Artikeln är från:
Aftonbladet onsdagen den 9 juli 1997
Artikelförfattare:
Stefan Johansson
Lundell: Jag är inte
lycklig
”Lycklig, lycklig”, skrålar han från scenen och publiken
jublar. Men själv säger Ulf Lundell, 47: - Jag är inte lycklig.
Min enda lycka är att äntligen hitta ett sätt att leva detta
liv.
Ulf Lundell har kommit tillbaka till ön där allt började,
där Jack cyklade omkring, där han hittade sina öppna landskap.
Han är tillbaka för att säga farväl till rock'n'rollen.
På ett tag, sägs det. Han vill koncentrera sig på att
skriva böcker. Kanske han aldrig mer kommer att turnera. Publiken
på Kneippbyn dansar, jublar och sjunger med när giganten Lundell
radar upp klassiker efter klassiker. Han gör dem lyckliga.
Att inse åldern är en kamp
Sådan han inte är själv. I nya numret av tidskriften
Ariel beskriver han sin kamp för att äntligen acceptera att han
är en medelålders man. - Den medelålders människan
är den största hjälten. Den tyste, den som härdar ut.
Han har reagerat på ”den nya bilden” av Ulf Lundell, den som en lycklig
man som tar hand om sina barn, skriver musik och målar tavlor.
- Det stod i tidningen att nu var jag lycklig till sist. Nu tror alla
att det är så, skriver han. Han talar om tvivlarna ”som minsann
vet hur det ligger till”: - För dem vore min lycka ett nederlag. De
är beroende av min olycka. Jag är inte lycklig. Min enda lycka
är att äntligen hitta ett sätt att leva detta liv.
Ensamhet är en omöjlighet
Han säger att han vill lära sig att hantera ensamskapet,
men att ensamheten är en omöjlighet. Kärleken är svår,
eller som han skriver om sina misslyckade förhållanden: - Av
de förhållanden jag haft som det varit något med, kanske
åtta, har åtta varit ”totally fucked up”. Förhållandet
med Isabella Nerman, nu 26, är över, men hans beskrivning av
deras relation är mycket varm, och han skriver i Ariel direkt till
henne:
”Vi var bra för varann”
- Jag antar att du hjälpte mig att äntligen våga var
den jag är. En snart femtioårig man nu, med mage och ansvar.
- Vi hörde kanske aldrig samman, men vi var bra för varann. Jag
önskar dig en egen familj inom några år, en som du kan
älska lika mycket, känna dig lika hemma i som den du växte
upp i.
Vill kunna fortsätta hoppas
Han vill fortsätta att hoppas. På ”någonting annat”.
Sedan frågar han: - När är man beredd att inse att livet
är vad det är och inte något annat? Han är där
nu. Som vill han äntligen acceptera att han inte är ung längre.
- Världen styrs av tanken att ungdomen är det högsta. Ungdomen
är en förhållandevis betydelselös tid i en människas
liv.
Rasar över ”kändisarna”
Han är rasande när han ser på Sverige, när han
beskriver hur tanken om solidaritet dog på 80-talet. Lika rasande
är han när han skriver om våra nya kändisar i tidskriften
Ariel: - Ett benbrott gör dig till stjärna, är du tillräckligt
fet kan du få skivkontrakt, är du tillräckligt dum i huvudet
kan du gå hur långt som helst.
|