Lundell bit för bit  
 

Bengt Ohlsson dekonstruerar sin idol och finner en man som vill ha koll påsamtid och samtidigt vända den ryggen. Smack mitt i motsättningen.  

SKA MAN DÖDA sin pappa, eller vadå?  
Det är fredag eftermiddag, jag har suttit i tre timmar vid Ulf Lundells köksbord och när jag cyklar förbi Mariapolkliniken inser jag att jag har ett tydligare minne av mina egna frågor än av Lundells svar på desamma. 

Hur bra frågorna var. Hur smart jag var. Vilka briljanta analyser jag gjorde...  Nej, det här luktar inte bra. Den här intervjun har suttit så långt inne. Det är tydligt att jag vunnit något slags förtroende. 

Men den här fredagseftermiddagen känns det som om jag listigt lirkat upp Ulf Lundells dörrar, bara för att sen sitta vid hans köksbord och njuta av att jag växt ikapp den här killen, som jag beundrat så länge. 

Precis som när man blir lite över tjugo och man pratar med sin farsa om något och liksom yrvaket inser att herregud, han är ute på hal is här. Han har verkligen ingen koll. Han är ju en alldeles vanlig människa... Och Pappan bleknar bort och glider in bland skuggorna. 
 

KROPPSHÅLLNINGEN. 
Första intervjun, valde fiket på Ersta sjukhus för avskildhetens skull. Lundell går för att hämta kaffe. Nyss satt han framför mig och sa: - Att sluta ge intervjuer är för mig ett led i ett försök att inrätta ett hemligt liv... ett liv där inte allt behöver dokumenteras. Jag har levt mitt i offentligheten i tjugofem år nu. Men det är möjligt att jag inte kan inrätta något hemligt liv i det här landet. 

Och när han går för att hämta kaffe... Axlarna åker upp, huvudet stelt framåt. Kryper ihop, hukar, spänner sig inför blickarna, viskningarna, pekfingrarna... Det är hemskt att se.  -Han låter... svår. Säger de på redaktionen. Jag borde hålla med dem. Har aldrig varit med om en jiddrigare intervju. När Lundell släpper sin nya cd "Män utan kvinnor" säger han nej till alla intervjuer. 

Några veckor senare stöter jag ihop med honom i Söderhallarna. Småpratar en stund. Några dagar senare faxar han till mig och säger okej, men bara till mig, och inga fotografer:  

"Jag bestämde mej för att göra den här intervjun, efter mycket tvekande, för att jag tycker att du skriver förbannat bra och för att 'Män utan kvinnor' möjligen skulle kunna få en något annorlundare framtoning än vad som var fallet i recensionerna..."  
 

"Jag tycker att vi lägger ner den här intervjun. Tack för samtalet, det var trevligt, hade kunnat bli ännu trevligare om vi hade fått hållas ett tag till. Jag blir trött när jag läser. Det är inget nytt. Det känns saggigt och gammalt. Den bild av mej som redan finns i så hög och stark grad manifesteras bara ännu en gång."  
 

Skammen över att vara den som står med fåfängt klippande käkar och slår ner blicken så underklassigt. Att inte få sagt det man ville ha sagt. Plötsligt ser jag hans ursinniga ordmassor i ett nytt ljus. Tegelstensromanerna, trippelplattorna, det voluminösa... att få tala tills man är färdig... och gärna lite till. 

När jag kommer in i Ulf Lundells lägenhet vid Skinnarviksberget borde jag se mig omkring med stora ögon. Det ska en journalist göra Hemma Hos Ulf Lundell. Men jag borrar ner blicken i parketten. 

Ulf Lundells integritet känns skörare än spindelväv. Jag har sett honom på presskonferenser. Jag minns på åttiotalet, det var när han drack, det var på restaurangen Ulla Winblad. Hur han satte sig vid det ena bordet efter det andra, fullt med journalister, Aftonbladets utsände slängde ifrån sig pennan, kvävde en gäspning och sa "jaha, vad har du att säga om den nya plattan då?" 

Och de frågade om skilsmässan från Barbro och om det var allvar med Amanda, klev obekymrat omkring med leriga stövlar på Lundells parkett... och det var Underlandet, eller byt bild: ett förhörsrum med betongväggar där alla log och rökte Camel och drack skivbolagets Stella Artois eller vilket märke som råkade vara hetast just det året. Alla tyckte sig ha rätt att ställa frågor om allting, och varför skulle de inte tycka det; Lundell svarade ju. 
 Sa du "svår"?  

"...igår på gymet var jag tvungen att skjuta ner en dum ungdom som tyckte att han kunde gå förbi den där Lundell som han väl kände så väl och slänga ur sej: öh, skulle ente du flötta te norje? Jag gav honom en överhalning. (...) Jag är en gentleman. Och försöker vara även mot dagens mediahöga kids, men ett hugg, ett bett och en knuff nerför trappan à la zen är min skyldighet som äldre, annars får vi garanterat en helt genomidiotiserad värld." (fax)  
  

SVÅR? 
Någon frågade Magnus Uggla om han inte har många fördelar av att vara känd; slinka förbi köerna på krogen och så. "Jo," sa han, "men det kan lika gärna bli så att bartendern serverar mig sist av alla bara för att visa att han inte faller i farstun för någon djävla Magnus Uggla." 

- Nej, det finns ju inget som helst normalt bemötande, säger Lundell vid sitt köksbord. Man är helt och hållet förtingligad. Folk som ler åt en på trottoarerna, jag undrar ofta: vem ler du åt, vad fan ler du åt. Så man bygger in sig, stänger in sig. Det är först när man kommer utomlands, när man går på gatorna i Paris som man inser hur galet man lever sitt liv. 
 - Det är inget idealtillstånd. Man bränner lätt av känsloändarna. Men man vänjer sig. Människan vänjer sig. 

Det ringer på dörren. Lundell försvinner. Jag sneglar mot bokhyllan. Kokböcker, vinböcker. Lundell kommer tillbaka. Det var några flyttgubbar som skulle köra ner en soffa till hans gård i Skåne. Jag frågar om han blir extra bredbent och proletär när han pratar med flyttgubbar. Han skrattar: - Ja, och så finns ju det här som jag kallar "Sven Tumba-syndromet"... att man som känd person måste vara extra trevlig och ödmjuk, annars kan det bli mycket frostigt. 

Skriver han ingen prosa? Den senaste romanen "Saknaden" kom för sex år sen. Låten "Babywriter" på senaste plattan:  

"...är en lovsång till en skrivmaskin som jag köpte på Stigbergstorget (Göteborg) för några år sen. Det är en Hermes Baby, den minsta reseskrivmaskin som gjorts, ett utmärkt sällskap, en sann kvalitetsprodukt, femtital, kanske sent förti. En hyllning till arbetet som aldrig överger en, som alltid finns där som trogen kärlekspartner, som bara blir bättre ju mer själ man kan lägga i det och som alltid svarar på tilltal. Som har tålamod att vänta sej igenom vila, passivitet, tvivel, ja rentav förtal och hot om nedläggelse. En sann vän och kamrat som jag tänker hålla fast vid livet ut. Kvinnor må komma och gå, pratandes om Michelangelo, arbetet består." (fax) 

NÄR ULF LUNDELL står på tröskeln till 2000-talet är han mer introvert än någonsin. Det tar tid att vänja sig vid. Under några år spottade han ur sig tegelstenar som lämnade gropar i samtidsbetongen. 

Kvaliteten har varierat, men man har alltid kunnat räkna med att en Lundell-bok är sprängfylld med tecken och gester från samtiden som stöts och blöts, arkiveras och kommenteras med en frenesi och en humor som man får leta förgäves efter hos Lundells jämnåriga och yngre kolleger. 

I dag vänder han samtiden ryggen och faxar:  

"Jag har tänkt oerhört mycket på det här dom senaste tio för att inte säja tolv åren, sen skottet på Sveavägen, vad som har hänt sen dess med det här landet. Den som sköt Palme visste vad han gjorde även om han inte visste vad han gjorde. Jag råkade vara i mina tonår och mina första tjugoår under det här landets högkulturperiod. Best in the world. För mej är sextitalet och nästan hela sjuttitalet en period som tycks bada i nån slags Hasse&Tage-solsken och med starka känslor. 

Jag råkade vara ung i samband med att hela världen öppnade upp sej i flower power och politisk medvetenhet och TV-ålder och högkonjunkturer. Det är en förbannelse kanske, men det är en guldålder som flyter i blodet än. Jag har svårt att anpassa mej till dagens nergång, fördumning, idiotivurma, att skönhetstävlingar är tillbaka, vad du vill, allt det där som vi såg igenom och skrattade åt är högstatus idag, bodybuilding, trodde vi nånsin att något så groteskt skulle kunna göra sitt intåg i det Högt Medvetna Sverige? 

Sanningen är kanske den att denna ungdom under denna period, att vara ung då, gav en stjärnestoft i ögonen, och vrångbilden sitter där sen dess. Sverige har väl alltid varit ett bonnland långt upp i norr med speedway och knuttar. Men vi var ju så sublima, så överstående... gott åt oss kanske att vi är som vilka norrmän och finnar som helst idag. Och, det ska säjas, anledningen till skönhetstävlingarna, silikonen, bodybuildingen, såpan är förstås den minst sagt strama besserwisser-puritanism som en viss vänster belade hela konungariket med på sjuttitalet. Vi fick nog av Lillstrumpa och Fjällräven-godhet. Vi saknade Sodom. Men valutaavregleringen medförde också kapitalets diktatur och när pengarna tar över smaken då ser det ut som det gör idag. Plumpt. Tomt. Dumt. Smaklöst. 

Varför skulle jag gilla att leva i en sån tid, även om jag nu förstår att epoken är oundviklig? Jag väntar på pendelns återsvängande, men den har fastnat. Tillochmed kapitalisterna börjar bli skakis över att den inte svänger tillbaka för dom förstår att det betyder undergång. Jag tycker inte om denna tid. Den är en formgiven tomhet." (fax)  

...och när Lundell vänder samtiden ryggen, då är det inte utan att det känns tomt. 
 Han pratar om den "formgivna tomheten", om "pretto-packet på Sveavägen" (syftandes på tidningen Pop) och att Stockholm är en stad där "reaktionära stämningar och usla ideal" härskar... och "tv-idiotin"... Söndergaard, Renée och vad de heter, Rederier och Akuter och Skilda Världar... Lundell berättar om en kvinnlig bekant, han sitter bredvid henne i soffan och ser henne proppa skallen full med den här skiten... - Jamen, invänder jag, du gillar du den här tjejen? Ja, det gör han ju. Här finns en paradox. Alla som läst det minsta av Ulf Lundell får intrycket av en kille som håller nitisk koll på varenda kanal. 
 

Fortsätt och läs mer av artikeln här.

eriknettelbrandt@kurir.net