppet flera barn med olika kvinnor och en påve drev den största bordellen i Rom). Man kritiserade bibeltolkningen och kyrkans avståndstagande från vanligt folk. Man får även ta med i beräkningen att stor del av den tyska jorden innehades av kyrkan och kloster och detta ledde till konflikt när nya skatter kom på tal. Så när den lille bonden ser på när prästerna lever som gudar på hans bekostnad är det kanske inte så konstigt att han börjar fundera på vad det är som försigår.

Det som kanske var mest ifrågasatt och kritiserat var nog avlatshandeln. Det hela gick ut på att man kunde köpa ett avlatsbrev av kyrkan och därmed få sina synder förlåtna. Bakgrunden till avlatshandeln var ju självklart inte att frälsa folk utan att få inte pengar till kyrkan. Och det var där det tände till. Principen att kyrkan kunde hitta på egna små gudomliga lagar och sedan tjäna pengar på det.

Och då var det kanske inte så konstigt att en man som Martin Luther steg fram.

Martin Luther (1483 –1546) föddes i Eisleben. Han levde till en början ett strängt liv som munk men lämndade efter en tid klosterlivet eftersom han inte såg någon mening med det. Istället fick han en plats som professor i teologi på universitetet i Wittenberg. Efter vidare studier kom han fram till att den katolska läran var fel och därmed även avlatshandeln. Luthers grundstomme var att människan inte kan vinna frälsning genom goda handlingar utan endast genom guds nåd. Det som människan skall göra är att följa biblen, guds ord och evangelierna. Med denna inställing så ställer man sig raskt på fel sida av strecket. Så när Luther en morgon spikade upp sina 95 teser om avlaten blev det reaktion. Ryktet om Luthers teser spreds med ilfart genom hela Tyskland och sympatierna var många. Det som många nappade på var friheten i Luthers lära, fursten skulle vara kyrkans överhuvud och gudstjänsterna skulle vara mer folkliga. Furstarna förstod att det fanns pengar att tjäna, att konfiskera de kyrkerliga egendomarna skulle bli ett rejält tillskott i kassakistorna. Med andra ord var det inte bara religion med i bilden. Påven Leo X ville dock inte gå så hårt fram emot Luther. Det faktum att Luther skyddades av Fredrik den vise av Sachsen, den mäktigaste av Tyska rikets fursta, gjorde att påven nu inför kejsarvalet inte ville stöta sig med denne. Så istället kallade man Luther till en diskussion i Leipzig där han skulle få förklara sig. Mötet resulterade dock i ett öppet uppror när Luther dikterade sina åsikter om kyrkans bilbeltolkningar och den kyrkliga utsugninen av Tyskland. Luthers lära fick snabbt gehör och med denna utveckling kunde inte påven och absolut inte kejsaren stå overksamma. Trots allt så var det stabiliteten i det Tyska riket som hotades.

Så vad gjorde man? Jo man fördömde Maritin Luthers lära och bannlyste honom personligen om han inte inom ens viss tidsram tog tillbaka sin kritik. Vad gjorde Luther då? Jo han samlade till möte i Wittenberg där han på allmän plats där han brände påvliga konstitutioner och som final brände bannbullan.

Utvecklingen tedde sig så att Kejsaren hamnade i en besvärlig sits. Å ena sidan så var det hans plikt att straffa kättari (som Luther gjort sig skyldig till) och inför det stundade kejsarvalet så behövde han påvens stöd. Men å andra sidan så ville han inte stöta sig med de tyska furstarna, enligt överenskommelse så fick nämligen ingen tysk göras fredlös innan han fått göra sin röst hörd på en riskdag. Så man fick helt enkelt skicka efter Luther på nästkommande riksdag i Worms 1521. Som väntat så kom man fram till att Luthers tro stred mot den katolska och Kejsaren förklarade Luther fredlös och hans texter fick varken läsas eller spridas.

