Ulf Lundell: Män utan kvinnor (Rockhead/EMI)  

Ännu ett år, ännu en Ulf Lundell-skiva. På omslaget barden själv med två galanta damer fotograferad av Anton Corbijn. Plattan Män utan kvinnor kommer knappast att chocka Lundells fans, här möter vi Sveriges samlade svar på Dylan, Springsteen och Neil Young i hyfsad form och på kända farvatten. 

Temat i flera låtar är som titeln antyder det här med förhållanden och själens obotliga ensamhet. Men Ulf Lundell presenterar också några nutidskildringar där hans sociala patos får fritt spelrum. Som många gånger tidigare visar mannen sin styrka i texterna vilket får en att undra (ännu en gång) om det inte borde vara dags för karln att sätta sig ner och skriva en bok igen. 

Men samtidigt dyker det upp en del märkligheter, omskrivningar som känns tillkämpade. Vad är t ex en Babywriter som han besjunger i en låt med samma namn. Och en del av det dagsaktuella, som säkert kändes viktigt när det präntades har redan börjat få en lätt nattstånden doft. Och låten Party borde någon välvillig ha tagit en diskussion om. Där ska Ulf Lundell ondgöra sig över det lättsinniga och ytliga partylivet som figurerar i diverse skvallerblaskor och det känns verkligen som att han sparkar in de där öppna dörrarna han sjunger om i Fullt ut, två spår tidigare. 

Män utan kvinnor öppnar med titellåten som gungar på rätt bra, lite stillsamt eftertänksamt. Cadaques låter lite Dire Straits. Fel igen för oss vidare till den akustiska balladen. Sedan blir det slide och lite blues i Babywriter. Låten Fullt ut påminner märkligt nog mycket starkt om svenska Thirteen Moons, ett band som älskade en försiktig gitarr körd genom massor av reverb och en stämma som nästan fick sväva fritt. Warburton Missouri är Lundell i Dylan-land och Serengeti är en av de där Lundell-kompositionerna som börjar enkelt och sedan växer ut i något mer voluminöst. Party förbigås helst med skonsam tystnad. Nadja öppnar med ett skärande Dylan-munspel för att övergå i något som påminner om någon gammal Tony Joe White-ballad. 

I Underbart tittar Springsteen fram och han har sällskap av Neil Young på gitarr. Sedan avslutas skivan med Barcelona där Lundell återvänder till det stillsamma akustiska. 

Ännu en Ulf Lundell-platta har gått i mål. Den kommer inte att göra någon direkt besviken men jag har svårt att tänka mig att Män utan kvinnor kommer att räknas till hans mest lysande ögonblick. 
 
 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet