Doping
Hem     Historia     Antidoping     Ursprung     Lagar    Dopingkontroller     Kännetecken     Preparat    Undersökning    Projektarbete    Kontakta

 

 


DOPINGHISTORIA

Ordet doping kommer från kaffrerna som en gång levde i södra Afrika där ordet ”dop” bestod av en stark dryck, innehållande bland annat delar från en nöt, alkohol och xantiner. Drycken användes främst av männen som måste orka arbeta hårt för att överleva och kunna jaga. Ordet användes senare av boerna och nästlades sig till slut in i sportsammanhang via hästkapplöpningar i England under 1800-talet. Vid denna tidpunkt betecknades ordet doping som en opiatlösning som hästar fick före en tävling för att prestera sämre. Man gav det alltså till motståndarens häst för att denne skulle prestera dåligt och den egna, odopade, hästen skulle vinna. Den nuvarande svenska definitionen har det dock tvistats om men man kan enkelt sammanfatta den till att doping är ”bruk av eller tillförsel av kroppsfrämmande ämnen i någon form eller fysiologiska substanser som tillförs kroppen i onormala mängder eller på ett onormalt sätt med den ända avsikten att höja prestationsförmågan i tävling på ett konstlat och osportsligt sätt”.

Men redan innan ordet doping blev allmänt känt har det förekommit bruk av preparat som senare kommit att bli klassade som förbjudna substanser. Redan för 5000 år sedan rekommenderade läkare idrottsutövare i Kina att använda sig av växten ”Ma Huang” som ansågs ha stimulerande effekt. ”Ma Huang” är en ephedraväxt och som i det moderna samhället är mera känt under namnet efedrin och som finns i vanlig hostmedicin. I Latinamerika användes under denna tidpunkt medel som genom dagens ögon skulle anses som doping, män ur inkafolket sägs ha tuggat kokablad för att motverka trötthet. Även gladiatorerna i dåtidens antika grekland sägs ha använt sig av diverse olika preparat för att höja sin prestationsförmåga, då främst svampgifter som ansågs att en stimulerande effekt.

Under mitten av 1800-talet uppmärksammade media för första gången bruket av prestationshöjande preparat och det diskuterades flitig huruvida de engelska kanalsimmarna skulle tillåtas använda dessa medel eller inte. Men det dröjde dock ända till 1886 innan det första dokumenterade dödsfallet inträffade på grund av doping, det var en engelsk cyklist som avled mitt under loppet Bordeaux-Paris i Frankrike efter att ha tagit stora mängder trimetyltabletter. Hans hjärta orkade helt enkelt inte med den enorma påfrestning som loppet innebar. Det blev under denna tid väldigt populärt att använda sig av diverse preparat och man hade ingen tanke på eventuella biverkningar, innehållet kunde även variera men vanligtvis bestod det av koffein, kokain, stryknin, konjak eller socker upplöst i eter.


 

 


När så 1900-talet kom så sökte man ett läkemedel som kunde hjälpa kroppen när den utsatts för svåra nedbrytande, katabola, tillstånd såsom vid brännskador och cancer i olika former. Man ville ha en medicin som kunde verka vävnadsuppbyggande på ett effektivt sätt, och då visste man sedan sekelskiftet att testosteron, manligt könshormon, hade den efterfrågade effekten. Under första världskriget gavs dessa medel till soldater i stridande förband i tyska armen, och den främsta anledningen var då inte för att de skulle bli muskulösare och orka mer utan för att de skulle bli aggressivare. Den övriga världen insåg även de vilken enorm fördel detta innebar och följde snabbt i Tysklands fotspår. Ryssfemmor som idag är den vanligaste steroiden kommer med stor sannolikhet från de jättelika lager som hittats efter Sovjetunionens fall. Det finns tecken på att det inom militären fortfarande förekommer forskning kring anabola steroider och prestationshöjande preparat.

Under 50- 60- och 70-talet användes dessa former att doping främst inom kraftsporter som brottning, boxning samt av kroppsbyggare. Det dröjde dock ända till mitten av 80-talet innan vetenskapliga bevis på anabola steroiders alla negativa effekter publicerades.  I slutet av 1970-talet under DDR:s glansdagar gav den dåvarande regeringen sina elitidrottare olika steroider för att de skulle uppnå så stora framgångar som möjligt. Detta var inte för att de ville sina idrottsmän och idrottskvinnors bästa utan för att få omvärldens uppmärksamhet och visa den ariska rasens överlägsenhet. Birgitte Berendonk som skrivit DDR-DOPING var en av alla dessa som regelbundet fick en daglig dos piller utan att ha en aning om vad hon egentligen stoppade i sig, hon märkte tidigt att hon och de övriga elitidrottskvinnorna fick basröst. När världens press antydde detta skämtade tränarna bort det med ”de är inte här för att sjunga, utan för att sätta rekord”. Rättsprocesserna mot huvudmännen i DDR påbörjades 1998 och beräknas pågå långt in på 2000-talet. 

När Ben Johnson fastnade i en dopingkontroll, och fråntogs guldmedaljen på 100 meter, vid de olympiska spelen i Seoul 1988 utbröt en vild diskussion om dopingens vara eller icke vara ut. Detta upprörde en hel värld och blev så småningom startskottet för ett omfattande antidopingarbete.