Men Luther klarade sig undan genom sitt beskydd från Fredrik av Sachsen och kunde därifrån fortsätta med sitt verv. Kejsare Karl V ville gärna sätta dit Luther men blev som bäst störd av ett krig mot Frankrike så Luther fick vänta.

Samtidigt passade en rad tyska furstar på med att ansluta sig till Luther lära. Därmed göra sig själva till herrar över kyrkan och kräva in kyrkliga gods.

Reaktionen från Kejsar Karl V lät kom inte sent. På riksdagen i Augsburg 1530 proklamerades att lutherska furstar som inte inom ett år gick tillbaks till gammal sed och återlämna stulet gods skulle erfara Kejsarens vrede.

De lutherska furstarna svarade med att under Fredrik av Sachsen sluta sig samman i en försvarspakt där man lovade varandra att ställa upp med militära medel ifall någon i pakten skulle bli anfallen på grund av sin religion. Även Frankrike passade på, trots att de var katoliker, att ansluta sig.

Karl V tänkte att den här gången ska jag nita Luhter och hans gäng men han fick som vanligt skjuta upp det på grund av krig med Frankrike. Reformationen kunde därför relativt lugnt breda ut sig. Så till Sachsen anslöt sig; Brandenburg, Hessen, Pommern, Hansastäderna och Würtenberg. Hela Sydtyskland förblev dock katolsk. Som bäddat för krig, vilket heller inte lät vänta på sig.

Till en början gick det bra för Karl V och 1545 lyckades de kejserliga trupperna vinna över de protestantiska i slaget vid Mühlberg. Karl V tycke därför att han kunde försona båda parter när kyrkomötet i Trient stundade. Men Påven vägrade acceptera en försoning och förespråkade en nykatolicism, en icketolerant version. Karl V lyckades i allafall tack vare sin seger över protestanterna få igenom lite nya skatter. Men sen blev det inte bättre än att han råkade i krig med Frankrike igen (1551) och efter diverse nederlag så abdikerade han 1556. Vervet att kuva de tyska protestanterna överläts istället på hans yngre bror Ferdinand. Men som sista prestation lyckades han få till en uppgörelse i Augsburg 1555. Den så kallade religionsfreden i Augsburg. Där fastslogs att det var upp till varje furste att själv välja relgion, katolsk eller luthersk. Furstens undersåtar var även skyldiga att följa hans religion. Med denna uppgörelse trodde man sig för all framtid ha säkrat lugnet i Tyska riket...

Efter religionsfreden följde en period på 50 år där fred rådde. Spanien hade de upproriska holländarna, Habsburgs traditionella fiende Frankrike hade problem med sina hugenotter (franska protestanter) och det rådde mer eller mindre inbördeskrig och de Osmanska anfallen hade lugnat ner sig. Men spänningarna fanns kvar. Båda sidor laddade inför det slutliga avgörandet.

I och med lugnet som rådde i Tyska riket kunde protestantismen fortsätta sin utbredning och i princip hela Böhmen och de kristna delarna av Ungern gick över till Luthers lära. Även nordtyska furstar som inte tidigare svurit sig till den rebelliska sidan gick nu över. Samtidigt intensifierades Påvens motreformation i Tyska riket. De furstar som blivit demoraliserade av religionsfreden i Augsburg fick nu av Påven nya krafter och gick till nytt angrepp mot protestantismen. Dessutom tillträdde en ny Kejsare, Rudolf II 1575. Han var en hängiven katolik och ville gärna utrota kätteriet. I början av 1600-talet började motsättningarna tätna och man mer eller mindre räknade med krig. Därför slöt sig de nordtyska protestanterna sig samman i en union. Sydtyskarna gjorde samma sak, den katolska ligan.

Frankrike och Spanien började också tänka på sina gamla konflikter. Spanien ville gärna ena sina sydliga provinser med de nordliga och Frankrike var rädda för att Habsburg skulle få för stor makt och var därför öppen för krig. Så det var ganska naturligt att Frankrike allierade sig med den protestantiska unionen.

Norden då. I Polen hade Sigismund blivit vald till kung och när hans far Johan III dog så blev han även kung i Sverige. Sigismund har anhängare av nykatolicismen och efter att ha utrotat protestantismen i Polen försökte han gå över till Sverige. Men här sa det stopp. Sigismund avsattes som kung och en annan ättling till Gustav Vasa kröntes. Karl IX. Som tillståndet var nu låg Sverige och Polen i mer eller mindre regelrätt krig och när Gustav II Adolf (1611-1632) tog över, intensentifierades striderna. Sigismund gav sig dock inte. Sverige hade därför i intresse att Polen inte expanderade på tysk bekostnad eftersom det skulle gäcka svenska intressen i området. Så Sverige var vid tiden av 1620-talet mycket intresserade av expansion i Tyskland.

A

England, Frankrike, Pfalz, Brandenburg och Hessen.

Habsburg (Spanien, Österrike, Spanska nederländerna osv) sydtyskland, Påven och Polen.

I maj 1618 gjorde protestanter i Böhmen uppror mot kejsaren. En grupp böhmiska adelsmän tågade upp till borgen i Prag. Där började de diskutera med kejsarens ståthållare Martinitz och Slawata. Efter en stund började adelsmännen ropa: "Ut genom fönstret med dem!". De båda ståthållarna började kämpa men blev sedan helt sonika utslängda genom fönstret, och föll 17 meter ner i vallgraven. Deras sekreterare Fabricius protesterade mot detta överfall, han beskrev det som etikettsbrott, resultat; genom fönstret med honom också. Alla tre överlevde dock, och Fabricius blev adlad för sin heroiska insats. Efter upproret krönte man Fredrik av Pfalz till kung av Böhmen.

Nu blev det liv och rörelse nere i Wien. En kejserlig armé under ledning av general Tilly tågade in i Böhmen och krossade allt motstånd. Sedan började utrensningen, hela Böhmen avprotestantiserades, ledarna avrättades och protestanternas egendomar konfiskerades. Den nytillsatte kung Fredrik flydde och fick efter sin korta regeringsperiod namnet "vinterkonungen". Men än var inte ligan nöjd. Fredriks hemland Kurpfalz invaderades och Fredrik avsattes, hans mark tilldelades sedan Maximilian av Bayern, en av ligans främsta.

Som läget såg ut nu, 1624 såg det mörkt ut för protestanterna, kejsaren hade under de gågna sex åren gått hårt fram mot de protestantiska furstarna och slaget verkade vara avgjort en gång för alla. Men icke, nu blandade sig Frankrike in i leken. Frankrike började med att stödja protestanterna i nederländerna och invaderade sedan ett par områden i östra Tyskland.

England ville skapa en storprotestantisk union mellan Nederländerna, Sverige, Danmark och nordtyskland. Han skickade därmed erbjudandet till nordens respektive kungar.

Gustav II Adolfs var ganska upptagen i Polen och ville ogjärna lämna sitt krig så hans krav var inte små, han krävde;

1. Han vill bli den protestantiska alliansens härförare

2. Han krävde en armé‚ på 50 000 man

3. Han ville ha en garanti mot Danmark, två hamnstäder, en vid Östersjön och en vid Nordsjön. Båda låg söder om Danmark.

Detta var lite väl blodigt för England så man nappade istället på Danmark och Kristian IV. Med expansion i Tyskland kunde han stärka sin makt och hävda sig mot Sverige. 1625 besatte en dansk här tysk mark. Vad gjorde då ligan åt det? Jo man skickade förstås sina generaler.

Tilly började sin karriär i Nederländerna där han tjänade under Spanien mot rebellerna. Han blev sedemera omplacerad till att slåss mot turkarna 1595.

Efter kriget mot turkarna sattes han att organisera den katolska ligans armé under Maximilian I av Bayern. Han skötte detta jobb galant och blev befordrad till överbefälhavare över hela den katolska ligans styrkor. Hans första fälttåg blev mot Böhmen där som han med föga motstånd krossade.

Wallenstein, enligt mig den klart hårdaste personen som figurerat i trettioåriga kriget. Böhmare som fick sin utbildning i det protestantiska Altdorf. Var till början protestant och deltog i några krig på tidigt 1600-tal. Konverterade dock 1606 och gifte sig rikt med en tjeckisk änka. Han bidstod Kejsar Ferdinand II med en armé som han själv finansierat i kriget mot Venedig 1617.

Under den Böhmiska revolten ställde han sig naturligt på kejsarens sida och trots att hans tillgångar blivit konfiskerade av rebellerna så ställde han upp ett kavalleriregemente som spelade en viktig roll under ockupationen. Som tack så blev han tilldelad posten som guvernör av Böhmen och blev delägare i ett myntföretag. Dessa tjänster gjorde honom oerhört rik och han kunde köpa upp hela 60 herrgårdar vilket gjorde att han ägde i princip halv Böhmen.

1625 fick Wallenstein i uppdrag av kejsaren att samla ihop en egen armé och bekkämpa protestanterna, armén fick han bekosta själv. Wallenstein gjorde sig känd som en brutal och hänsynslös härförare och han höll hård diciplin på sina soldater. Som belöning för sina insatser skulle han få land han erövrat.

I augusti 1626 mötte Kristian IV den kejserliga armén. Det blev ett förkrossande nederlag för danskarna, och året därpå ryckte både Tilly och Wallenstein in i Danmark. Där besattes hela Jylland och Kristian IV flydde ut till öarna. Nu togs hela Nordtyskland av katolikerna som stod vid Östersjöns stränder. Protestanterna var besegrade överallt. Wallenstein utnämndes till "högste general över de baltiska och oceaniska haven" och utnämndes till Hertig av Mecklenburg.

Kejsaren stod nu på toppen av sin makt, han besatt i princip hela Tyskland och motståndet tycktes vara krossat. Men ligans furstar började nu bli misstänksamma, de oroade sig för sin självständighet nu när Kejsarens makt vuxit och dessutom så hade de aldrig tyckt om Wallenstein. Kombinationen av missnöje och pengabrist fick tillslut Kejsaren att avsätta Wallenstein och upplösa stora delar av hans armé.

Nu när Danmark var krossat återstod bara Sverige som bundsförvant för Frankrike och England. Och nu när Danmark blivit besegrat så behövde inte Gustav II Adolf oroa sig för anfall i ryggen.

Med hjälp av Frankrike lyckades Sverige få till ett stillestånd med Polen 1629 och med löfte om rikliga belöningar ger sig Sverige in i kriget.

På midsommarafton 1630 såg de första svenska fartygen Tysklands kust. Med sig hade Gustav II Adolf 40 000 man och 30 000 legosoldater. Detta sätt att föra krig sparade den egna befolkningen men kostade ofantliga penning summor. När nu kungen stod i Tyskland, så fanns där ingen katolsk armé. Var var de? Jo kejsaren hade sammankallat en kongress nere i Bayern ca 40 mil längre ner i Tyskland.

Efter några dagar når nyheten kejsaren som inte verkar bry sig nämnvärt.

Gustav Adolf tågade samtidigt in i Stettin. Kejsaren och hans allierade tog lång tid på sig, övermodiga av tidgare segrar. Svenskarna breder nu ut sig över större delan av Pommern. Listan på bundsförvanter är kort, förutom Bogislav av Pommern som skrämts till lydnad så har Brandenburg förklarat sig neutralt, medan Sachsens furste inte ens svarade på brev. Endast två bundsförvanter anmäler sig, staden Magdeburg och Hessen.

Nu börjar förhandlingarna med Frankrike, efter hårda diskussioner lyckas man förhandla sig till att Sverige skulle få 300 000 livés det första året och sedan 1000 000 livrés varje år efter det. I gengäld skulle Sverige hålla 36 000 man i Tyskland. Summorna Sverige fick kan låta stora men å andra sidan kostade det

5 000 000 att strida ett år.

Svenskarna börjar nu ockupera tyska städer och man når efter ett tag Frankfurt. Staden vägrade att ge sig så man tog den genom stormning. Under 1600-talet så fick varje stad som togs genom stormning räkna med att bli plundrad. Så även Frankfurt, men plundringen gick rätt illa, efter 24 timmar var Frankfurts gator fyllda av ihjälslagna människor. De tog sex dagar att begrava alla döda.

Efter att han hade tagit Frankfurt marscherade Gustav Adolf mot väster till sin bundsförvant Magdeburg, som belägrades av Tillys trupper. Katolikerna omringade hela staden. De ville bestraffa staden för att den ingått förbund med Sverige. För att Gustav Adolf skulle kunna komma till Magdenburgs undsättning var han tvungen att marschera genom kurfurstendömena Brandenburg och Sachsen. Nu vägrade George Vilhelm av Brandenburg att svenskarna skulle marschera genom hans land.

Detsamma gällde Johan George av Sachsen. Gustav II Adolf blev nu tvungen att förhandla och tiden började nu rinna iväg, som om de inte ville förlora status och rykte, var tvungna att undsätta Magdenburg. Men förhandlingarna misslyckades och då beslöt Gustav Adolf att ändå korsa furstarnas territorium.

Förhandlingarna fortgick dock under hela vägen mot Berlin, men George Vilhelm sade fortfarande nej. Vid samma tidpunkt, blev det helt

plötsligt för sent för svenskarna. Tilly anföll Magdenburg, som föll efter korta strider. Staden plundrades, innevånarna mördades, kvinnor våldtogs, barn blev spetsade på pikar och efter detta sattes staden i brand. När allt var över fanns inte Magdeburg mer.

Magdenburg massakern spreds över hela Europa i form av flygblad m.m. Skulden lades på svenskarna i allmänhet och på Gustav Adolf i synnerhet.

Kurfursten i Brandenburg blev nu ännu mer kall till ett fördrag med svenskarna. Det hela resulterade med att när Gustav Adolf nådde Spandau, en liten förstad till Berlin, kom ett brev till Gustav Adolf där Georg Vilhelm uppmanade Gustav Adolf och svenskarna att försvinna ur Brandenburg. Då tog Gustav Adolfs tålamod slut, han tågade med hela hären, över 20 000 man, mot Berlin. Man ställde upp sig till stormning och skulle just till att beskjuta staden då fursten gav upp, han tvingades till fördrag med svenskarna. Gustav drog sig nu tillbaka till fästningen Werben i norra Brandenburg. Efter denna incident behärskade Sverige hela norra Tyskland.

Tilly anföll nu Sachsen. Då blev det fart på Johan George. Han skickade ett ilbud till Gustav Adolf, och tiggde om hjälp från svenskarna som han för bara några månader sedan vägrat att tala med. Man slöt ett förbund den 1 september i Wittenberg. Gustav Adolf hade nu sin egna armé plus kurfurstarnas "privata" arméer. Han var nu lika stark som kejsaren och kunde nu möta Tilly på öppna fältet i ett riktigt fältslag.

Än hade inte svenskarna mött något motstånd men vid byn Breitenfeld nära Leipzig drabbade Sverige och dess allierade samman med Tillys här 1631. Resultatet blev en total svensk seger, två tredjedelar av Tillys här dog stupade eller tillfångatogs. En liten detalj är att stora delar av Tillys armé blev dödade av lokala bönder (de dödade c:a 5000 man). Hur lyckades Sverige besegra en kejserlig armé? Dåtidens främsta. Svaret finner man i när man tittar närmare på respektive sidas taktik. De kejserliga arméerna använde sig av gammal beprövad spansk krigskonst som gick ut på att man buntade ihop soldaterna i stora fyrkanter och körde sedan frontalangrepp. Sverige hade dock efter strider i Polen lärt sig att strida i mindre grupper och kunde därför flankera Tillys här och därmed tilldela honom stora förluster.

Nu öppnades hela södra Tyskland för Gustav Adolf som tog städer och borgar ända ner i södra Bayern och i början av december stod han endast ca 10 mil från

kejsaren i Wien. Den 13 december föll Mainz som var säte för den katolska ärkebiskopen, början av 1632 fortsatte svenskarna att plundra och belägra städer i hela Bayern. Fler stöder föll och 3 april stod han åter framför Tilly, fast mellan dem flöt floden Lech. Genom list lyckades man ta sig över floden utan upptäckt av Tilly och efter smärre strider retirerade sistnämnda till fästningen i Ingolstadt.

Man började raskt med att belägra staden och under belägringen dör Tilly som blivit dödligt sårad under tidigare strider. Men Ingolstadt vill inte ge sig och samtidigt börjar svenskarnas mat ta slut så Gustav II Adolf beslutar att man ska ge sig på München istället, som är ett lättare byte. Och bytet blir rikligt, en brandskatt på 300 000 daler samt stora mängder konstföremål och krigsmateriel.

Efter Tillys död beslutar Kejsaren att återinsätta Wallenstein som befälhavare och denne reagerar på rekordtid och får snabbt ihop en armé. Men hans krav på kejsaren är höga, han vill ha hela Mecklenburg och Glogau i Schlesien. Dessutom vill han ha fria händer. Kejsaren kan bara ge efter, han har inte mycket val.

Wallenstein drar sin armé mot Nürnberg och Gustav II Adolf kan inte göra annat än att följa efter. Efter några månaders skyttegravskrig lyckas Wallenstein lura svenskarna att anfalla, med stora förluster. Svenskarna tågar då istället ner mot Österrike för att anfalla moderlandet men tvingas återigen norrut av Wallenstein, mot Leipzig. Wallenstein har samtidigt gått i vinterläger i Lützen och räknar inte med anfall. Där tar han fel.

Vid gryningen den 6 november 1632 gick den svenska armén utanför Lützen i Tyskland till anfall mot Wallenstein. Dennes armé var betydligt mindre.

Men dimman låg tät över fälten, det var först fram emot elva på morgonen som

dimman lättade så mycket att de båda härarna kunde urskilja varandra.

Efter flera misslyckade anfallsförsök av svenskarna lyckades man tillsist tillskansa sig Wallensteins kanoner som vändes mot fienden, men samtidigt fick Wallenstein förstärkiningar och dimman tätnade igen. Det var i denna kaotiska härva som Kungen kom ifrån sina styrkor och förirrade sig in i fiendes led. Efter en lång förföljelse blev han tillslut upphunnen och nedskjuten. Ungefär samtidigt insåg Wallenstein att slaget utan sina kanoner var förlorat och retirerade. Kungens lik fördes sedan iväg till Stockholm där det begravdes.

Kungen var kanske död men kriget var långt ifrån slut. Det skulle pågå i 16 år till. Men det var inte lika intensiva år som de under Gustav II Adolf.

Svenskarna kanske vann slaget vid Lützen men kungen var död. Kejsaren började också fatta misstankar mot Wallenstein, varför han undvek konfrontaion med svenskarna och efter att Sverige intagit en rad städer samt nyckelfästningen i Regensburg (1633). Skulle det kunna vara så att Wallenstein strävade efter egen makt på kejsarens bekostnad? Kejsaren beslöt att låta mörda Wallenstein.

Sverige började sedan alltmer förlora områden och stad efter stad övergavs.

Men under 1633 började de svenska legoknektarna att göra uppror över hela Tyskland, de hade inte fått lön på flera månader. Nu var läget så att det var inte knektarna som började detta uppror utan det var regementscheferna. Dessa var personer som på egen bekostnad satte upp ett förband, men i gengäld fick de lön och krigsbyte av svenskarna. Nu blev det så att de regementen som inte fått lön helt enkel tog ett område som det sedan behöll som pant för att få lön. Svenska soldater som ockuperat ett land, ockuperade nu ett land som redan var ockuperat för att få lön av ockupanterna. Svenskarna lyckades tillslut betala allt i augusti. Då hade arméerna stått stilla sedan januari 1633. De närmaste åren gick man alltmer tillbaka och Sverige anföll under hösten 1648 Prag, i ett sista försök att få krigsbyte. Man lyckades att inta delar av staden och fick en del krigsbyte.

Nu när Sverige också råkat i motvid beslöt Frankrike att på eget bevåg ge sig in i kriget. Spanien reagerade dock på detta franska ingripande och anföll Frankrike. Detta spansk-franska krig kom att pågå ända till 1659. Därför ansåg Frankrike att det var dags för en fred i Tyskland och verkade för fredsförhandlingar, även Sverige var krigströtta och framförallt tyskarna var det. Man lyckades ena sig om en fred i Westfalen, kallad Westfaliska freden. Religionsdelen i freden avgjordes relativt snabbt och det hela gick ut på att det i princip skulle vara som innan, fursten fick själv bestämma vilken religion som skulle råda.

Den territoriella delen blev dock segare. Både Sverige och Frankrike krävde områden som ersättning för sina insatser i kriget. Och man kom efter hårda förhandlingar fram till följande fred.

Sverige fick genom freden kontroll över stora delar av den tyska handeln, något som var mycket inkomstbringande.

Freden ledde till att makten i Europa försköts. Sverige blev en stormakt och Frankrike hade visat Habsburg vem det var som nu bestämde. Sverige var nu nordeuropas största och mäktigaste stat, något vi skulle förbli i 100 år. Man kan fråga sig om det var värt det? För Tysklands del, där nära på 40% av befolkningen stupat skulle jag säga att det är nog tveksamt och för Sveriges del så kanske ändå. De stora vinnarna i kriget var nog Frankrike som knappt gjorde någonting utan mest flöt ovanpå och hovade in vinsten när Habsburgs makt krossades. Det är ändå imponerande att ett land som Sverige lyckades med att besegra ett imperium som det Habsburgska.

För Tyskland var förödelsen ett faktum, inte nog med att stora delar av befolkningen omkommit, landet var plundrat in på bara benen och många bönder hade varit soldater så åkerjorden var dåligt skött. När dessutom Sverige fick kontroll över handeln vid nordkusten hämnades utvecklingen i hela Tyskland. Jerker Rosén hävdar att Westfaliska freden försköt Tysklands enande med 200 år.

Som avslutning lämpar det väl sig att ta upp det arma Tysklands situation. Vad skulle det bli av Tyskland? Hur kunde ett mäktigt imperium som det Habsburgska förlora? När Luther kom och likt en kil splittrade Tyska riket så ansåg folk att det var dags att bryta med Kejsaren och katolicismen. När då kejsaren skulle krossa upproren fick han gå ända från sina kärnprovinser med sin armé. Ta ett land som England till exempel. Kuster runt om, bara att åka båt. I Tyskland då fanns inga vägar. Det var med andra ord jättesvårt för kejsaren att skicka soldater över ett sådant vidsträckt imperium som saknade bra transportmöjligheter. Det är ingen tillfällighet att länder som Frankrike, England Spanien har lyckats hålla ihop sina riken och bilda starka stater. Det Tyska kunde inte enas förrän på 1800-talet då järnvägen kom och gjorde det möjligt till snabbare transporter.

Jerker Rosén, 1500- och 1600-talets historia, Stockholm, 1972

NationalEncyklopedin

/Daniel Jonason, NV3A